The Callisto Protocol

Efter att piloten Jacob nödlandat på den döda Jupiter-månen Callisto blir han, av oklar anledning, arresterad på plats och dömd att ruttna bort i månfängelset Black Iron - ett av universums mest isolerade och mest ogästvänliga platser. Fängelset blir dessutom mer av ett helvete än vad det redan är när ett utomjordiskt hot invaderar. Tillsammans med några desperata bundsförvanter gör han allt i sin makt för att ta sig ut levande, samtidigt som han också avtäcker Callistos mörkaste hemligheter.

Finns det egentligen någon bättre kuliss för en sann rymdskräckis än en mardrömslik rymdstation i en avlägsen måne mitt ute i ingenstans? Dead Space- och Alien Isolation-vibbarna infinner sig snabbt när man väl börjar utforska ruinerna av det förut så ogenomträngliga fängelset. Så fort man sätter sin fot i de de kläggiga, klaustrofobiska och kalla korridorerna känner man sig som hemma. Det är som att man inte kan somna utan att vaggas av de isande skriken från andra sidan stationen eller ljudet av skramlande, okända fasor i ventilationssystemen. Den täta, sporfyllda atmosfären är, med andra ord, en essentiell del av The Callisto Protocol och är något som utvecklarna Striking Distance har tagit väl vara på när de låter spelaren vandra vilse i ett av årets snyggaste spel.

Det kan inte nog understrykas att Callisto Protocol är vansinnigt tjusigt. Obarmhärtigt vackert i sin vidrighet och brutalitet. Det är så detaljerat att man kan se svettpärlor rinna nerför karaktärernas skärrade anleten och man kan inte sluta stirra på de köttiga stumparna som inkräktarna består av. Det är den typ av spel där jag ofta kan stanna upp för att suga upp alla fantastiska vyer, animationer och kulisser. Ofta använder jag fotoläget bara för att försäkra mig om att det faktiskt är så fotografiskt snyggt som jag tror att det är. Allra läckrast är dock ljuseffekterna, som är pricken över i:et i ordet "klaustrofobi". Ofta är de få ljusglimtarna som tränger sig igenom burar och fläktsystem de enda indikationerna på att man rör sig åt rätt håll och ljusdynamiken är slående effektiv, då spelaren ofta är omgiven av mörker förutom den Dead Space-influerade livmätaren på karaktärens nacke. Ljusdynamiken är en viktig del av den mörka estetiken och är direkt filmisk till sin presentation, som här utstrålar filmvibbar från kultfenomen såsom Alien och The Thing.

På tal om film gillar jag också hur avskalad storyn är i den i övrigt storslagna skalan. Fokus ligger på att berätta en liten, mänsklig historia med stora, monstruösa konsekvenser och berättartempot är sällan högt. Chefredaktörens favoritskådis Josh Duhamel är mindre träig i digital form och spelar här en hårding med ett samvete som verkar mer skadegörande än rymdmutanterna själva. Jag hade ursprungligen väntat mig en mer "uppåt väggarna"-story i stil med Isaac Clarkes äventyr med tanke på att så många Dead Space-veteraner ligger bakom spelet, men efter att ha nått slutet av Callisto Protocol kände jag mig mer än nöjd med historien. Det rör sig inte om banbrytande karaktäriseringar eller vändpunkter på något sätt, och ibland kan det te sig en smula förutsägbart, men dess psykologiska aspekt är väl integrerat i skräckinramningen.

Sett till spelmekanik är Callisto Protocol ett ganska standard actionlir. Tänk dig "klämma sig långsamt genom springor"-standard. Du får din pistol, din hagelbössa, en förkärlek för att mosa rymdgegga och du är redo att kötta dig igenom mardrömsmånen. Det finns få överraskningar sett till vapenarsenalen, men det är roligt. Tajt. Mest användbar är en futuristisk batong som tycks vara designad för att krossa mutanters ryggrader och det blir särskilt kul när man väl får tag på en slags Gravity Gun-handske kallad GRP som gör att du kan flänga runt rymdäckel som trasdockor eller korsfästa dessa på spikväggar (en av flera mysiga funktioner i Black Iron). Att styra Jacob är dock lite som att försöka vrida ett kylskåp; det är en alltför slö karaktär i värld där snabba reflexer är den avgörande faktorn mellan liv och död och det är alltså inte alltid detta klickar. När man behöver vända sig om som mest känner man sig för trög, vilket kanske är en realistisk lösning men inte alltid den mest användbara.

