Avatar: The Way of Water

En far skyddar sin familj. Detta är en mantra som den före detta marinsoldaten Jake Sully upprepar för sig själv under flera stadier i sitt nya liv på Pandora. Det är tufft att vara ledare när man också axlar rollen som mentor, som klippa... som far. I The Way of Water uppfostrar han inte mindre än fem rackarungar, varav två sticker ut: Den ena är Graces dotter Kiri, som föddes ur mystiska omständigheter, och den andra är mer av en strykarkatt, människovalpen Spider som tror sig vara Na'Vi. Det har dessutom blivit mycket svårare att uppfostra de små liven när den hämndfyllda mänskliga rasen reser tillbaka till Pandora för att ta tillbaka det de tror är deras. Detta innebär att Jake Sully blir mer av en krigsgeneral än en far, vilket sedan tvingar Sully, Neytiri och resten av Sully-klanen ut på flykt till en vattenstam. Deras vatten är dock allt annat än lugna.

En far beskyddar sin familj. Till varje pris. Men hur skyddar man familjen när man ständigt är en måltavla?

Att återvända till Pandora kändes för mig smått bisarrt, 13 år senare, mest för att mycket var sig likt. 3D-hysterin dog snabbt ut sedan Avatar tog världen med storm och Cameron har sedan dess slitit häcken av sig för att förfina sin filmteknik och rättfärdiga 3D-användningen. 3D-brillorna är tillbaka med andra ord. Cameron har också fått för sig att använda sig av High Frame Rate-tekniken, likt Peter Jackson gjorde i sina Hobbit-filmer. Detta innebär att flera scener kommer att kännas uppspeedade, som tagen ur ett filmsekvens från ett TV-spel. Den som avskräcktes av denna förhöjda bildfrekvens kanske gör bäst i att kika på en mer traditionell 2D-visning. Jag kan erkänna att det var lite svårt att vänja sig vid HFR-scenerna till en början.

Så fort våra karaktärer tar ett dopp i den turkosa Pandora-oceanen kastas dock tittaren in i en alldeles makalös, magisk filmvärld som bara en budget på sisådär 300 miljoner dollar kan åstadkomma och man glömmer bort tvivlen man först hade. Jag överdriver nämligen inte när jag påstår att The Way of Water är en av de snyggaste filmerna jag någonsin har haft nöjet att se på vita duken. Det är definitivt den mest imponerande "blockbustern" jag någonsin har sett, för här smälte min hjärna över det faktum att datoranimerade rymdsmurfar kunde se så här bra ut. Det är som att man själv flyter omkring med karaktärerna i de utomjordiska vattnen och simmar bland de mystiska firrarna. Det är nästan dokumentäriskt och svindlande i berättarmagi när karaktärerna bara simmar runt. Marvel kan bara drömma om att uppnå denna trollbindande effekt.

Här är filmen som allra bäst: När karaktärerna bara försöker anpassa sig till ett nytt liv utanför sin bekvämlighetszon. Vi förundras genom Sully-klanens vidöppna kattögon när dessa upptäcker vad det innebär att förändra sin livsstil, sina vanor och sina tankebanor. Jag skulle faktiskt kunna sitta i sju timmar och bara studera Sully-familjens integration med vattenstammen, lära mig mer om deras relation till haven och somna till ljudet av flygande gäddor under en solförmörkelse.

Avatar har alltid kritiserats för sin simpla premiss, men om något är Cameron en mästare på att skapa naturlig spänning och drama ur de enklaste av berättelser. I uppföljaren har Cameron betydligt fler bollar i luften än sist, förutom att Quaritch har en oplockad rymdgås med huvudpersonen hamnar föräldrarna Sully och Neytiri lite mer i baksätet för att fokusera på deras barn. Det är inte alltid som alla karaktärer får den utrymme de förtjänar, där exempelvis Kate Winslets envisa matriarkat hamnade lite väl mycket i hörn. Jag antar att man sparar lite på krutet till den tredje delen, men jag lärde mig snabbt att älska Sully-klanens busfrön. Cameron lyckas hitta en balans mellan tonårsångesten och hans pro-ekologiska budskap, där storyn senare lägger ett större fokus på imperialismen genom att följa några nedriga valfångare.

Längden känns nästan aldrig av inte av, men mot filmens avslutande akt blir det lite väl mycket fram och tillbaka sett till konfliktupptrappningarna. Det blir några repetitiva takter för mycket. Det är lite väl rörigt mot de sista tjugo minuterna för Cameron, som vanligtvis är så tajt med sitt historieberättande. Det är dock lätt att förlåta sådant när Cameron ändå lyckas hitta ett fotfäste för alla sina blåa figurer. Det rör sig inte om något större emotionellt djup än föregångaren, men enkelheten gör som sagt ingenting om historien om föräldraskapet känns naturlig och här lyckas filmskaparen hålla tittarens intresse hela vägen, även när tempot saktar ner för att utforska ny dynamik mellan blodsband, kulturer och samhällen.

Om Way of Water är en bättre film än 2009-succén är en svår sak att avgöra i skrivande stund. På många sätt och vis är Way of Water ett skönt eko från sin framgångsrika föregångare, men på många sätt och vis är det också en finputsad förbättring på flera fronter. The Way of Water är en film som tar andan ur dig i princip hela tiden med sin djupa detaljrikedom och varje havsscen är som hämtad ur en dröm. Camerons passion för haven och för filmteknik är alltså mer påtaglig än någonsin. Man vill nästa räcka ut handen i biografen för att känna det ljumma vattnet, den lena sanden, de sträva korallreven, de ärrade jättefiskarna. The Way of Water är en audiovisuell drömvärld med enkla premisser, men också med stora löften om att fortsätta utforska Pandoras innerligt vackra ekosystem. Det är inte alla frågor som besvaras i denna del, men en sak är säker: detta är en film jag vill fortsätta simma i fram tills den tredje delen anländer.