Hi-Fi Rush

Kommer du ihåg hur livet som modern gamer var innan Hi-Fi Rush? Hur man tvingades sitta där hemma, hypad till tusen och räkna ned dagarna till releasen av ett spel som någon kille i kavaj, t-shirt och sneakers utannonserade för ett år sedan på scen på ett event, komplett med ett stensäkert datum. Hur man med skakande fingrar tryckte igenom sin förbokning och sedan slaviskt följde trailers, läckta bilder, och obskyra Twitterkonton som successivt höjde pulsen till ohälsosamma nivåer, bara för att förkrossande kort innan släpp leverera en snyting så hård att man såg stjärnor. Det spelar ingen roll om anledningen är en pandemi, bråk över rättigheter eller kreativa åsikter som går isär. Känslan i bröstkorgen som uppstår hos en gamer när ett efterlängtat spel försenas är brutal. För många är det årets höjdpunkt och något man planerar för. Man kanske till och med har bokat in semester för att lira. Sagt till släkten att man inte är anträffbar på en månad och ställt in samtliga samkväm. När spelet väl släpps så är det inte sällan trasigt och livlöst och kommer med ett löfte från utvecklarna om att "vi fixar det sen." När buggarna sedan är kvar år efter år så kommer ett "vi hör er" och strax därefter, nedstängning av servrarna och direkt vidare till nästa värdkropp att suga blodet ur.

Microsoft och Bethesda startade det nya året genom att göra det enda rätta. De reste tillbaka i tiden, till en tid där man struntade helt i att bygga hype och bryta löften utan bara gav ut ett spel. Direkt, helt utan krusiduller. Där man lät spelarna vara i fokus och inte aktieägarna. På bästa sändningstid, mitt under minieventet Developer Direct skedde det. Utan förvarning. Utannonserat och utgivet, på en och samma gång. En svala gör förstås ingen sommar men det visar ändå att det inte behöver vara så förbannat krångligt hela tiden. Det går ju uppenbarligen att ge ut ett spel samma dag som det utannonseras, och dessutom rätt in på Game Pass, så låt oss hoppas på att det blir en ny trend. Att Hi-Fi Rush sedan är fenomenalt gör förstås inte saken sämre.

Det börjar direkt, med ett intro som kastar mig handlöst in i en värld av färger, kreativitet och tunggung. Till tonerna av Black Keys svängiga slagdänga, Lonley Boy får jag lära känna min karaktär, Chai, som jag kommer att spendera cirka nio timmar med framöver. Vi klickar inte direkt, det är ett som är säkert. Jag tycker först att grabbhalvan är en fruktansvärt enerverande och gnällig zoomer som borde växa upp och sluta leva i en fantasivärld, där man kan titulera sig rockstjärna hur som helst men det där går snabbt över och snart är vi som ler och långhalm, jag och Chai. Oskiljaktiga och i total synk. Det dröjer nämligen inte länge innan hela spelvärlden börjar vibrera till sköna riff och vi har ett uppdrag. Att i takt till musiken krossa Vandelay, ett ondskefullt konglomerat, lett av den osympatiska Kale och hans brokiga gäng av hejdukar. Vi som har varit med ett tag vet dock att Vandelay är en import & exportfirma för latex, som drivs av George Costanza i Seinfeld och inget annat. Hur som helst, det ena leder till det andra och Chai har plötsligt en robotarm och en MP3-spelare i magen. I näven, en v-formad dödsgura bestående av metallskrot och vid sin sida, en högteknologisk kissekatt, som egentligen är en kvinna vid namn Peppermint.

Tillsammans ger vi oss ut i en pulserande värld, fylld med plattformande, pussellösande och förstås strider. Hela tiden med ett konstant beat i bakgrunden, som ökar i intensitet när jag delar ut en råsop i exakt rätt tillfälle så att kugghjul, batterier och kylpasta regnar ner från himlen. Först enkla städrobotar, sedan fullfjädrade krigsmaskiner och till slut står jag där. Öga mot öga, eller snarare öga mot LED-lampa med min första boss. Nine Inch Nails trycker distpedalen i botten och jag gör detsamma med attack-knappen. Spammar på med lätta och tunga attacker och avslutar med ett gitarrsolo som får jätten framför mig att krokna och hela tiden rör jag mig. Står aldrig stilla. Alltid i rörelse. Jag dodgar, jag parerar, jag slår till när det känns som mest. Mitt i crescendot. Det är som en förstörelsens symfoni och precis som att musiken aldrig pausas så stannar jag aldrig upp. Jag sitter som i trans, med permanent gåshud. Allt flyter på, sömlöst och när jag väl hamnar i det där ljuva läget när allt sker i perfekt symbios, när jag och Peppermint radar upp perfekta rundor som gör att jag känner mig fullständigt oövervinnerlig så är det hela så förbannat vackert att klockorna stannar och änglar sjunger i kör.

