The Chant

Ditt namn är Jess och du kan inte släppa taget om den där familjetragedin. Vart du än vänder dig spelar du upp det hemska scenariot framför dig, undrades om du kunde ha gjort något annorlunda för att förhindra det. Dina desperata böner besvaras när din gamla barndomsvän bjuder in dig till en mystisk ö, där ett andligt hippiesällskap erbjuder dig lösningen på alla dina problem. Vad kan egentligen gå fel?

I The Chant är all den där sinnesvidgande mumbo jumbon om energikristaller och reningsritualer verklighet, så himla inte med ögonen när vitklädda outsiders ber dig att bli ett med universum: det är liv och död när en ritual går fel (naturligtvis) och varelser från andra världar invaderar ön. Ditt tredje öga har öppnats och nu kan du se fasorna som gömmer sig på andra sidan. Spelaren tar alltså rollen som Jess, en bedrövad ung kvinna vars sökande efter själslig frid byts ut mot en blodig överlevandskamp.

Utvecklarna Brass Token har jobbat hårt med att skapa en egen originell spelvärld i samma anda som kosmisk filmterror som From Beyond och 70 tals-doftande kultskräck som The Wicker Man. Det märks verkligen att filmvärlden har präglat mycket av utvecklingen sett till spelvärldens mytologi och här finns så mycket utarbetad och vrickad pseudovetenskap att det skulle få självaste Gwyneth Paltrow att rodna. Djurlivet, den "prismatiska vetenskapen" och den parallella världen kallad The Gloom är både expanderade och kul att läsa om. Det kryllar nämligen av övernaturliga väsen och dokumentation om dessa, som ofta avslöjar vissa varelsers svaga punkter.

The Chant kretsar kring att hitta en själslig balans, vilket smart nog också reflekteras i själva spelmekaniken. Vid sidan om dina rökelsevapen är dina främsta vapen Psyket, Kroppen och Anden. Om Kroppens livsmätare töms är spelet över och lite meditation kan fylla på Psyket om Själen har tillräckligt med "stamina". Sköter man inte Psyket kan man få panikattacker, vilket gör dig alldeles hjälplös och har du inte laddat din sinneskristall med negativ energi (eller magisk svamp) kommer vissa slagsmålssekvenser att bli extra utmanande. Det tar en stund att sätta sig in i mekaniken, men när man väl får kläm på den andliga balansen är det kul att kombinera och experimentera med de olika krafterna man samlar på sig. Det finns också gott om fiendevariation, där allt från exploderande paddor och zombiefierade sektmedlemmar kan attackera dig. När man inte dänger vidunder finns det ett antal pusselsekvenser för att variera den mörka resan, men dessa pusselmoment är inte särskilt utmanande och känns inte särskilt tillfredsställande när man väl har löst dem.

Genom att ladda denna kristall kanaliseras den negativa energin till diverse magiska krafter, där man exempelvis kan sakta ner tiden under kniviga situationer eller spetsa fiender med gigantiska kristaller från marken. Jag använde mig mestadels av två stycken totalt, men det finns åtminstone en viss spelvariation om du vill ta dig an olika sorters monster. Oftast behöver dock spelaren inte alltid leverera stryk och det finns ingen skam i att fly fältet. Detta för att det inte alltid finns tillräckligt med resurser för att ta sig an precis allt och ibland är det smartast att spara arsenalen till kommande bossar. Detta hjälper dig också att konservera Psyket, som dräneras när man tar sig in i en färgglad Gloom-dimma för att slakta bestar. Dock brukar flera av dessa monstermöten sluta med att jag bara daskar ihjäl varelser med rökelsepinnar, vilket kan upplevas något repetitivt när kristallerna väl ger vika. Jag kände mig redigt klar med mekaniken och premissen när jag mest bara klappade till slutbossen med alla kvistar jag hade samlat under resans gång.

The Chant är ett psykedeliskt actionäventyr som inte sträcker sig över mer än kanske sju-åtta timmar, där fokus ligger främst på storyn och karaktärerna som befolkar (och som har befolkat) ön. Tyvärr är storyn spelets svagaste del, för trots att huvudpersonen ges mycket utrymme att hantera sitt trauma och tackla demoner från sitt förflutna kan detsamma inte sägas om resten av ditt sällskap. När det sedan förväntas av spelaren att fästa sig vid dessa bifigurer faller den emotionella effekten mestadels platt. Oftast vill jag mest få deras uppdrag överstökade så att jag kan samla fler magiska kristaller, där jag ofta har svårt att bry mig om vad som händer med dessa flower power-anhängare. Om man hade fått tillbringa lite mer tid med denna grupp kanske det hade gjort någon större verkan, men åtminstone uppskattar jag det faktum att The Chant prioriterar högt tempo och fokuserat gameplay framför långdragna mellansekvenser.

Du kan påverka vilket slut du får, men då The Chant är hyfsat linjärt kan man alltså inte göra ångestfyllda val likt de i Life is Strange-spelen. Det som avgör vilket slut du får är vilken statistik man maxar mest under spelets gång, där jag exempelvis maxade Psyket och fick ett av flera slut som avrundade hur Jess tog tag i sina problem. Jag ska såklart inte avslöja exakt hur min historia slutade, men jag hade som sagt hoppats lite mer på berättelsen som jag mest upplevde som stel - och då syftar jag inte bara animationerna. Åtminstone livar Paul Ruskays retrodoftande synthmusik upp det hela, där man tydligt kan höra lite John Carpenter när det blir som mest skräckinjagande.

I det stora hela är The Chant en atmosfärisk sektskräckis med stora idéer och kul mekanismer, men som inte når hela vägen tack vare det något platta manuset, lite väl enkla pusselmoment och några repetitiva sträckor. Tekniskt sett är det inte heller särskilt imponerande. Om du ändå skulle vara sugen på att mysa med new age-spiritualister, piskas av tentakelförsedda helvetesväxter och ta dig an kosmiska krafter är dock The Chant en given rekommendation.