God of War: Ragnarök

När slutscenen i God of War från 2018 visade upp den lönnfeta, men ack så skräckinjagande, asaguden Thor stå och trampa i farstun till Kratos och Atreus idylliska vinterstuga så sköt förväntningarna på en framtida uppföljare till höjden, och att kalla God of War: Ragnarök för ett av årets hetaste titlar är således en självklarhet som inte behöver några som helst modifikationer eller ytterligare förklaringar. Nu, hela fyra år sedan det att Santa Monica Studio förförde oss med sin nya version av den grekiska guddräparen, så står det dessutom klart att alla trånande förhoppningar, hoppfulla förväntningar och suktande drömmar som har frodats sedan releasen av nämnda Playstation 4-epos har infriats på ett sätt som sträcker sig bortom ens mest optimistiska önsketänkande och förbi vad som på förhand kändes fysiskt möjligt. För God of War: Ragnarök är inte bara en värdig uppföljare som håller jämna steg med sin älskade storebror och lever upp till följetongens allmänt höga standard, utan man levererar därtill ett välkonstruerat mästerverk som mycket väl kan klassas som en av spelhistoriens bästa äventyr - någonsin.

Men låt oss ta det från början. Har du inte hunnit spela det första God of War (alltså återigen det från 2018) så råder jag dig att gå och lira det nu med detsamma. Sluta omedelbart läsa den här recensionen och gå och spela - Just do it! Visst, du får förvisso i startmenyn till God of War: Ragnarök möjligheten att se tillbaka på händelserna som ägde rum i originalet, men detta agerar mest som en kortfattad påminnelse för gamla veteraner, och om du verkligen vill att storyn och karaktärerna ska få fäste så är det klokt att bekanta dig med Santa Monicas tidigare Kratos-kapitel innan du tar dig an del två. Mycket av det som sker i denna berättelsen fungerar nämligen likt en direkt fortsättning av det som hände i ettan, och man ödslar inte för mycket tid med att försöka få oinvigda att komma ikapp då resan tar sin början precis där vi slutade och med ett tämligen högt tempo direkt från start.

Jag ska sedan inte avslöja för mycket av det som utspelar sig under de kommande 25-40 speltimmarna då jag vet hur känsligt det kan vara med spoilers när det kommer till efterlängtade storspel. Själva inledningen handlar dock givetvis om Freyas fortsatta begär av att hämnas på Kratos (detta efter att nämnda spartakrigare knäckte nacken av hennes son Baldur), och mitt i denna hätska dramatik bland gamla vänner ansluter nykomlingarna Thor och Odin med ett oväntat förslag om vapenvila, ett förslag som hastigt och lustigt mynnar ut till ett kramkalas mellan Kratos Yxa Leviathan och Thors hammare Mjölnir. Därefter finns det också såklart ett övergripande tema med att försöka lista ut innebörden av Atreus koppling till Loki samtidigt som vi får se Kratos fortsätta kämpa i rollen som en mer förstående far gentemot sin numera självständiga och allt mer egensinniga son. Som om detta sedan inte vore nog är det dessutom en kamp mot klockan gällande ödets förutbestämda domedagsvisioner som kretsar runt Ragnarök-profetian, och det är tillika en kamp som tvingar de båda gudarna att ifrågasätta sin egen vilja och lista ut om deras sammanflätande livshistoria är en som är skriven i skör sand eller massiv sten. Det är som ni förstår väldigt många trådar att hålla reda på i denna nyspända berättarbåge, och det kan till en början vara något överväldigande att ta in om man inte är redo och spänner upp öron och ögon fullt ut. I slutändan vävs dock dessa färggranna story-garn samman till en monumentalt välgjort sagomatta av sällan skådat slag, och denna värmande och omfattande vikigapläd slutade verkligen aldrig intressera eller imponera en som betraktare oavsett om vi snackar efter tio timmar eller med trettio under bältet.

