Svenska
Gamereactor
recensioner
Resident Evil 4

Resident Evil 4

18 år efter originalspelet är det dags för Leon att åter rädda presidentens dotter, utrota virus och framförallt hoppsparka ganados. Läs allt i vårt utlåtande...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

2005 stod Resident Evil inför något av ett vägskäl. Efter tre - visserligen bejublade - titlar med ikoniska, fasta kameravinklar, var konsensus att det med en ny konsolgeneration ändå var dags för serien att gå vidare. Förhandsmaterialet från E3-mässan 2004 visade också upp ett för dåtida actionspel närmast revolutionerande tredjepersonsperspektiv. Kameran hade placerats osedvanligt nära Leon, strax över hans ena axel, och med ett tryck på Gamecubens L-knapp kröp kameran ännu närmare. Det intima perspektivet, tillsammans med kontextuella kommandon där knapparnas funktioner förändrades efter situationen, visade sig inte bara gjuta nytt blod i Resident Evil som serie. Actiongenren i allmänhet förändrades för alltid.

Resident Evil 4 kammade hem tokhöga betyg och mängder av årsbästautmärkelser när det släpptes, men till skillnad från många spel som varit före sin tid är det - bortsett från en givetvis föräldrad grafik och viss stelhet i kontrollerna - svårt att tro att det faktiskt är drygt 18 år sedan vi tillsammans med de två spydiga poliserna rullade in i den spanska landsortsbyn i rollen som Leon S. Kennedy för första gången. Med den fantastiska remaken av Resident Evil 2 från 2019 visade utvecklarna på Capcom att de visste precis hur de skulle uppdatera ett rejält utdaterat koncept och förvalta sitt arv, samtidigt som de två år senare schabblade bort trean genom att hänsynslöst kapa bort, klippa och klistra i källmaterialet tills originalet förvanskats till oigenkännlighet. Så, när Capcom nu totalt stöpt om två av sina gamla klassiker med gott respektive ont resultat, vad gör de med ett spel som inte är i direkt behov av samma behandling? Du gissade helt rätt - inte mycket alls.

Resident Evil 4
Ett fantastiskt äventyr tar sin början...

Det är med hes röst - efter att ha bönat, skrikit och bett chefredaktören att få ta på mig recensionsuppdraget - som jag sätter mig ner för att åter njuta av Resident Evil 4:s numera legendariska öppningssekvens. Jag väntar i bilen och lägger upp armbågen mot fönstret medan ena polisen går för att slå en drill, den andre bjuder mig på en cigarett och jag tackar än en gång nej. Jag vet vad som kommer att hända, jag har varit här många gånger förr. Snart går jag iväg mot träskjulet där jag förr visade upp polaroidbilden på presidentens försvunna dotter Ashley, nu frågar jag istället efter den försvunna polisen som aldrig kom tillbaka. Utgången blir dock densamma. Mannen, eller ganadon som han också kallas, vänder ryggen åt mig och griper efter yxan som vilar mot sidan av eldstaden. Jag motar bort honom och med ett tryck på vänster axelknapp zoomar kameran in. Sedan rör jag mig - du hörde rätt, jag är inte immobil längre - sakta baklänges medan jag matar skott rakt mot hans framrusande kumpaners knäskålar och hejdar deras attacker. De faller allihopa framlänges och efter avslutande sparkar kan jag lämna huset bakom mig.

Detta är en annons:

Poliserna är försvunna. Visserligen inte på exakt samma sätt som för 18 år sedan, men nästan. Den ena är fortfarande korsfäst och bränd på bål, mitt på torget. Den virvlande elden sprakar omkring honom och kastar långa skuggor över de grymtande bönderna som cirkulerar planlöst på marknadsplatsen. Här ropar jag till frugan att hon måste lägga undan broderiet och komma och titta. Jag bara pekar på skärmen, gapar och förklarar, som om hon inte kan se med egna ögon. Herregud vad snyggt det är. I vissa vinklar är Resident Evil 4 Remake verkligen det snyggaste och mest stämningsfulla jag någonsin sett på min Playstation 5. Sen brakar helvetet lös på riktigt, som sig bör.

Skillnaderna i scenerna mellan Resident Evil 4 Remake och originalet från 2005 är, som exemplifieras här i inledningen, på många sätt minimala - och det tackar jag för. Jag håller nämligen helt med den dåtida kritikerkåren och hade också belönat det spelet med en solklar fullpoängare, även om det redan då hade vissa mer eller mindre försumbara skavanker (mer om dem senare).

Resident Evil 4
...med en omedgörlig ganado.

