Need for Speed: Unbound

Jag minns första gången jag spelade Need for Speed III: Hot Pursuit, hösten 1997. Jag var i det närmaste golvad av hur fantastiskt fränt det var. Ursnyggt, ilsnabbt, utmanande, vidsträckt och atmosfäriskt med fantastiskt fina bilar och riktigt lyckad körkänsla. För min del var det inkörsporten till spelserien och starten på en långvarig kärlek. Jag gillade verkligen High Stakes (1998), älskade Porsche Unleashes (2000) och dyrkare Hot Pursuit 2 som släpptes 2002. Året därpå dunkade EA ut Need for Speed: Underground och det står sig fortfarande som ett av tidernas bästa racingtitlar enligt undertecknad. Fullständigt briljant. Jag spelade uppföljaren en hel del och njöt av 2005 års Most Wanted, också. 2009 års Shift var också en favorit precis som nyversionen av Hot Pursuit som släpptes hösten 2010 men efter Shift 2: Unleashed, började mina känslor verkligen svalna.

The Run, Rivals, No Limits, Payback och Heat var alla medelmåttiga. Trötta spel som levde på gamla meriter och som innehöll tjurigt bökig bilfysik, livlöst enformiga spelvärldar och väldigt lite av den där spännande framåtandan och entusiasmen som de tidiga spelen stoltserade med. Svenska spelhuset Ghost Games hade höga ambitioner för spelserien men samtliga av deras försök slutade i att jag kände mig sådär jobbigt uttråkad och redan 2015 hade jag tappat sugen för allting Need for Speed.

Nya tag, ny-gammal studio och helt ny bilfysikmotor, enligt Criterion. När Unbound först visades upp var jag en av de som verkligen tände till. Det såg på förhand ut lite som Need for Speed: Underground 3 och med tanke på att teamet bakom det bland annat står bakom Burnout 3: Takedown och Need for Speed: Hot Pursuit (2010) kände jag mig ganska säker på att detta skulle vara starten på något bra, något nytt, för en spelserie som stått vid vägkanten med trasig soppapump medan genregiganter såsom Forza Horizon under de senaste åren blåst förbi i överljudsfart. Efter tre dagar med Unbound kan jag dock sorgligt nog inte göra annat än att konstatera att detta inte alls är spelet som Need for Speed, som spelserie, var i så desperat behov av. Inte ens i närheten.

Unbound äger rum i en fiktiv version av Chicago (där man lånat ett par kända platser och sen använt sin fantasi till stor del för att skapa en spelvärld med både stadsmiljöer och kringliggande landsvägar) vid namn Lakeshore och när spelet börjar agerar du mekaniker och tävlingsförare inom street racing-världen och redan under introt blir du och din chef förrådda av kollegan Jaz som med sitt nya "crew" snor alla fem tävlingskärror inklusive den du byggt upp under den inledande halvtimmen, och försvinner in i natten. Det handlar nu om att skrapa ihop några få korvören, köpa en gammal skrotbil och börja från början, igen. Tävlingarna i Unbound finns utplacerade på stadskartan och ger under de första tio timmarna ohyggligt dåligt betalt vilket innebär att du kommer att traggla, likt en dåre, för att kunna skrapa ihop tillräckligt med pluring för att kunna uppgradera turbon, eller bromsarna.

Före detta kollegan Jaz svek, bilstölderna och din framtid som street racer är teman som behandlas i "story mode" och slutpokalen kretsar kring ett race mot självaste Asap Rocky som i sin trimmade 1988 Mercedes-Benz 190E (som han äger i verkligheten) bjuder på minst sagt tufft motstånd. Unbound försöker på samma sätt som Underground en gång gjorde rama in dagens street racing och bil-kultur med graffiti, musik, bilstyling, ungdomslingo och "färgstarka karaktärer" men till skillnad från i Underground och mer likt hur det såg ut i det alldeles hopplöst dåliga Need for Speed (2015) blir det i stort sett enbart töntigt och dåligt, hela vägen igenom. Manuset är till att börja med vedervärdigt. Storyn har bevisligen skrivits av en eller flera människor som inte begriper sig på street racing alls och har i grunden noll koll på bilkulturen i sig. På det sättet som dialogen strukturerats, saker som sägs och saker som sker för tankarna till Gossip Girl snarare än något annat och jag kan verkligewn tänka mig att Criterions manusteam kikat ett par gånger på 2 Fast 2 Furious samt på en säsong av Teen Wolf och sen beslutat sig för att blanda elementen därifrån till en cocktail av renodlat trams.

Det blir inte bättre heller av att samtliga röstskådespelare gör ett genomgående dåligt jobb. Ingen känns övertygande, ingen känns naturlig eller trovärdig utan istället blir allt som sägs sådär fejkat och krystat som det även blev i Need for Speed (2015) eller Need for Speed: The Run. Under långa partier är det enda som huvudkaraktärerna öser ur sig renodlade Fast & Furious-klyschor som Criterion inte ens brytt sig om att skriva om, såsom; "See ya, wouldnt wanna be ya" eller "Family is everything" och det har under mina timmar med Unbound vid flertalet tillfällen känns som en regelrätt parodi.

