Wanted: Dead

Vi som är födda innan Millenniebuggen har alla varit där någon gång i livet. Långt innan den digitala försäljningen slog ut de bemannade spelbutikerna. När speltitlarna inte endast var ett knapptryck och ett registrerat kreditkort bort. På den tiden, då vi gick in i vår favoritbutik med ett par hundralappar på fickan och grävde djupt i reabackarna i jakt efter något som överraskar till en rimlig peng. Vi visste att spelen på hyllorna inte skulle rymmas inom budgeten. Framför allt titlarna som sålde allra bäst. Den så kallade topp 10-listan var lika ouppnåelig som konstverken på Louvren. Och på första plats stod den, högt upp på en piedestal, med ett gyllene skimmer vilande över sig, spelbutikens Mona Lisa, det bäst säljande spelet i landet men hon var inte för oss. I stället fick vi nöja oss med andrahandssorteringen och ibland gick vi hem med storvinsten, ibland fick vi lära oss den hårda vägen, att dyrast trots allt är bäst. Det var en tid när vi inte kunde stå med ena handen i reabacken och andra på mobilen, febrilt googlande efter betyg på utbudet framför oss. Nej, vi fick köpa grisen i säcken och inte sällan föll valet på titlarna med de coolaste omslagen, obskyra spel vi aldrig hade hört talas om men som kunde ståta med en cyberninja på fodralet.

Men det där är historia nu. Nu kan vi välja, precis hur vi vill, både format och efter omdöme. Nu är spelen från reabacken förpassade till minnenas boulevard och i stället är det påkostade enorma projekt med miljoner dollar i budget som gäller. Spel som inte sällan är tekniskt imponerande men samtidigt tomma på känslor. En enorm kall spelvärld som enbart existerar för att generera vinstmarginal. I stället är det indieutvecklarna som står för innovationen men då och då händer det fortfarande. Att något ramlar ner och skakar om min värld. En större studio som faktiskt tar ett steg tillbaka, vägrar att gå i samma fotspår som alla andra och i stället slår hårt på nostalgisträngarna. Man uppfinner inte hjulet på nytt men tar ett befintligt koncept och gör något eget av det. Som Hi-Fi Rush nyligen gjorde. Då hette utvecklaren Tango Gameworks. På CV:t fanns Evil Within och Ghostwire: Tokyo. Nu kommer Wanted: Dead, från Team Ninja-grundarens nya studio, Soleil Ltd och det är verkligen en blast from the past, från början till slut. Det är som att vara tillbaka i reabacken och inte nog med det, jag har dessutom vunnit jackpotten.

Många av de där spelen som låg i lågprislådan var hack 'n slash och det är en genre som lever och frodas än i dag, med allt från Metroidvania-lika titlar som Dead Cells, hela vägen till FromSoftwares Sekiro: Shadows Die Twice. Och det är ju så med den typen av spel, att vi i dag förväntar oss silkeslen styrning och perfekt precision, något som var en lyx få förunnat förr i tiden men tänk om vi kunde få både ock. Tänk om det vore en ren ynnest att få rusa fram genom horder av fiender och hugga ner dem med en ackuratess som får håren att resa sig på armarna, samtidigt som allt annat doftade tidigt 2000-tal. En enda lång B-film i spelformat. Med några av de sämsta mellansekvenser vi sett i modern tid, en pinsamt ostig dialog och en story som kunde varit varit hämtad direkt från American Ninja-franchisen. Wanted: Dead är precis allt det där och lite till. Jag är en katanasvingande polisofficer vid namn Hannah Stone och jag är en del av Zombie Unit, en elitstyrka som är på väg att avslöja en enorm konspiration och till min hjälp har jag ett antal mer eller mindre kompetenta kollegor. Tillsammans måste vi städa upp Hong Kong, som på senare tid har förvandlats till ett näste för kriminella element. Det första som händer, efter att ha genomgått ett minutiöst träningssegment är att jag dör. Direkt. Det är första gången men sannerligen inte den sista. Mina stundande dygn kommer att gå ut på att ständigt stirra döden i vitögat och falla till föga fler gånger än jag vill erkänna för mig själv.