När kontrollmetoden och rörelseschemat nu är uppdaterat efter de senaste årens formidabla Resident Evil Remake-standard är egentligen hela fundamentet på plats för att leverera ett av de bästa spelen någonsin, tänker jag, och hukar mig ner bakom ladugården. Jag rör mig med nämnda, nyfunna lätthet runt bålet och försöker plocka av byborna en och en med halshugg - tills de upptäcker mig. Då flyr jag in i huset med täppan framför ytterdörren och upp över taken med pöbeln hack i häl. Trots idoga försök att skaka av mig dem ger de inte upp.

Detta är en annons:

Och så plötsligt, ovanpå det, ser jag hur portarna i gränden slår upp med ett dån. Den mest obehagliga motorsågsmannen jag någonsin sett, med illröda ögonvitor som sticker ut ur hålen i juteväven, börjar springa rakt emot mig. Första gången missar jag att blockera sågklingan och med ett avgrundsdjupt och ångestfyllt vrål dör jag i en massiv pöl av blod. Andra gången går det bättre och de nervpirrande, skriande ljudeffekterna ilar längs ryggraden på mig när vi duellerar, och när jag slutligen besegrar honom på åttonde (!) försöket ringer det plötsligt i kyrkklockan och det är dags för... Ja, ni som spelat Resident Evil 4 minns den bevingade repliken. Det är, tyvärr, ett av få skämt som överlevt. Också det återkoms till.

Stridssekvenserna, vilket Resident Evil 4 har mycket av, är som du förstår inte sällan otroligt häftiga. Den ökade rörligheten, parat med olika moderna tillskott som nämnda pareringar och stealth-avrättningar, gör att de flyter på som rinnande vatten. Vapnen känns och låter underbart, obehagligt tunga, och även om dussin-fienderna kanske inte upplevs som lika intelligenta som de en gång gjorde, snarare tvärt om, är de alltid lika kul att slåss mot. Deras kroppar reagerar trovärdigt mot mina skott - knäna viker sig, huvudena spricker som piñatas, och inte ens framåt slutet upplevs bullet sponge-effekter. Möjligt är att tillfredsställelsen också beror på den sanslöst välkalibrerade balansen av svårighetsgraden. Aldrig har jag för mycket ammunition eller för bra vapen, inte heller är fienderna någonsin för många eller för lätta. Visst, vissa strider kunde jag dö 5-6 gånger på eller mer, men på Hardcore - högsta svårighetsgraden av tre, rekommenderad om man spelat Resident Evil 4 förr - upplevdes verkligen spelet komma till sin rätt i termer av skräck och överlevnad. För det är vad Resident Evil handlar om idag, 2023.

Resident Evil 4
Här höll jag på att få panik, hardcore-svårighetsgraden går nämligen inte att vrida ner...

2005 såg vad jag vill kalla det "politiska landskapet" lite annorlunda ut. När Leon en bit in i spelet fann Ashley hopkurad i en fängelsecell, då för 18 år sedan, visade hon sig minst sagt ha svårigheter att klara sig själv. Sekvenserna med henne i hasorna - både hennes gnällande och oförmåga att försvara sig mot ganados - hör till en av de mer kritiserade delarna av originalet. Dessa spelmässiga problem har Capcom tack och lov slipat till. Jag behöver aldrig ägna Ashley den allra minsta tanke, men vad som till en början utgör en enorm lättnad övergår snart till en mer generell saknad. Förstå mig rätt här: jag är medveten om att både Ashleys och Ingrid Hunnigans idoga klängande på en helt likgiltig och närmast irriterad Leon inte hade gått hem i dagens klimat. Inte heller skämt om att Ashley inte får ont när hon hoppar ner för ett stup - för att hon landar på sin stora rumpa, eller för den delen den kvinnliga zombien med en yxa i pannan, vilken kommenteras av Leon med att "döden tar ingen hänsyn till kön". Dessa halvunkna humoristiska passager är till 90 procent som helt bortblåsta i Resident Evil 4 Remake.

Varken Resident Evil 7 eller Village ståtade med någon större humoristisk ådra, utan lät snarare skräcken och action-partierna ta större plats än tidigare installationer i serien. Det hade jag inget större problem med, men jag tycker det är synd när fyran ska revideras efter samma ton. Jag, som alltid ansett att Resident Evils C-filmsaktiga humor och färgstarka karaktärer varit en av seriens största tillgångar, kommer på mig själv med att (nästan) sakna Ashleys gälla skrik. Överhuvudtaget någonting som fyller hennes och övriga karaktärers numera rätt tomma skal av personligheter. Var har till exempel det charmiga och absurda radiopratet mellan Leon och Hunnigan, Krauser och Saddler tagit vägen? Som bäst är spelet fortfarande i sekvenserna tillsammans med dessa karaktärer, som när jag försvarar huset med Luis eller, senare, åker gruvvagn med honom. När Ada Wong kastar sig in genom ett fönster, häver ur sig en one liner och drar lika fort igen, eller när jag slåss mot Krauser och levererar lika vassa replikutbyten som knivstick.