Jag älskade förövrigt, som garanterat många av er andra också, originalet när det släpptes till Playstation 4 för fyra år sedan, och att jag har sett fram emot att fortsätta denna mytologiska familjeutflykt är en rejäl underdrift av episka mått. Redan efter den första timman tillsammans med Ragnarök är jag dock ärligt talat helt matt och måste ta en paus. För efter blott 67 minuter med PS5:ans kritvita Dualsense-dosa i nävarna har jag hunnit bländats av grafik och design i världsklass, jag har upplevt levande karaktärsporträtt av yttersta kvalité samt därtill känt gråten klia retsamt bak i svalget på ett sätt jag inte riktigt var beredd på. Att Santa Monica svingar hårt och bestämt direkt från start råder det absolut inga tvivel om, och de där 54 månaderna av utvecklingstid verkar sannerligen ha varit välinvesterade då allt - och då snackar vi verkligen allt - osar av omsorg, detaljrikedom och noggrannhet som få andra utvecklare kan matcha.

Grafiken är som sagt spektakulär och oavsett om det handlar om snöpartiklar på ett ensamt och rangligt staket eller skäggstråna över Kratos sylvassa haka så vill man stanna upp och insupa alla imponerande petitesser och atmosfärshöjande bagateller då de adderar så otroligt mycket till helheten. Det är förövrigt i dessa ytterst små beståndsdelar som många andra spel faller kort i min mening, och även om det såklart är lättare att göra något bra med ekonomiska muskler i ryggen (och endast med en plattform i åtanke) så är det samtidigt med denna briljanta känsla för finess som den Kalifornien-baserade utvecklaren gasar förbi många av sina konkurrenter i dagsläget. Allt är helt enkelt levande och naturligt bland dessa uppdiktade fantasi-miljöer, och även om man i en relativt stor utsträckning fortfarande är inrutad på en mindre spelplan jämfört med andra titlar på marknaden så har man fullbordat detta val av spelsätt och presentation på ett snudd på perfekt sätt.

Har man sedan bekantat sig med den första akten i Kratos och Atreus nordiska vinterberättelse så kommer mycket vara familjärt den här gången också. Grundkonceptet är nämligen intakt med ett maffigt stridssystem i centrum och en berättarstil utan några kameraklipp, men i Ragnarök är allt det som man gjorde så bra i ettan uppskruvat till elva i ett klassiskt Spinal Tap-manér, och den där rädslan över att det enbart skulle vara samma gamla skåpmat som det vi bjöds på år 2018 är som bortblåst ynka timmarna in i äventyret. För Cory Barlog & Co nöjer sig verkligen inte någonstans med att enbart försöka hålla jämna steg med sin tidigare mästerliga skugga, och här handlar det istället om att man har en ny story att förmedla vilket man gör via en förädling av grundmaterialet och där man inte är rädd att testa nya tricks och knep eller att måla med breda och djärva penseldrag för att hamra hem sin vision.

Att försöka skriva den här recensionen utan att avslöja för mycket är sedan extremt besvärligt ska ni veta. Det finns liksom så otroligt mycket jag skulle kunna (och vilja) förtälja gällande allt från uppdateringen av stridssystemet till fokuset i berättandet, men att gå in på detaljerna medför en potentiell risk att beröva er på en del av magin som infinner sig när Ragnaröks olika genidrag och hemligheter sakta visar upp sig - och det är något jag verkligen inte vill göra mig skyldig till. Det jag kan säga dock är att mycket av just tempot, smidigheten och variationen som emellanåt kunde sakta ner nöjet och drivet i God of War har adresserats på ett ytterst tillfredsställande sätt. Kratos rör sig som exempel snabbare och med mer elegans den här gången, och det är även lättare att ta sig runt i miljön tack vare att man direkt från start har tillgång till Blades of Chaos-knivarna som tillåter en att svinga sig fram från plattform till plattform. Att slunga sin muskulösa gudakropp mot en skara fiender är dock inte bara ett visuellt jippo vars enda syfte är till för att fresta ens ögon. För tyngden i handkontrollen och kopplingen till spelbarheten gifter sig sömlöst med det som händer på skärmen, och det är i dessa stunder som spelglädjen fullkomligt slår i - och därefter igenom - taket för att sedan fara vidare mot himlavalvet i sann raketfart.

