Warhammer 40,000: Boltgun

Jag ska inleda med en dos pinsam uppriktighet här, för jag begriper inte ett dyft av storyn i det här spelet. Inte ett dyft. Jag begriper inte heller varför det i grunden finns en så pass invecklad story som det tydligen gör, eftersom den inte delges via något slags berättande inuti själva äventyret minus en pixlig introsekvens. För mig handlar Boomer Shooters mer om att döda allt som rör sig till tonerna av midi-metal, men för utvecklarna verkar story vara viktigt - också.

I nysläppta Warhammer 40,000: Boltgun axlar du rollen som Space Marine-veteranen Malum Caedo som på uppdrag av The Inquisition sticker till Forge-platsen Graia där ett gäng "techpräster" och deras hejdukar försöker skörda en särskilt åtråvärd kraftkälla som upptäcktes av Drogan. Det finns gott om mumbojumbo här. Präster med märkliga hattar och överdimensionerade granatkastare, muterade jätteriddare med motorsågssvärd stora som en kajak och träskmonster med enorma tungor som springer i ursinnigt tempo mot mig som spelare. Det som är viktigt att känna till här, är inte huruvida Drogans magiska "power source" är si eller så eller om Malum Caedos uppdrag kommer att tvinga honom att slåss mot Tumulus Samael, eller inte. Det viktiga är att allt ska dö. Allt måste dö. Alla. Och det är du som ska avliva dem alla med antingen din motorsågsbajonett eller din Boltgun.

Som gammal farbror är det enkelt för mig att gilla subgenren som Warhammer 40,000: Boltgun tillhör. "Boomer Shooters" är såklart en återgång och en tillbakablick till svorna actionstunder från mitten av 90-talet och denna titel hymlar aldrig med att det är mer än lovligt inspirerat av klassiker som Doom, Duke Nukem 3D samt Hexen. Pixliga idiotstrider mot mängder av fiender, gigantiska vapen med smått sanslös eldhastighet samt bandesign som påminner om labyrinter snarare än de linjära korridorerna som på 2000-talet tog över (tack Call of Duty).

Spelmekaniken är klockren här. Kontrollen är tight och Caedo känns köttigt tung men ändå förhållandevis smidig med tanke på hans enorma rustning. Det går att hoppa likt en shortsklädd höjdhoppare, han kan grabba tag i klipphyllor eller trappräcken för att häva sig upp, dasha framåt cirka tio meter med hjälp av ett knapptryck och om ammunitionen tar slut är det bara att börja pumpa L2-knappen (Playstation 5) för att aktivera sågen. Varje gång en fiende är i närheten av den brummade dödssågen markeras de med en röd kantlinje och kan då slaktas medan du som spelare i princip vräker dig fram likt en veritabel tank. Designen är fin, också. Utvecklarna har fångat känslan från Space Marine och pixlat deras Doom II-doftande banor på bästa sätt. Det ser verkligen ut som ett 90-tals-spel men med moderna splattereffekter och en riktigt härlig tyngd i spelkänslan.

Svårighetsgraden är också den väldigt välgjord och jag gick tillbaka och började om på "Hard" efter att ha mött lite för klent motstånd på "Normal" under min inledande timme. Tricket är såklart att strejfa och skjuta samtidigt, precis som i Doom eller Duke Nukem 3D och det finns alltid liv samt ammo samt sköld-power ups utspridda på banorna vilket gör de där pauserna mellan det grafiska övervåldet lite av en lootfest. Fiendevariationen är inte superb men klart godkänd med techprästerna som startfiender och klart värre monster ju längre in man kommer.

Jag har i grunden inte särskilt många klagomål på Boltgun, alls. Jag gillar det skarpt. Bossfighterna är lite fantasilösa, åtminstone längre in i spelet men variationen är i grunden bra och tempot riktigt lyckat. Jag önskar att det fanns ett co-op-läge här då jag tror att det skulle göra Boltgun till den ultimata boomer shootern. Om jag ska ställa detta mot dess närmaste konkurrenter anser jag det vara bättre än Ion Fury och Mother Gunship men aldrig fullt lika briljant som Prodeus som jag anser vara bäst i subgenren för tillfället.