Resident Evil 4
Snyggare slott än i Demon's Souls Remake? Väldigt jämnt skägg...

Anser Capcom, som jag vill tro att de gör, att humorn är förlegad, så hade de väl åtminstone kunnat skriva nya skämt och bygga ut karaktärerna på andra sätt? Att bara skära bort en så vital del av originalet är, hur jag än ser på det, ett stort minus. Och det smärtar verkligen att säga, för resten av Resident Evil 4 Remake är en stilstudie i hur en omarbetning ska gå till. Som sagt håller originalet fortfarande, och ändringarna har uppenbarligen utgått från mindre moderniseringar och anpassats efter kritiken av grundspelet. Först och främst är quick time events ett minne blott, men det finns även ett helt nytt belöningssystem baserat på sidouppdrag. Via vapenhandlaren får jag mindre uppgifter som att leta rätt på blå medaljonger, ormar, råttor eller större fiender att ha ihjäl, vilka kan bytas in mot specifika belöningar. Dessa utmaningar är ofta avmätta och lagom svåra sett till vinsten, och uppmanar mig att återbesöka vissa platser eller vara extra uppmärksam när jag genomsöker miljöerna. Skjutbanans belöningar har också fått ny skrud, och består numera av polletter som jag kan byta in mot nyckelringar med olika, procentuella egenskaper. Exempelvis 40 procent ökad chans att hitta handgun-skott, eller att ormar ger 50 procent extra liv.

Den största frågan som många ställer sig är troligen vad som har hänt med spelets tredje och sista parti, den ökända "Island". I originalet utgjorde den ett odiskutabelt hjärnsläpp från utvecklarnas sida där spelets två första, konsekventa delar (byn och slottet) byttes ut mot ett gråtrist, linjärt och utrdraget actionspel utan vare sig finess, variation eller stämning. Dessutom matades Leon formligen med ammunition att meja ner soldat-ganados på rullande band med. Utan att avslöja för mycket har faktiskt mindre förändrats här än vad jag trodde, helt i paritet med övriga spelet - men det funkar. De råa ljuseffekterna och skuggspelet, både på klipporna i början och i de underjordiska bunkrarna, parat med några nedkortade/omgjorda passager och ständigt dynamiska, välbalanserade och variationsrika strider gör att tempot aldrig hinner sakta ner. Musiken, som tidigare spelat en tyvärr rätt betydelselös roll, används dessutom effektivt för att skapa några riktigt suggestiva och obehagliga scener här.

Resident Evil 4
Luis, en trogen vapendragare.

Jag kommer sedan i mål, strax efter 19 aktiva speltimmar. Då har Ashley redan tidigare sagt till Leon, i en ny dialogsekvens: "You are no fun anymore". Nu, på jetskin, säger Leon till henne att hon klarar sig bra själv - hon behöver inte Leon längre. Ashley håller med. Hunnigan lägger inte heller in stöten, och det finns ingen humor och charm som tar de 18 år gamla interaktionernas plats. 2023 har den gamla matiné-tonen med inslag av såpopera tyvärr inte uppdaterats, utan snarare blivit mer av en generisk thriller bara. Men hela 19 timmar av en alldeles underbar, ursnygg och konstant tempofylld thriller är inte illa, det heller. När eftertexterna rullar hade jag förstås gärna spelat Ada Wongs Separate Ways-expansion, eller några mercenaries-uppdrag för den delen. När de nu saknas får jag nöja mig med att spela om äventyret ytterligare en gång. Och det kommer jag göra, minst ett par gånger till. Det kan jag lova...

09 Gamereactor Sverige
9 / 10
+
Små men välavvägda moderniseringar och ändringar, otroligt snygg grafik, brutala ljudeffekter, välbalanserad svårighetsgrad, riktigt obehagligt
-
Saknar Separate Ways och Mercenaries-lägen, försämrade karaktärsporträtt
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

Relaterade texter

Resident Evil 4Score

Resident Evil 4

RECENSION. Skrivet av Olof Westerberg

18 år efter originalspelet är det dags för Leon att åter rädda presidentens dotter, utrota virus och framförallt hoppsparka ganados. Läs allt i vårt utlåtande...



Loading next content