Gällande variationen så har även fiende-faunan uppdaterats rejält, och vi slipper den här gången bekämpa samma trötta slagpåsar i timme efter timme utan någon efterlängtad avlösning eller nödvändig omväxling. Actionscenerna i Ragnarök ackompanjeras nämligen istället av en ständig ruljangs av bestar och ruskprickar som håller striderna intressanta från start till mål, och allt från argsinta människoplundrare till mytomspunna lejon-monster alterneras med jämna mellanrum utan att det blir för ryckigt eller osammanhängande i kontrast med berättelsen. I fiende-fållan tillkommer givetvis även spelets många olika bossar, och här är det också en underbar blandning av gott och blandat, sött som surt, som Santa Monica har ställt fram på bordet för oss att glupskt njuta av under äventyrets gång. Mindre bosslag växlas nämligen friskt med series numera sedvanliga och kolossala spektakel-matcher, och mer pusselliknade bataljer går omlott med klassiska handgemäng baserat på råstyrka och fingerfärdighet. Det finns således något för alla att tycka om, och även om bossarna som innefattas i huvudstoryn inte hör till de svåraste i sitt slag så finns det däremot andra och mer rejäla utmaningar i kampanjens utkanter som sätter ens talang och tålamod på prov om man trånar efter mer stimulans i den kategorin.

Det som imponerar allra mest med God of War: Ragnarök är dock egentligen inte sättet man polerat striderna eller berättelsen i sig, även om det såklart också bidrar, utan det är snarare hur man har lyckats samla så otroligt många välgjorda komponenter under ett och samma paraply. Oftast när jag recenserar brukar jag nämligen försöka bortse från hur allt är på ett individuellt plan och istället fokusera på vad alla ingredienser tillför och smakar tillsammans. I fallet Ragnarök är det dock mängden av briljans i sig som är den stora stjärnan och tillika huvudnumret som får en att förundras och tappa hakan gång på gång. För när jag tänker tillbaka på min tid tillsammans med Kratos och Atreus finns det så otroligt många minnesbilder och gudomliga sekvenser som sticker ut, och att bara välja ett par eller försöka koka ner alltsammans till en ynka känsla är snudd på lika omöjligt som ovärdigt. God of War: Ragnarök är nämligen, i motsats till många andra spel, den exakta summan av alla sina komponenter, och när dessa element är så här mästerligt välsvarvade så är det inte bara frågan om en genialiskt helhet som är frammanad ur en subjektiv vilja sett med godtyckliga ögon, utan det är istället snudd på en objektiv sanning byggd på något besläktat med renodlade fakta - hur konstigt det än må låta.

När jag som exempel recenserade Elden Ring i våras och belönade From Softwares jungfruresa i den öppna spelvärlden med en solid tia så kunde jag liksom ändå, trots mitt maxbetyg som jag inte ångrar för en sekund, se hur folk skulle kunna prisa samma spel med 5:or och 6:or då smak i sin sanna natur sällan är något annat än högst subjektiva tankar och personliga värderingar. Någons fullpoängare kan mycket väl vara någon annans monumentala besvikelse, och det är bara att inse att vi alla älskar olika saker och värderar upplevelser annorlunda gentemot varandra. I fallet Ragnarök har jag dock vanvettigt svårt att föreställa mig hur någon inte skulle tycka om det Santa Monica har snickrat ihop - i alla fall om man utger sig för att gilla action- och äventyrsspel. Visst, man måste såklart inte gilla allt i denna välfyllda uppföljare, men att man inte skulle tycka om Ragnarök som helhet känns snudd på lika befängt som bisarrt när jag försöker tänka på det, och än mer galet blir det när jag sedan ska få ner det så här i skrift. För vad finns här att inte tycka om?

