Destiny 2: Lightfall

Under de senaste åren har jag nästan varje gång en ny expansion släppts till Destiny 2 tänkt "såhär bra har Destiny 2 aldrig varit tidigare". Så när jag började spela Destiny 2: Lightfall och såg alla planerade uppdateringar och förbättringar som Bungie har på gång, antog jag att det återigen skulle bli en rejäl vitamininjektion och en hyllande recension. Men icke.

Låt mig bara börja med att säga att Destiny 2 fortfarande är i ett utmärkt skick, men alla som hoppades att Lightfall skulle vara nästa stora steg framåt för spelet kommer bli besvikna, för här har vi snarast tagit ett steg tillbaka från där Destiny 2: The Witch Queen slutade. De nya funktionerna och tilläggen har inte förverkligats så bra som jag hade hoppats och Lightfall-kampanjen är, om något, utfyllnad innan historien avslutas i och med Destiny 2: The Final Shape nästa år.

Vad jag menar med detta är att Lightfalls berättelse inte känns så mäktig och betydelsefull som jag hoppades att den skulle göra. Det känns mer som en säsongsbaserad story som förstärkts med en större produktionsbudget, vilket innebär att vi får massor av glittriga mellansekvenser som verkligen får mig att tappa hakan. Men själva berättelsen i sig känns oviktig i det stora hela, och den har allvarliga problem med att vara inkluderande - något som måste vara en absolut mardröm för nya spelare. Vad är The Veil och varför rusar vi till den neptuniska staden Neomuna för att skydda den? Vilka är egentligen Cloud Striders? Vad är Witness och vad vill den? Och, viktigast av allt, är samma fråga som vi alla har ställt oss i nästan ett decennium: vad är Traveler? Ingen av dessa viktiga frågor besvaras, istället pekas vi bara ut i riktning mot skurkar och uppmanas att skjuta som någon slags kontraktsmördare med superkrafter. Det är fortfarande kul, men när man kommer från The Witch Queen är det här berättarmässigt ett enormt steg tillbaka.

Så hur är det med den nya subklassen: Strand? Förklaringen till hur Guardians kommer i kontakt med förmågan är full av hål i handlingen, men lyckligtvis är själva utrustningen fantastisk, särskilt Hunters Threadrunner. Mobiliteten, dödligheten, smidigheten och anpassningen ger en uppsättning förmågor som jag kan tänka mig blir en större fanfavorit än Beyond Lights Stasis, och till och med några av de ursprungliga Light-subklasserna. Jag vill dock säga att Warlocks Broodweaver misslyckas med att ge samma nivå av spänning och saknar skada, och Titans Berserker känns som alla andra Titan Super i Destiny 2, även om dess skada är astronomiskt hög för tillfället.

Å andra sidan är fienderna du möter inte mycket annorlunda än vad vi redan sett genom åren. Bortsett från Tormentors - som är spännande att möta och mycket hotfulla - känns Shadow Legion Cabal som alla andra Cabal vi har mött under de senaste nio åren med Destiny, även om de nu har Strand-sköldar och Darkness-pyloner för att skydda dem, två mekaniker som har för liten inverkan på spelupplevelsen.

De nya karaktärerna är väl åtminstone intressanta? Nja... tyvärr inte. Nimbus känns klyschig och töntig, och Rohan (spoiler alert) stannar inte tillräckligt länge för att du ska kunna knyta an till honom eller ens känna dig marginellt överraskad över att han försvinner. Och låt oss inte glömma veteranen Osiris, som Bungie förvandlat till en av de mest irriterande och frustrerande karaktärerna i hela spelet i den här expansionen. Hela hans premiss är att skrika åt dig och förringa dig, samtidigt som han inte tillför något bidrag eller försöker förklara handlingen eller vad som händer. Ett otroligt slöseri på en karaktär som Bungie lagt år efter år på att utforma.

Det verkar som att Bungie hade en idé om var Destiny's Light and Darkness Saga skulle sluta, men för att komma dit måste vi vada genom utfyllnadsmaterial före den actionfyllda finalen. Minns du hur Avengers: Age of Ultron lämnade dig med den där otillfredsställda smaken i munnen, som dock var nödvändig för att leda till Avengers: Infinity War och Avengers: Endgame? Tja, det är samma känsla som Lightfall har lämnat mig med; istället för ett crescendo innan avslutningen har orkestern snubblat och missat några slag som kastar allting ur balans.

Medan Lightfalls berättelse har sina problem är Neomuna en lysande plats. Cyberpunkstaden erbjuder vertikalitet på ett sätt som Destiny 2 varit rädd för att göra tidigare, och de scener och miljöer den erbjuder är fantastiska att titta på. Vapnen (varav många är re-skins av andra vapen) och rustningarna har också en fantastisk estetik, och Destinys numera mästerliga loot- och power-system lyser återigen igenom i den här expansionen.

Även om jag har förtroende för att de kommande tolv månaderna av Destiny 2 kommer bli underhållande och fyllda med berättelser som förklarar och täcker de frågor som Lightfall lämnade spelarna med (en del av dem redan när Raid öppnar på fredag), är det svårt att se den här expansionen som något annat än lite av en besvikelse, åtminstone när man enbart tittar på den historia som den försökte (och uppenbarligen kämpade) att berätta. Jag förstår att Destiny 2 inte är ett spel som levererar allt inom de första dagarna - det har det aldrig varit. Men The Witch Queen bevisade att Bungie kan erbjuda en fantastisk expansionskampanj tillsammans med alla andra uppdragskoncept för att hålla spelarna engagerade på lång sikt.

Jag vill tillägga att Exotics är fantastiska och verkligen känns mäktiga, och det nya säsongsinnehållet verkar vara lovande, men ingen av dessa saker uppväger det faktum att Lightfall hade så mycket potential och helt enkelt misslyckades med att leverera på sin viktigaste aspekt: kampanjen. Destiny 2 förblir ett fantastiskt spel och resten av expansionen är utmärkta, men är detta det bästa Destiny någonsin har varit? Nej, tyvärr. Kommer Bungie kunna få skeppet tillbaka på rätt kurs igen? Utan tvekan. Men om 2024 års final (Destiny 2: The Final Shape) har samma tråkiga kampanj vi nu fått i Lightfall, ja... då kommer det att finnas många olyckliga Guardians.