Beacon Pines

Vissa spel basuneras ut med pompa och ståt och man kan bara missa de om man är både blind eller döv. Man bombaderas av trailers som väcker längtan och sug och män som i vanliga fall brukar glömma sina fruars årsdagar kommer ihåg releasedagen som om det var deras egen födelsedag för hungern efter spelet är massivt. Sen finns det spel som obemärkt smyger sig förbi en och plötsligt bara står där på spelhyllan och för min del är detta spelet just ett sådant spel. Ska jag vara helt ärlig hade jag faktiskt ingen aning om vad det var för spel som allas vår fjällvandrande Lakritspipa Jonas Mäki ville att jag skulle recensera när han skickade mig en kod, och detta baseras på att spelet ligger långt ifrån den genre jag i vanliga fall gottar ner mig i. Jag gillar storslagna rollspelsäventyr och storybaserade actionäventyr som tar lång tid att beta sig igenom och där det händer något hela tiden i ett snabbt tempo. Det betyder att jag med detta spel är en blank canvas utan varken negativa förutfattade meningar eller uppblåsta förhoppningar vilket jag ibland kan känna är det som avgör hur mycket jag kommer gilla ett spel, att det inte lever upp till vad jag förväntar mig och har fantiserat om.

Bakom spelet ligger den lilla amerikanska indiespelsutvecklaren Hiding Spot Games som genom Kickstarter lyckades samla ihop intäkterna på mindre än en vecka med offentlig publikfinansiering för att få möjlighet att skapa spelet. Hiding Spot Games har tidigare gjort mobilspelet Flipping Legend som kom 2017, men efter det har det varit rätt tyst från dom. Men nu har de då släppt sitt senaste alster och det i form av ett berättande äventyrsspel med sockersöta djuriska karaktärer och fina målade miljöer. Det hela börjar med att en sagobok öppnas och din berättelse börjar. Du spelar som protagonisten Luka Vanhorn, en 12-årig knatte som utseendemässigt för tankarna till Gus i serien Sweet Tooth på grund av sina fina små renhorn och det genomgulliga lilla ansiktet som man egentligen bara vill dra i kinderna så där som gamla tanter gör när de ser ett par runda klämvänliga barnkinder. Luka har trots sin unga ålder redan en obekvämt tung ryggsäck att bära på, för inte nog med att hans pappa dog under mystiska omständigheter sex år tidigare, hans mamma är försvunnen och han lever med sin något excentriska mormor i staden Beacon Pines. Beacon Pines var en gång ett blomstrande idylliskt jordbrukssamhälle som frodades med stadens stora industri, gödningsföretaget Valentine Fertilizer i spetsen.

Men precis som Luke har staden också en obekväm tung ryggsäck och när ägaren Sharper Valentine går bort och staden plötsligt står inför ett förödande år med en skörd som inte växer och pollinerande insekter som försvinner är katastrofen ett faktum. Industrin som de livnärar sig på går under och staden är inte långt efter när plötsligt det halvskumma Perennial Harvest Corporation dyker upp som en räddande ängel med löften om att de ska rädda staden från ruinens rand. Det är i denna lilla stad som allt utspelas, det är här som vårat äventyr börjar. Så vad behövs för att göra en sagobok intressant och spännande? För en bondhåla är ju trots allt lika spännande som att se på när färg torkar, tro mig, jag bor trots allt i en. Jo, det behövs ett mysterium och ett härligt gäng som ska gräva fram sanningen! Och det är just det som händer när vår hjortpojke Luka och hans bästa vän katten Rollo ger sig ut för att undersöka mystiska ljus och ljud som setts i en gammal övergiven och nerlagd fabrik i utkanten av Beacon Pines. Det är dags att lösa mysteriet med vilka hemligheter som staden bär på. Vart är Lukas försvunna mamma? Varför är det slemmiga pölar med slime i skogen?

Och varför smyger det runt en snubbe i en Hazmatsuit? Frågorna är många men inga svar kommer ni hitta här för eftersom detta är ett berättande spel tänker jag inte gå in närmare på handlingen med risk för att spoila för er. Och är det något jag hatar så är det ju den där jäveln som alltid berättar för mycket och inte lämnar något kvar för en själv att upptäcka, så nej, Majsan tänker inte bli den jäveln. Inte idag i alla fall. Vad jag däremot kan avslöja är desto mer om själva upplägget och vad du kan förvänta dig. Bandesignen är väl inget revolutionerande, det är vackert målat och påminner precis om den sagobok den ska föreställa, ordet jag söker är nog vacker bilderboksgrafik. Karaktärerna är gulliga och omgivningarna precis vad jag skulle förvänta mig de skulle se ut i staden Beacon Pines. Spelutvecklaren sa en gång i en intervju att det är lite som en blandning av Nalle Puh möter Twin Peaks och jag kan inget annat än hålla med. I spelet så gäller det verkligen att upptäcka och utforska och jag är ju glad att jag är lite av en blodhund som gillar att sniffa runt efter gömda ting.