Detta hade naturligtvis gått att se förbi, ignorera till stor del, om själva bilkörningen hade varit riktigt bra. Sådär bra som den en gång i tiden var när det kommer till denna anrika spelserie. Det pratades ju på förhand om hur man gör dubbla mängden beräkningar av vad som sker i bilen jämfört med tidigare delar ur serien och att allting skulle vara ombyggt från grunden men jag måste såklart vara ärlig även här, och konstatera att det mer eller mindre känns exakt som Need for Speed: Heat med en smula Crazy Taxi instoppat när det kommer till hur tyngd och fart framställs. Det finns förvisso massor av vridmoment i bilarna vilket särskilt när det gäller de urstarka muskelkärrorna är roligt men i övrigt är bilkörningen icke-tillfredsställande på ett sätt som är svår att beskriva. Fokus ligger i mångt och mycket på drifting och det är först då som de tecknade graffiti-effekterna dyker upp under bilen men precis som i exempelvis Dirt 5 saktar man ned så pass mycket varje gång man driftar att det för pengarnas skull alltid är bättre att åka snävt och krossa parkbänkar på insidan kurvan än att kränga ut bakändan och försöker sladda runt apex. Visst, du erhåller med "Nitro" om du sladdar, vilket såklart går att nyttja "Mid drift" för att motverka att bilen saktas ned av friktionen, men det blir ändå kontraproduktivt och märkligt i ett spel som så uppenbart frångått allt vad "realism" heter.

Istället borde Criterion ha satsat på en drifting mekanik som belönar spelaren mer, där sladden i sig är mer "loose" och där utmaningen kommer i form av placering inför initierad drift och sen utgången ur den, med parering med styrningen och rätt växel i utgången. Mer som Ridge Racer, mindre som Dirt 5. Tillkommer gör att på det sätt som ens bil agerar murbräcka och bara totaldemolerar annan trafik, träd, buskar, parkbänkar, häckar, busskurer, lyktstolpar och fotgängare - gör att Unbound känns som Need for Speed: Heat - Crazy Taxi Edition. När man hoppar över ett parkeringshus i centrala Lakeshore, bilen får handtecknade knallgula jättevingar under luftfärden (som pryds av texten "BIG AIR!") för att sedan landa på en tågräls, blir det uppenbart att det finns en obalans och en brist pp konsekvens i hur man blandar Crazy Taxi-aktig arkadlättja med en vilja att simulera friktion, och förflyttning av tyngdpunkt under själva driftingen, och detta förstör mycket av tjusningen, här.

Polisjakterna är dessutom tagna direkt ur Need for Speed: Heat inklusive Heat-systemet i sin helhet, och de är precis lika trista som de var i spelet från 2019. Polisen är korkad, enkel att köra ifrån och hela upplägget känns lastgammalt och omodernt på ett sätt som hela Unbound tyvärr gör. Detta skulle lika gärna ha kunnat vara ett spel från 2005 och när framförallt Forza Horizon 5 omdefinierat open world racing-subgenren känns detta lite som en bagatellartad gratistitel snarare än det där hett efterlängtade storspelet som skulle sätta Need for Speed på kartan, igen. Faktum är att Unbound är helt chanslöst jämfört med exempelvis LS Tuners-DLC:n till GTA Online, som både erbjuder roliga spelvärld, bättre körkänsla och roliga polisjakter. Och det säger ju egentligen allt.

Lyckligtvis är åtminstone grafiken riktigt snygg. Och då menar jag superläcker. Frostbite-motorn är lika kapabel som alltid och den där gråblå, svala Battlefield-belysningen gör Lakeshore till en otroligt tjusig spelvärld. Bilmodellerna är dessutom supervälgjorda, skademodelleringen är välgjord och det flyter riktigt fint på Playstation 5. Ljudet är bra, också. Bilarna låter mustigt mekaniskt och mullrigt och även om soundtracket med musik från bland annat Palace, Shaba, Booty, Kolo Kolo, Apricots, Babushka Boi, Split, Trophy, Militant, Wicked, Curse 4 U, Racked och Asap Rocky verkligen inte är nåt för mig (har inte hört talas om nån av artisterna förutom Asap Rocky) är ljudkvaliteten bra och variationen riktigt bra.

Jag gillar även presentationen och hur man blandat Frostbite-Battlefield-staden och de fotorealistiska bilarna med de handritade graffiti-effekterna som celshading-däckrök och annat. Den kontrasten fungerar anser jag men det känns inte som att den förankrats i särskilt mycket annat vilket gör att jag blir lite kluven. De supersimpla, icke-skuggade karaktärerna med celshading-ansikten passar dessutom inte riktigt in med allt annat vilket gör att det tillsammans med den märkliga mixen mellan friktionsemulering och Crazy Taxi-racing, får Unbound att kännas lite som ett hopkok. Och inte ett särskilt välsmakande hopkok.

Jag hade verkligen hoppats på att Need for Speed: Unbound skulle bli riktigt bra. Jag ville så gärna att det skulle bli sådär bra som Hot Pursuit en gång varm, eller Underground. Efter tre dagar tillsammans med EA:s senaste kan jag dock inte göra annat än att slå fast att jag tror att den här spelserien har gjort sitt, och det är ju såklart bara sorgligt.