Forspoken

De första två timmarna av Forspoken är några av de värsta jag upplevt. En möjligen kontroversiell ingress till ett spel jag i slutändan ändå kan rekommendera till somliga. Och då vill jag ändå betona att kritiken är långt ifrån avklarad här. Forspoken har blivit försenat flera gånger, har fått hård kritik från en bred skara skeptiska Square-fans för sin minst sagt fåniga marknadsföring och ytliga dialog, och när inte ens en ganska omständlig demo kunde reparera skadan - så kan man fråga sig vad som kan rädda projektet? Det stod nästan skrivet i stjärnorna ett tag att Forspoken inte bara skulle vara en axelryckning, utan en regelrätt skamfläck.

Men det är det inte, i alla fall inte när du spelar det. Det är bara det att runt dess gameplay finns en virvel av osammanhängande element som verkligen kämpar för att bilda den viktiga bindväv som skapar sammanhållning i ett actionrollspel som detta. Trots att det handlar om att röra sig snabbt och elegant, verkar det snarast snubbla över sina egna ben ett otal gånger.

I Forspoken axlar du rollen som Frey Holland, och under äventyrets inledande skede är hon inte mycket mer än en simpel tjuv som egentligen bara försöker försörja sig. Hon arbetar febrilt för att spara ihop tillräckligt med pengar för att äntligen kunna fly från New York, staden hon beskyller för alla sina problem. När den planen misslyckas överväger hon sina begränsade alternativ, och strax innan hon ger efter för förtvivlan transporteras hon till Athia med hjälp av "Cuff", ett talande magiskt armband som verkar innehålla själen från en utomjordisk varelse. Athia har stora problem och har tvingats på knä av en korrumperande kraft som kallas "The Break". Mänsklighetens sista bastion är staden Cipal, och det är upp till Frey att hitta källan till The Break, rädda Athia och slutligen sig själv.

Där har ni den klassiska sammanfattningen, och med det avklarat kan jag berätta att New York-delen av Forspoken är rent ut sagt usel. Den är alldeles för lång, osammanhängande, halvhjärtat sammanställd och ser ut som något som har satts ihop på några månader. Inte bara det, den saknar också den avgörande poleringen. Visst, denna del bygger en bro till Athia, där spelet faktiskt utspelar sig, men utöver det gör det här avsnittet inget annat än att understryka hur förvirrat Forspoken egentligen är. Att detta avsnitt smitit genom ett nålsöga genom otaliga QA-tester är ett mysterium för mig.

Och det blir inte bättre direkt, eftersom Forspoken insisterar på att fortsätta slösa bort spelarens tid, även efter att den centrala storyn etablerats, genom att konsekvent tvinga spelaren till meningslös handledning och tråkiga ärenden. Vad värre är, dessa tar upp alldeles för mycket av spelets första timmar och misslyckas med att effektivt förklara och introducera mig till de viktigaste delarna av speluppbyggnaden och hur dessa kombineras för att bilda en sammanhängande upplevelse. Jag visste inte att jag hade Stamina förrän efter fem timmar i spelet...

Det låter kanske precis lika illa som du redan föreställt dig att det skulle vara. Det trodde jag också. Så föreställ dig min förvåning när Frey, eller jag själv, äntligen fick springa fritt med mina magiska parkour-kunskaper och ta mig flera kilometer utan problem, varpå det är här spelet faktiskt börjar bli... bra. Äventyret består av ganska konventionella element i en öppen värld, såsom dungeons, pussel, ett rudimentärt utrustningssystem och resurser som används för att tillverka helande drycker, till exempel. Allt detta måste upprepas ett otal gånger i den öppna världen, och det är lätt att se efter bara några timmar att spelet inte uppfinner hjulet på nytt. Vad det däremot lyckas göra konsekvent under en stor del av tiden är att placera intressanta kombinationer av fiender framför dig och ge dig tillgång till en myriad av olika magiska förmågor.

Genom att antingen plocka upp Mana Nodes i den öppna världen eller genom att gå upp i level kan du gradvis utveckla och uppgradera dessa förmågor, som antingen är offensiva eller defensiva, och när jag säger olika, så menar jag olika. En tropisk cyklon, en armé av lavakrigare, en Törnrosaliknande örn - dessa förmågor är så oändligt olika, och man har tänkt igenom hur de interagerar med varandra in i minsta detalj. Dessutom är det relativt enkelt att välja en ny via L1 och R1 och aktivera dem via L2 och R2. Det betyder att du måste gå igenom aktiva förmågor och pausa lite för ofta, men det är underhållande. De fungerar inte bara bra tillsammans, utan även mellan olika typer där varje förmåga kan användas på fler än ett sätt.