Wanted: Dead är som sagt utvecklat av tidigare Team Ninja-anställda och den som har spelat Ninja Gaiden vet förstås vilka brutala utmaningar som väntar direkt när man drar igång spelet. Det var mitt första uppdrag och jag kände mig mer än redo. Jag stod där med fingret på avtryckaren, fylld av glädje, energi och självförtroende efter den fängslande inledningen men blev snabbt nedplockad på Jorden igen. Det visade sig snabbt, att jag var ingen hjälte. Jag var blott en liten försvarslös mus bland utsvultna katter. Jag hann knappt in genom entrén innan jag omgående blev omringad av skrupellösa skurkar som mejade ner mig i en fontän av blod och jag insåg att det här kommer att bli en resa jag sent skall glömma. Wanted: Dead är old-school på många sätt men framför allt är det den höga svårighetsgraden som sticker ut och väcker slumrande minnen till liv. Efter nästan pinsamt många försök så lyckades jag till slut, men det såg alltid likadant ut. Jag högg, jag sköt, jag dog, tills jag med hjärtat i halsgropen till sist lyckades stå där som segrare. En känsla som inte går att beskriva i simpel text utan helt enkelt måste upplevas och även med en trupp på upp till tre poliskollegor som följde med mig var oddsen usla, vanligtvis minst dussinet mot en. Dessutom en härlig blandning av fiender som sköt på mig från håll under tiden som deras kompanjoner gick loss på mig med sina närstridsvapen, i ett hänsynslöst försök att sänka mig för gott. I takt med att jag sakta men säkert kunde uppgradera mina vapen och egenskaper, där framför allt parering och dodge roll blev vitala för min fortsatta överlevnad så började jag ändå känna mig mer och mer säker och nog blev det enklare men även med två färdighetsträd i princip fullt uppgraderade så var det sannerligen fortfarande inte tal om någon lugn promenad i parken. Wanted: Dead är en brutal upplevelse, något av det svåraste jag spelat på väldigt länge, där varje uppgörelse känns härligt kaotisk men det är också exakt det som gör spelet så vansinnigt bra.

Det hade varit otroligt enkelt att tröttna på konceptet, ducka, attackera, spring, dö i ett kulregn. Rinse and repeat. Men eftersom ingen strid riktigt är den andra lik så är det ett rent nöje att ta sig an ett till synes oändligt antal fiender och se dem dö framför mina ögon. Här excellerar nämligen Wanted: Dead med över 50 olika dödsanimationer, där lemmar flyger och skallar krossas. Det är våldsamt och vågat. Det är grafiskt och inte minst kreativt. Hannah tar nämligen hjälp av sin närmiljö när det kommer till olika innovativa sätt att avsluta ett liv, vilket gör att man inte fastnar i en av de vanligaste fällorna när det kommer till hack 'n slash. Brist på variation, där varje strid och död till sist känns exakt likadan. Och på tal om död så är, enligt mig ett av de mest irriterande momenten i ett spel där man dör ofta att behöva börja om, köra samma bana på nytt, döda samma fiender om och om igen men tack vare de magnifika striderna så lyckas Wanted: Dead att komma undan även här med äran i behåll. Att inte få börja om där jag dog bygger även på retrokänslan, från tider där autosave endast var en utopi och en naiv framtidsdröm. Men även om striderna är spelets kärna, dess bread and butter så måste det ändå finnas något som bryter av. En andningspaus och tid att vila upp det sargade avtryckarfingret och här saknas det sannerligen inte möjligheter. 16-bitars minispel, karaoke, ramen, matlagnings-TV och katter. Allt finns där som förströelse mellan de blodiga uppgörelserna.

Allt i Wanted: Dead är over-the-top. Det är klyschigt, det är elegant opolerat, det är medvetet befängt och en tydlig blinkning till en svunnen tid. En många gånger frustrerande upplevelse som ständigt kräver fullt fokus och på grund av den brutala svårighetsgraden kommer det inte att passa alla men för oss som länge har drömt om en återuppstånden Ryu Hayabusa så är det en gåva från himlen sänd.