Till slut, efter en lika euforisk som utmattande musikalisk resa landar jag i soffan. I hubvärlden, som fungerar som både en oas, en plats för vila och kontemplation och ett ställe där jag kan förbereda mig för nästa uppdrag. Med hjälp av det skrot jag samlat på mig genom att krossa mekaniska fiender så kan jag uppgradera min robotarm med nya avancerade attacker, storvulna specialare och så småningom också chip som ger min kavata kattpolare mer punch i puffran eller kortare nedkylningtid och det kommer att behövas för som sig bör så blir det svårare för varje uppdrag. Dock aldrig infernaliskt svårt, även om det finns några ställen där det kan vara en rejäl prövning om man inte hittar rytmen, för det är det det hela tiden handlar om. Hitta tempot och tappa det aldrig så blir du överöst med fördelar. Men här står inte utmaningen i fokus, nej det är i stället andra värden som styr. Som ren och skär underhållning till exempel.

Men allt är inte fun and games. Det finns också en story här, som vid en första anblick kan verka både trivial och banal men vänta bara. Hjärtat kommer att ta stryk, men det kommer också att fyllas med sådan värme att du för blott ett ögonblick helt glömmer bort att du är en gitarrsvingande citatmaskin som är här för att rocka. För är det något Hi-Fi Rush gör så är det att rocka. Förstärkaren står på max, det går på alla cylindrar. Det är vilt, det är vackert, vi gör allt i ett rasande tempo och det finns inte minsta tillstymmelse till utfyllnad eller live-service-komponenter. Inga giriga affärsmodeller, inga tomma spelvärldar. Dessutom inte en enda bugg. Inte ens en liten oförarglig grafiikglitch stötte jag på. Inga prestandaproblem. Noll lagg, inga frame drops. Det skall förstås inte ens behövas tas upp men eftersom Bethesda är involverade så är det ändå värt att belysa. Röstskådespelarna gör ett magnifikt jobb med att få den här berättelsen att kännas, både på det emotionella och på det mer lättsamma planet, där den lätt nördiga humorn ofta landar helt rätt. Visuellt är det en färgsprakande retrodröm som plötsligt blir sann. Ett seriealbum som får liv och i kombination med det magnifika soundtracket så är det som att få hela 80-talet injicerat rätt in i blodomloppet.

Hi-Fi Rush är inte unikt. Det är ett Jet-Set Radio utan rullskridskor, ett rytmiskt Devil May Cry och i närtid är det omöjligt att inte tänka på Metal: Hellsinger och humorn påminner inte sällan om den som serveras i Borderlands men ibland behöver man faktiskt inte uppfinna hjulet på nytt. Ibland är det inte fel att plocka de finaste russinen ur de bästa kakorna men att ändå försöka att göra något eget av det, något som står ut från mängden. Det har man definitivt lyckats med här genom att slänga ihop ett spel som är otroligt underhållande från början till slut. Det är faktiskt svårt att hitta något att klaga på. Det mesta här bara fungerar, det är ett väloljat maskineri utan dess like men skall jag ändå förstöra den stundande betygsfesten med något så är det främst två saker. Att det inte alltid är helt glasklart vart jag skall gå, vilket också skall sägas kan ha förstärkts av mitt urusla lokalsinne men det är onekligen lite rörigt här och där, trots en i huvudsak linjär bandesign, men också striderna i den senare delen av spelet.

När skärmen fylls av fiender blir det ibland svårt att läsa av rummet och det är förstås inte optimalt när en missad parering eller ett missat perfekt slag som träffar fel måltavla kan leda till att mitt slutbetyg för den sekvensen blir ett B i stället för A eller S. Det är en sak när det är mitt eget fel men när det beror på faktorer jag inte själv kan påverka så är jag inte fullt lika förlåtande. Nu är det inte på något sätt särskilt kostsamt, annat än för troféjägare och completionists och skulle jag till och med råka dö på kuppen så är det bara att fortsätta där musiken plötsligt tystnade. Sedan är jag väl inget större fan av Quick Time Event i stressade situationer, även om de passar väl in i temat här. I sammanhanget är det petitesser och de överskuggas förstås av allt annat som är strålande.

Nej, det är bara att salutera Bethesda och Microsoft och utvecklaren Tango Gameworks till en succérelease och ett spel som jag nog skulle vilja kalla ett av de bästa plattformsspelen jag lirat. Det är stora ord, jag vet men hur många gånger har jag plöjt igenom ett spel i en enda sittning och inte en enda gång svurit högljutt över mikrotransaktioner, buggar, trasig spelmekanik eller bara trist innehåll? Få är svaret, ytterst få. Nian är därmed stark, ytterst stark.