Sedan har vi parkour-förmågorna. Även om de till en början är lite dåligt förklarade (vilket är temat i hela den här recensionen) aktiveras de genom att hålla ned cirkelknappen, och på så sätt kan Frey själv röra sig smidigt genom den öppna världen. Dessa kan uppgraderas och används också som ett sätt att undvika fiendens attacker på ett elegant sätt. Kameran har svårt att hålla jämna steg när det finns många fiender på skärmen, men för det mesta är det finess, elegans och strategi på en nivå som man inte ser så ofta.

Sammanfattningsvis är det ganska häftigt att spela Forspoken. Det är polerat, raffinerat och genomtänkt. Manuset och berättelsen i sig är faktiskt inte något stort problem, och trots den lite för "kvicka" dialogen, är Frey en ganska solid huvudperson för det mesta. Inte nog med det, de primära antagonisterna, Tanta, är skrämmande och väl realiserade så att varje "uppgörelse" känns spännande och avgörande. Det finns dock enorma problem när det gäller att skapa ett hållbart, konsekvent tempo i spelets mellansekvenser, med frustrerande segment som så kallade "walk-and-talk"-avsnitt och fragment av vad som en gång kunde ha varit hela, solida dialogstycken som ständigt avlöser varandra utan någon som helst känsla av sammanhållning. Dessutom vägrar spelet helt ge oss sammanhängande mellansekvenser utan dumma dip-to-black-effekter och inlagda spelsegment som inte spelar någon roll. Athia är faktiskt en oerhört intressant värld, men som så ofta är fallet med Forspoken lyckas Luminous inte med att träffa rätt.

Som beskrivits ovan består spelet av ett antal relativt igenkännbara aktiviteter, där de flesta av dessa utgörs av strid på ett eller annat sätt, och det är här som spelet lyser starkast med utmärkta bossfighter, en utmanande fiendeflora och till och med ett relativt välfungerande plattforms-gameplay här och där. Problemen uppstår främst när Forspoken minskar vinden i dina segel och saktar ner. För när tempot sjunker och spelkontrollen tas ifrån dig, börjar du märka hur brunt allting ser ut och hur fult det är. Forspoken är definitivt inget vackert spel, och om du väljer de 60 bilder per sekund som inställningen Performance bjuder på till Playstation 5, kommer du få se pixliga karaktärsmodeller, stela ansiktsanimationer och överdrivet förenklad koreografi. I rörelse ser det bättre ut och för det mesta är rörelser precis vad Forspoken vill att du ska göra, vilket tack och lov gör det mer acceptabelt att detta inte är något grafiskt praktexemplar.

Du kanske redan har en negativ bild av Forspoken. Kanske har du spelat demot, sett en massagameplay och kanske bedömt att allt ser lite för brunt och underutvecklat ut för att du ska vilja offra de hundratals kronor som spelet trots allt kostar. Jag kan inte säga att du har fel; mellansekvenserna är för det mesta axelryckningar och tenderar att bli direkt dåliga, berättelsen är bra men oinspirerad, och spelet är inte särskilt nyskapande i sin struktur. Återigen; Forspoken borde vara bättre än vad det är.

Men man kan också säga att Luminous Productions konstruerat en tillfredsställande spelupplevelse, som består av utmärkta trollformler, underbara parkour-övningar och en solid variation av fiender. Det är vad du i huvudsak spenderar din tid med när du lirar Forspoken, och det är därför det är så tillfredsställande att spela. Du lär få se många olika synsätt från etablerade medier här, och det är både väntat och såklart helt okej. Men i stället för att vara en del av den kritik som säkert är på väg mot Square Enix vill jag upprepa en enkel sak: det är roligt att spela Forspoken, det är underhållande.

Just därför är jag säker på att många kommer att titta på slutbetyget och antingen tycka att det är för lågt eller för högt, beroende på hur man väger spelets individuella egenskaper mot varandra. Det finns de som bara vill ha spel som uppfyller alla parametrar innan de investerar, vilket jag kan förstå med tanke på vad spel faktiskt kostar. För mig är det viktigt att Forspoken för det mesta är roligt att spela för det mesta, men det är en jäkla skam att spelets återstående delar ivrigt försöker förstöra den glädjen vid varje tillfälle.