Vampire Rain

Bara titeln är ju fruktansvärd. Hur har pellejönsarna på Artoon resonerat egentligen? "Ja alltså, det regnar hela tiden och spelet handlar om vampyrer - varför inte 'Vampire Rain?" Ungefär som om Stephen King hade föredragit "Crazy Man Snow" framför "The Shining".

Bakom Vampire Rain står alltså Artoon, som bland annat har den ljumma plattformaren Blinx på sin meritlista. I huvudrollen ser vi Sam Fisher-kopian John Lloyd som kämpar mot en enorm förökning av "Nightwalkers", det officiella namnet på vampyrerna i det här spelet. John Lloyd arbetar för AIB, The American Information Bureau, som till varje pris vill sätta stopp för alla blodtörstande Nightwalkers. I Vampire Rain får vi stifta bekantskap med cheferna på AIB och även John Lloyds lagkamrater.

Förutom en hyfsad introfilm bryter Vampire Rain mot regel nummer ett i actionspelshandboken - inled intensivt. I spelets första uppdrag får jag i ett ohyggligt utdraget moment lära mig att gå, hoppa och klättra. Nog för att tutorials har viss tröghetsdispens, men i Vampire Rain blir jag verkligen överinformerad om uppenbarheter samtidigt som meningslösa filmsekvenser med pinsamt stel dialog dyker upp regelbundet för att dra ner stämningen. När jag väl får möta en vampyr slutar dock överinformeringen - då berättas inte ett dyft om att jag kommer bli dödad så fort jag blir upptäckt. Game Over-skylten, den första av många, visar sig.

Här kommer vi till Vampire Rains stora och mest uppenbara svaghet. Varje gång en Nightwalker får syn på dig är du nämligen mer eller mindre död (eller odöd, beroende på hur man ser på saken). Vampyrerna springer fortare än du och kan dessutom sväva över väggar. När de får tag på dig räcker det med två snabba bett i nacken för att John Lloyd själv slutar som en Nightwalker. Att åtminstone ha en chans att överleva vore trevligt, men Artoon tycks tro att vi inte har något emot att springa genom deras regniga omgivningar gång på gång. Jag förstår att ekvationen "upptäckt=död" härstammar från en vilja att göra smygandet nervpirrande, men effekten är frustration och inget annat.

Smygandet är alltså kärnan i Vampire Rain - spelidén handlar i grunden om att ta sig från punkt A till punkt B utan att bli upptäckt av vampyrerna. Tro dock inte att du kan experimentera med olika rutter till målet; kommer du för långt bort från den "rätta" vägen blir du bryskt tillsagd av din överordnade och till slut blockerad av en osynlig vägg. Vampire Rain hade möjligen fått godkänt om man som spelare fick åtminstone ett uns frihet.

Till sin hjälp har John Lloyd en uppsättning förutsägbara vapen, från pistol via maskingevär till krypskyttegevär. Mörkerglasögon (som fungerar i fem sekunder åt gången) finns också, och när du vill identifiera en Nightwalker som klätt ut sig till människa är "Necrovision" prylen som gäller. Vapnen är rätt meningslösa mot vampyrerna, men med komiskt många rundor av automatvapenkulor, på ett väldigt långt avstånd, går det att ta kål på en Nightwalker med dem. För att ge lite beröm så är kontrollschemat till alla vapen och tillbehör helt okej upplagt, men jag har svårt att se hur man i dagar som dessa kan klanta till något sådant.

Bram Stoker skulle förmodligen ha fisit med besked på Vampire Rain och dess skapare om han hade varit vid liv, då ingen hänsyn tas till vampyrernas klassiska egenskaper. Med sin hasande gångstil har vampyrerna drag av zombies och saknar därför all elegans som gör vampyrer tuffa. Vitlök eller vässade pålar tillhör inte arsenalen, men däremot kan silverkulor(!) dräpa dessa Nightwalkers, så till vida du står ungefär åttiofem mil bort när du börjar skjuta.

Dialogen är patetiskt dåligt skriven och gör verkligen sitt bästa för att verkligen förklara vad som händer. "Du överlevde ju den där incidenten för tre år sen, Lloyd" säger Lloyds kompis till Lloyd så att vi spelare ska få reda på det (jag misstänker att de båda vet om det själva). Röstskådespelarna som sliter med det fruktansvärt styltiga manuset skiftar väldigt mycket i kvalitet, men i snitt är de riktigt dåliga. Några i AIB-teamet använder sin absolut mest dramatiska eller coola röst när helt ordinära repliker ska levereras. Detta hjälps inte av bristen på bakgrundsljud i flera scener och en märklig pausering i ljudredigeringen.

Kontrollen och grafiken i vissa mellansekvenser får väl godkänt, men den här titeln går inte att rekommendera någon. Med blicken fäst på Vampire Rain upplever jag exakt samma sak som när jag stirrar ut genom fönstret en regnig sommardag - det må smattra vackert, men det finns verkligen inget roligt att göra.