Jag har ställt just den frågan till mig själv gång på gång under de senaste veckorna, och även i stunder när jag aktivt försöker leta problem och saker att störa mig på så känns det snudd på omöjligt och enbart som ett ologiskt silande och sållande bland glimrande diamanter i jakt efter obetydliga sandkorn. Absolut, det går att hitta sprickor här om man vill, men hela processen är tidsödande och tvetydig som bäst, och i slutändan är det dessutom försumbart och oväsentligt sett till slutprodukten man får tar del av. Betyder det sedan att God of War: Ragnarök är perfekt på alla sätt och vis? Nej det gör det inte, men jag kan inte minnas när en sådan vågad, teknisk, konstnärlig och genuint underhållande vision presenterades på ett sådant här kraftfullt och övertygande sätt, och för den sakens skull förtjänar hela utvecklingsteamet bakom detta virtuella konststycke oändligt med lovord och gränslöst med beröm.

För som ni kanske förstår så kan jag inte göra något annat än applådera detta nytillskott till Sony och Playstations redan imponerande förstapartskatalog, och att detta rör sig om ett spel utöver det vanliga hoppas jag är uppenbart efter att ni har läst igenom hela texten. Jag har sedan som redan nämnt verkligen försök att utelämna så många detaljer som möjligt bland dessa 16 000 svamliga tecken, och om du hade du velat veta mer ingående om vad som väntar i detta påkostade äventyr så ber jag om ursäkt för att jag inte velat avslöja för mycket här och nu. Jag anser nämligen att det är i det okända och oväntade som mycket av den häpnadsväckande underhållningen som Ragnarök levererar ligger begravd, och även om denna recensionen kanske inte blir lika energipackad och matnyttig så är det för att jag bedömer att denna juvel förtjänar att avnjutas med så lite information på förhand som möjligt. Ni kan dock med trygghet införskaffa denna mästerliga Sony-titel om ni har fallenhet för medryckande actionsekvenser och gripande story-moment, och skulle jag sedan försöka vara ännu mer vågad i min ståndpunkt så skulle jag säga att ni dessutom MÅSTE spela igenom denna makalösa kreation om ni gillar TV-spel överlag.

Santa Monica har nämligen lyckats skulptera ihop den perfekta uppföljaren till en redan briljant originaltitel, och när man inte kan nå högre än till maxgränsen på betygsstegen så måste man ta till större ord och mer extravaganta påståenden för att förmedla känslan av briljans som infinner sig inuti denna lysande Playstation-pärla. Ragnarök är nämligen ett renodlat mästerverk i dess sanna benämning, och man uppnår inte bara de höga kraven som finns på action- och äventyrsspel idag, utan man drar dessutom hela genren och spelmediet framåt på ett sätt som garanterat lär tvinga resten av spelbranschen att anpassa sig för att försöka hålla jämna steg. För föregångaren God of War (2018) kunde för ett par veckor sedan fortfarande viftats bort av den eviga pessimisten som en nymoderniserad lyckoträff av en nostalgiskt rotad spelserie, men med denna uppföljare bevisar man med all tydlighet att en ny standard har blivit satt för vad ett bra TV-spel i grunden bör, och framförallt kan, vara och utvecklaren att slå framledes stavas av den anledningen numera Santa Monica Studio samtidigt som titeln att överträffa är God of War: Ragnarök. Det finns slutligen inget mer att tillägga i denna babblande text än att helt sonika konstatera att ett av årets... Nej, förlåt. Ett av de bästa spelen jag någonsin testat är ett faktum. Yes, det är verkligen så himla bra.