Rollerdrome

Året är 2030 och det ondskefulla storföretaget Matterhorn Corporations har inrättat en tävling kallad Rollerdrome. Den går ut på att de tävlande, iförda moderiktiga sparkdräkter och med rollerblades på fötterna, ska bjuda publiken på en hisnande show med - hör och häpna - livet som insats. Utrustad med pistoler och en arsenal av häftiga tricks släpps jag, Kara Hassan, ner på en inhägnad arena inte helt olik en skatepark. Där ska jag ha ihjäl fiender och det ska voltas och grindas - allra helst samtidigt - till stadigt tickande poängsiffror och publikens hejdlösa vrålande.

Denna inramning sätter omedelbart stämningen och fyller definitivt sin atmosfäriska och tematiska funktion. Mellan varje sektion av banor får jag dessutom läsa nyhetsartiklar, personliga meddelanden från andra tävlanden och lyssna på radio i korta, vandringssimulator-aktiga sekvenser genom nedsläckta omklädningsrum och tågkupéer. Trots att historien egentligen är lika tunn som svartvit, med onda och goda medtävlande som utvecklas precis som man föreställt sig (en god dör, vilket ökar Karas motivation till att slutligen besegra den onde), så går den hand i hand med den 80-talsaktiga, ostiga och fullständigt helgjutna designen. För Rollerdrome är en oerhört stilmedveten, modern pastisch på filmer som exempelvis Arnold Schwarzeneggers the Running Man. Här återfinns precis samma kritik av nöjesindustrins kapitalisering av människans okränkbara värde, och det är såklart talande att utvecklarna på Roll7 låtit det utspelade året vara 2030, och inte 35 år fram i tiden som i Stephen Kings originalmanus till nämnda film.

Samtidigt utgör även Rollerdromes lövtunna inramning mest en ursäkt till att, precis som i Arnolds fall, bjuda på förstklassig underhållning. Medan berättelsen kan sammanfattas på ett begagnat plåster, så går det inte att säga samma sak om själva huvudparten av spelet - sporten Rollerdrome. Med inspiration från så vitt skilda källor som Tony Hawk's Pro Skater och Max Payne, är min uppgift att via rullskridskor ha ihjäl samtliga fiender inom arenans gränser. Till min hjälp har jag till en början bara pistoler, sedan tillkommer hagelgevär, granatkastare och laser, och samtliga tillhyggen delar ammunitionsmängd. Så vad gör jag när jag skotten tar slut? Det är här tricksen kommer in. Genom att utföra 720 Coffin-frontflips och 360 Tailgrabs fylls kulorna på. För att uppnå bästa möjliga effekt måste därför de båda delarna - tricks och dödliga skott - hela tiden avlösa varandra. Men det är också bara den mest elementära grunden. Ovanpå detta finns en slow motion-mätare som aktiveras med ett tryck på samma axelknapp som jag siktar med, och ytterligare ovanpå det ställs det krav på att utföra specifika uppdrag, och - i förlängningen - att klara en hel bana utan att bryta sin combo och nå astronomiska high score-summor.

Det börjar dock relativt enkelt och instegskurvan är väl utmätt. Den första banan bjuder på bara två slags fiender, jag har bara ett vapen och uppdragen är inte alltför svåra. Jag slussas snart vidare till nästa där ytterligare en fiende introduceras och jag tilldelas nämnda hagelbrakare. Det tar inte lång tid förrän samtliga av spelets aspekter är introducerade, både fiender och vapen, och precis lagom till när jag känner mig redo är det enda som återstår att bemästra vad som finns till hands. När jag sedan klarat huvudkampanjen på runt fem timmar låser jag upp ett nytt läge, med samma banor fast med svårare och fler fiender och ett remixat soundtrack.

Rollerdromes koncept med hög svårighetsgrad och minimal mängd variabler - som mest fem typer av fiender och fyra vapen - är arkadaction i sin renaste essens. Kontrollen är tight som skosnörena på en välknuten skridsko, den grafiska designen både tecknat cool och sparsmakat tydlig, och aldrig känns en död som någon annans fel än mitt eget. Så här roligt har jag inte haft i en skatepark sedan förrförra årets remake på de första Tony Hawk-spelen, och jag fortsätter att jaga high scores och bocka i checklistor för utförda uppdrag trots att jag har en deadline att passa. Allt från berättelse och estetik till gameplay, på både detalj- och helhetsnivå, är helt enkelt så välutfört att jag inte kan låta bli att bli lite besviken på hur tunt innehållet ändå är.

Under spelets gång får jag inte besöka mer än fyra olika miljöer: en inomhus i en slags arena, en i ett snötäckt bergsområde, en i en öken och en i ett köpcentrum. Att det finns flera varianter på miljöerna under spelets cirka femton banor spelar såklart roll, men omväxlingen blir lidande oavsett. Samma sak gäller med fiendernas sten, sax, påse-reaktioner på ens vapen. Somliga dukar under direkt av laserpistolen medan andra, betydligt större tingestar är helt immuna mot den, och istället bäst tacklas med granater. Striderna påminner på så sätt lite om Doom Eternals kritiserade "skjutpusslande", där varje fiende hade sina ibland lite väl snäva svagheter och immuniteter.

Kanske är det löjligt att efterfråga saker som alternativa sätt att tackla banor på, progressionssystem, färdighetsträd och fler inställningsmöjligheter i ett spel som till syvende och sist handlar om klassisk poängjakt på lika villkor. Samtidigt finns det definitivt förbättringsmöjligheter i fråga om variation och hållbarhet till en redan nu efterlängtad uppföljare. Om inte annat för att Rollerdrome i sig redan är riktigt, riktigt stabilt i sitt originalutförande.