För runt om i spelet kan man hitta något som kallas "Charms", och det kommer av en handling du gör eller genom att prata med vissa andra karaktärer. Charms är väl lättast nog att förklara som ord som du sedan kan använda för att ändra historiens gång med. Hela konceptet är ju egentligen att avsluta din berättelse, men efter ett tag märker man ju att det inte är det lättaste då historien tar sig nya vägar som slutar i THE END på ett helt fel sätt. Någon får sätta livet till eller så blir dina beslut bara värsta tänkbara. Men tack och lov så kan du då när du vill spela om dina beslut och backa bandet. Man kommer till något som heter "Turning Points" och där gäller det att välja rätt charm för att komma rätt i historien. Men samtidigt så behöver du ibland välja fel för att komma åt en charm du behöver senare i spelet. Hänger du med? Till exempel i ett kapitel i spelet ställs du inför ett val där du ska rädda Rollo från hans syster Roxy. Du har två charms att välja mellan, "Shit" och "Chill" och bägge två ger olika utgångar av dina val. Vilket som är det rätta får du testa dig fram till själv. För du kan alltid gå in i "The Chronicle" som själva boken kallas för att sedan gå tillbaka och testa ett annat val om det första inte ledde dig på rätt stig. Det blir ett träd som senare grenar ut sig beroende på vilka val du gör. Om jag räknat rätt så är spelet uppdelat i elva kapitel och hela spelet tar inte särskilt lång tid att spela ut. Jag körde ut det på lite mindre än fem timmar och då hade jag rensat allt och tagit alla Achievements som finns att plocka vilket är tio stycken totalt.

Så vad tycker jag då om spelet? Jag måste säga att jag är positivt överraskad. När jag väl kommit över att karaktärerna inte pratar med ord utan mer piper fram ljud som sedan textas till ord...De första minuterna satt jag muttrande med handkontrollen i handen och bildade Mäkis namn som ett svärord mellan läpparna och undrade varför han utsatte mig för detta, men trettio minuter senare ville jag inte lägga ner samma handkontroll som bara en stund innan klämts på i vredesmål. För trots att jag hatar psykande ljud mer än allt annat så fanns det något mer trollbindande med detta spel och det är historien. För hur mycket jag än vill sparka lille Luka på kulorna så de droppar och han får fram en redig röst i stället för de pipiga musljuden så desto mer vill man hjälpa honom lösa mysteriet som vilar över staden. Man vill trösta den lille hjortpojken när han gråter vid sin pappas gravsten i sin löjligt stora kofta hur dumt det än låter. Jag misstänker att detta spel antagligen inte kommer att tilltala alla för det är speciellt. Det kommer nog inte nå de stora massorna, men de som spelar det kommer nog inte kunna låta bli att gilla det. Men jag kan ju förvarna att det inte är ett spel med tempo.

Det går i sin maka takt och när man tror att man äntligen har nått slutet så har man gjort ett fel val och måste börja om några kapitel bort för att välja en annan väg. Har läst att flera spelare på nätet kallat det lite läskigt men då tror jag inte man spelat några läskiga spel överhuvudtaget innan. Läskigt för mig är kolasås i byxan efteråt, detta är mer sockervadd med ett och annat kryp i. Styrkan i detta spel ligger hos karaktärerna och i berättelsen och att det är gulligt att vila ögonen på. Kommer jag spela om det igen? Nej, antagligen inte då jag följt alla stigar som fanns framför mig. Jag har löst mysteriet och känner mig nöjd med det. Så jag lämnar nu bondhålan Beacon Pines och får nöja mig med min egen bondhåla Alingsås i stället. Jag kan njuta en stund av att jag slipper lyssna på de frustrerande pipiga rösterna en stund, den härliga tystnaden. Eller vem försöker jag lura? Imorgon är det ju dags för mitt andra jobb som bambatant och då blir det dags att lyssna på 340 stycken som inte nått målbrottet än och som låter slående likt både Luka och Rollo.