Spelet fungerar bäst i lite öppnare ytor, där man tydligt kan se vad det är som händer framför sig och det finns utrymme att springa runt för att hinna ladda om. Här får man skylla sig själv om man låter sig själv trängas in i ett hörn. I trängre korridorer blir det däremot svårare att styra kylskåpet, som ibland graviterar åt vissa håll som en magnet när det blir lite väl stramt med tentakelvarelser. När man väl har fått kläm på Jacobs försvarsmekanismer flyter det dock på väldigt bra och det finns alltid utrymme att hitta våldsamt effektiva kombinationer mellan batong och skjutvapen. När Jacob visade vara lite väl slö med att ladda om sina vapen var det exempelvis klart mer tillfredställande att drämma en usling in i en vägg för att banka loss lemmar och sedan smeta ut deras hjärnklägg med en väl placerad kula. Innan ni stämplar mig som mordiskt psycho får ni helt enkelt återkomma efter att ha fått testa på melee-mekaniken själva!

Att ducka för fienders attacker är en konst och varje sammandrabbning är en strategi i sig beroende på vilken fiendetyp som kastar sig över dig, Utmaningen i The Callisto Protocol är precis så där pirrande och magvridande som man vill ha det från en skräcktitel. Ibland kan dock utmaningen leda till högljudda suckar och efter några billiga skrämseltricks önskar jag att The Callisto Protocol kunde vara smartare i sin skräck. En av de mest minnesvärda stunderna i Dead Space var när en hemsk, flerarmad skugga uppenbarade sig bakom huvudpersonens rygg och var ett klyftigt sätt att visualisera för spelaren att något närmade sig bakifrån. I Callisto Protocol kan det ibland kännas något orättvist när man får huvudet avkapat av en fiende man knappt hinner reagera till. Det ska sägas här att ljudrymden också hjälper till att markera vilket hörn en fiende närmar sig från, men med tanke på hur fantastisk ljusdynamiken faktiskt är hade jag ändå hoppats på lite mer av den varan sett till fienders visuella läsbarhet.

Jag stötte också på några mindre glitchar, då jag som snokande spelare kunde stöta på lite märkligheter bakom den polerade (och vidriga) ytan och som ibland kunde punktera skräcktonen något. Det finns dock gott om goda idéer sett till inlevelsen i spelet. PS5-dosan kunde exempelvis vibrera åt det håll som ett rymdkräk ploppar upp från. Under majoriteten av spelet går man medvetet i snigelfart och undersöker minsta hörn i rummen för att inte bli påhoppad, vilket är en komplimang gentemot utvecklarnas elaka design. Efter tolv-tretton timmars skrikigt batongsvingande och de pinsamt många dödsanimationer jag fått bevittna måste jag ändå säga att The Callisto Protocol lyckas fylla tomrummet som lämnades kvar efter briljanta titlar som Alien: Isolation och såklart Dead Space 2. Utsattheten som The Callisto Protocol bjuder på är nämligen fantastisk och jag påbörjade en ny genomspelning så fort det tog slut, även om jag redan hade hittat alla hemligheter och ljudband.

The Callisto Protocol sätter både tänder och klor i ditt arma spelhjärta och vägrar släppa taget förrän eftertexterna har börjat rulla, vilket gör Dead Space-utvecklarnas senaste ångestframkallande resa till något av en triumf. Det är inte nyskapande eller särskilt originellt, men tar vara på varje möjlig aspekt och maximerar allt från grafik till ljud för att sluka spelaren i dess panikingivande mörker. Dessutom är berättelsen tillräckligt engagerande för att man ska tycka om karaktärerna. Detta är början på någonting större, hemskare. Jag kan just nu inte tänka mig något bättre julfirande än att famla i Striking Distances vidriga mörker och precis som spelets många läckra ljuseffekter kan jag skymta en ljus framtid bakom de ruttnande bröstkorgarna och de frostiga kåkgallren...