Guillermo del Toro's Pinocchio (Netflix)

Filmen:
Guillermo del Toro är en märklig regissör. Många av hans kreationer är ojämna, både sett till manus och antalet ögon i sina sagoväsen, och det händer att hans budskap faller platt när han inte lyckas dra åt känslosträngarna tillräckligt hårt. Ändå har Del Toro min största respekt som filmskapare. Anledningen är enkel: han älskar filmmediet mer än något annat i världen. Varje jag hör honom prata om berättelser han har växt upp med värms jag av passionen, kunskapen och framförallt kärleken till film som han besitter. Detta är något som lyser igenom i passionsprojektet Pinocchio, en stopmotion-animerad version av Carlo Collodis klassiker med Del Toros kufiska signaturton.

Det finns två Gepettos i denna Pinocchio-tolkning: den gamla gubben som bygger sig en träpojke och Del Toro själv. Likt en erfaren snickare täljer Del Toro sitt hantverk ömt och försiktigt, där man redan från filmens första minut blir försäkrad om att den tidlösa sagan kommer att respekteras. I denna version har Gepetto förlorat sin son under första världskrigets fasor och bestämmer sig tio år senare att fylla tomrummet i sitt liv med en trädocka. Resten känner ju de flesta till, men Del Toro har i denna film valt att berätta Pinocchios historia under den växande fascismens skugga. Regissörens och Pinocchios busiga olydighet är en utsökt kontrast till landets alltmer nantionalistiska och inskränkta klimat, där Pinocchio till och med lyckas rädda dagen genom att vara stygg, bryta regler och ljuga! Det är lika snällt som det är befriande trotsigt och gör att originalsagans anda förblir intakt även här, även om mycket har bytts ut (räkna exempelvis med ett militärläger istället för en åsnescen).

Stopmotion-animationen gör såklart otroligt mycket för att fånga sagans egendomliga karaktär och så här i efterhand känns det genialt att göra dockfilm av en docka - särskilt när animationen är så här detaljerad och kärleksfullt presenterat. Ibland är dockornas rörelser så flödande att man glömmer bort att hundratals dockanimatörer har lagt svett och tårar i månader för att fånga små, små rörelser man annars skulle ha tagit för givet. Allt från små karaktärer som Ewan McGregors syrsa, en dvärgaktig Mussolini och gigantiska monsterfiskar är nämligen fyllda med liv och personlighet, vilket är en fröjd att följa från början till slut.

Alexander Desplat ljuva filmmusik är också finstämd och sagolik, men sångerna som har implementerats i handlingen känns som lite mer som en eftertanke. Dessa sångnummer är dock för det mesta små karaktärspresentationer som inte blir särskilt långvariga och texten i originalsången "Ciao Papa" är faktiskt rörande. Ibland hamnar filmen också lite på villovägar när Del Toro börjar filosofera om livet och vältrar sig mer i det övernaturliga, vilket mest grumlar till filmens tematik. När Del Toro väl knyter ihop säcken mot slutet faller dock allt på plats och då kan det bli svårt att gömma undan tårarna i ögonvrån. Man inser att frågor om dödlighet, individualitet och föräldraskap genomsyrar grundhistorien på ett naturligt sätt, för även om Del Toro gillar att smyga in konstigheter finns här alltid en emotionell röd tråd att hålla fast vid.

Att jämföra Disneys senaste live action-vrak med Del Toros passionsprojekt vore såklart lönlöst, men det tåls att sägas: skillnaden mellan ett utspottat företagsfabrikat och en konstnärs dröm är sannerligen påtaglig nu när Del Toro återigen har visat upp sin mest kreativa sida. Det var länge sedan som Del Toros förhöjda realism har fångat mig på det här viset och är inte bara Del Toros bästa film sedan Pan's Labyrinth - det är också en av de absolut bästa Pinocchio-filmerna som har gjorts. Guillermo del Toro's Pinocchio får Netflix-premiär den nionde december.