Efter att ha löst ett riktigt knivigt mordmysterium i rollen som Red Hood har jag fått veta var några riktigt otäcka fiender gömmer sig. Jag valsar ut från byggnaden, halar elegant fram änterhaken och skjuter upp den över ett tak och glider iväg, hoppar ner till min motorcykel och gör Gotham Citys livliga gator osäkra för buset genom att attackera de gangsters jag ser längs vägen i en mäktig sekvens. Därefter slungar jag mig elegant in i en stenhård fight tillsammans med Nightwing där vi likt välkoreograferad balett dansar runt fienderna och delar ut kokstryk.
I teorin i alla fall. För exakt sådär är hur jag hade hoppats att det skulle kännas att spela Gotham Knights. Jag är stort fan av DC-universumet och den skriande tomheten på DC-spel som infunnit sig efter Arkham Asylum-sviten har gjort att jag följt detta med stort intresse. För premissen är ju så bra. Batman är död och hans lärjungar har tagit över; Batgirl, Nightwing, Red Hood och Robin.
Eftersom de inte är fullt lika kapabla som gamle Bruce Wayne, kan man hoppa in i sina vänners spel för att ta sig an Gotham City tillsammans. Med ett bra gameplay och tjusig grafik, hade det här varit ett drömspel. Men det har funnits varningstecken. Bland annat har utvecklingen dragit ut på tiden så länge att de Playstation 4- och Xbox One-versioner det initialt skapades för slopats helt till förmån för Playstation 5 och Xbox Series S/X. Men att det påbörjades till gammal hårdvara råder det tyvärr ingen tvekan om.
Just det ligger till grund för att den upplevelse jag beskrev i ingressen mer sanningsenligt borde se ut såhär:
Efter att lite slumpmässigt ha klickat på allt har jag löst ytterligare ett repetitivt mordmysterium i rollen som Red Hood, och tack vare detta har jag fått veta var fler av samma fiender jag redan dängt dussintals av gömmer sig. Jag försöker gå ut ur byggnaden men fastnar i geometrin och kommer först inte ut genom dörren varpå jag av misstag råkar använda lite hälsa innan jag får fram änterhaken och råkar skjuta iväg mig till fel byggnad. Jag kallar på motorcykeln men står tydligen på fel ställe för den dyker inte upp där jag vill. När jag väl får hojen kommer en stentrist transportsekvens på livlösa gator där det är menlöst att bry sig om fiender, innan jag tar mig an en stenhård fight tillsammans med Nightwing - som tyvärr loggas ut mitt i striden - medan jag i hackiga 30 bilder per sekund klumpigt försöker mig på lite kokstryk.
Mycket av de här problemen kommer av att Gotham City känns gammalt. Omgivningarna är förvisso snygga och många av mellansekvenserna bjuder på imponerande texturer och effekter, men världen är i det närmaste stendöd. Att stå på Gotham Citys största gata med massor av tända fönster som indikerar liv och rörelse men bara se en eller två fotgängare ute, som dessutom beter sig väldigt märkligt, hör tyvärr till vanligheterna. Vidare är animationsarbetet faktiskt inte alls särskilt bra och karaktärerna känns klumpiga. Jag fick faktiskt starta Batman: Arkham City till Xbox 360 för att se om det var lika stelt där, men faktum är att den gamla klassikern är smidigare än det här.
För att fortsätta mitt gnäll, tycker jag det har en helt onödigt hög tröskel för att komma in i spelet. Gotham Knight har ett redigt komplext menysystem där i princip allt har undermenyer. Ska det vara så pilligt måste det backas upp av logiska och djupa system, något jag tycker utvecklarna misslyckats med. Nu känns det bara som menytragglande som tillför väldigt lite och heller inte är helt smidigt med handkontroll, och även här känns klassiska Batman: Arkham City mer genomtänkt och spelvänligt.
Mycket av den här kritiken kommer dock från det faktum att jag är besviken när jag vet hur bra det här hade kunnat bli. För det är sannerligen inget dåligt spel. Att det finns fyra karaktärer som alla är distinkt olika gör mycket för variationen och det är kul att prova sig fram till sin favorit. Själv fastnade jag för Batgirl och Red Hood som på flera sätt känns långt ifrån varandra. Striderna erbjuder dessutom lite extra djup eftersom det finns ganska fina stealth-möjligheter, och du belönas även för att vara extra skicklig på sådant som att undvika skada eller spela taktiskt.
Gotham Knights är i hög grad ett level-baserat spel där du gör samma saker om och om igen för att få fler förmågor och bättre utrustning, något som i sin tur krävs för att ta sig an de allt svårare motståndarna du ställs inför. Det finns dessutom gott om hemligheter att upptäcka. Problemet är dock att det aldrig riktigt engagerar. Även om jag tycker det är kul med DC-påskägg som att hitta Batmans gamla Batsignal-lampa undangömd på ett polislager eller referenser till mer obskyra figurer, så känner jag aldrig att det blir det där naturliga drivet som får mig att vilja fortsätta. Även om jag (oftast) inte har haft tråkigt medan jag spelade, har jag sannerligen inte haft svårt att lägga ifrån mig handkontrollen heller.
Storyn med den döda Läderlappen slarvas också bort i hög grad. Det beror bland annat på det faktum att det är fyra figurer som skiljer sig åt som ska dela på berättelsen. Narrativet är inte särskilt vasst och dialogen känns sällan naturlig. Dessutom är det ofta en diskrepans mellan vad storyn säger och vad jag verkligen gör i spelet, som när Red Hood utbrister att han måste vara tyst och ta det lugnt då det väller in fiender som letar efter mig i en stealth-sekvens, varpå scenen inleds med att han stenhårt sparkar upp en dörr och gör därmed raka motsatsen till vad storyn vill få mig att känna.
Det är som att för varje förtjänst det ändå omfattande äventyret bjuder på, finns det även något negativt som hindrar det från att nå sin potential. Som bäst är Gotham Knights i de strider som känns utmanande och när onlinekoden fungerar som utlovat så jag kan få spela tillsammans med en vän. Då blir det automatiskt lite mer liv och rörelse när vi tillsammans hittar saker att titta på, gör uppdrag och dänger ganska lagom svårt utformade bossar (jag ska inte spoila vilka). Det är under dessa stunder jag faktiskt känner mig så underhållen att betyget sju hade legat närmare till hands.
Men så snart jag ska in och traggla i de sega menyerna, lyssna till den taffliga storyn och ta mig fram i den öde spelvärlden med den usla Bathojen så försvinner suget snabbt att spela vidare. I november kommer co-op för fyra personer i ett Horde-inspirerat läge då jag planerar att återvända till spelet, men i väntan på det känner jag att den tid jag spenderat med Gotham City inför denna recension räcker gott och väl, och för mig är detta en stor besvikelse.