Jag gillar generellt sett äventyrsspel, jag gillar när spelberättelser blir djupare än det vi vanligtvis matas med, och jag gillar även när utvecklarna försöker sig på något nytt. Med detta i åtanke är det kanske inte så konstigt att jag sett fram emot As Dusk Falls, ett äventyr som bjuder på en till synes nattsvart historia någonstans i en småstad i Arizona. En typisk sådan som inte helt nås av lagens långa arm, och där invånarna lever och agerar i desperation.
Grundtanken i äventyret är att vi ska få fler perspektiv på historien, som tar sin början med att familjen Walker under år 1998 av flera orsaker tvingas flytta till Missouri. Eftersom det här är ett väldigt, väldigt spoilerkänsligt spel, tänkte jag bara berätta saker som händer första timmen eller så, för att du ska få uppleva äventyret själv. För att snabbt summera ingressen så kommer inte Walkers till Missouri som planerat efter att bilen havererat i Arizonas stekheta öken. Redan under de första minuterna stöter vi på en trio rövhattar, som snart kommer få en stor roll i äventyret, men i detta skede försvinner ur historien.
Lyckligtvis ligger motellet Desert Dream inte alltför långt bort, dit Walkers - som består av en far, hans fru, en mycket ung dotter och farfar - väljer att gå. Vad som ser ut att bli ett relativt lyckat missöde sedan bilen bärgats av en hjälpsam alltiallo på motellet och familjen fått checka in på sina rum, tar snart en rejäl vändning.
För ovan nämnda rövhattar lär vi oss snart känna som bröderna Holts. En trio kriminella syskon som bestämt sig för att göra ett rån. Men de har inte valt en bank eller ens en butik för ändamålet, utan sheriffen i området. Det kan tyckas märkligt, men redan tidigt antyds att det kanske inte är ett så slumpmässigt mål som man kan tro. Brottet går dock i bästa fall halvbra och det hela urartar med en gisslansituation på Desert Dream.
Spännande! Till detta kommer såklart att jag hela tiden får fatta beslut och även göra enklare Quick Time Events för att lösa diverse saker, som kan vara allt från att packa kartonger till att dyrka lås och slåss. Allt jag gör får sedan en konsekvens, och med jämna mellanrum får jag veta hur layouten för mina val eller handlingar ser ut. Ofta finns det både två, tre och kanske fyra utgångar som varit möjliga vid varje scen, och ibland kopplas de överraskande samman. Jag får dock inte se vad de andra alternativen hade varit, bara veta att de finns där, som för att få mig att spela igen och göra saker annorlunda.
Så långt är faktiskt allt väldigt väl med As Dusk Falls. Ett spel där storyn kan vindla sig fram på så många olika sätt blir naturligtvis inte riktigt lika tajt sammansatt som en mer rättfram berättelse, men det är såklart lite av tjusningen med ett spel som detta.
Tyvärr är jag dock inte helt lyrisk, för det finns en väldigt stor brist, och den hade dessutom varit lätt att avhjälpa. För den som spelar till konsol (vilket jag gjort) är As Dusk Falls väldigt dåligt optimerat när det kommer till spelkontrollen. Att styra en muspekare med analogspak är ju aldrig någon fröjd, men det är precis vad vi får göra här och det är inte ens bra gjort på denna redan förkastliga premiss. Det här har dock utvecklaren Interior Night försökt avhjälpa genom att lägga till stöd för smartphone, vilket gör att vi kan spela med touch-skärm istället via en app. Att koppla samma detta är föredömligt enkelt och fungerar utan minsta krusiduller, men skärmen laggar så betänkligt och svarar dessutom ibland inte alls, att jag trots allt valde handkontrollen istället. Dessutom kan jag tillägga att en lysande smartphone-skärm framför ögonen i ett mörkt rum inte är särskilt trevligt, plus att det ger problematiken att det är svårt att kolla på TV:n samtidigt som man ritar cirklar eller drar streck på mobilen.
As Dusk Falls dras dessutom med ett annat problem. Dess unika grafikstil är utformad för att ge ett realistiskt, tecknat utseende. Lite som om du läste en vältecknad grafisk novell. Men det är som om Interior Night inte riktigt vet hur de ska använda tekniken, vilket gör att de byter stillbilder så ofta att det mest ser ohyggligt uselt animerat ut, detta medan andra passager istället faktiskt är animerade. Även om hjärnan till slut verkar ställa om sig till denna märkliga lösning, så landar det bara i att jag accepterar det grafiska, inte i att jag någonsin tycker om utseendet. En bättre variant hade faktiskt varit att låta bilden stå still oftare, istället för att mata på med ungefär en animation i sekunden eller liknande under nyckelscener.
Dessa negativa bitar gör det onödigt svårt att njuta av den väldigt mörka och oväntat vuxna berättelse som trots allt finns här, vilken faktiskt är så svart att det varnas för den inför ett visst kapitel. Jag ska såklart inte spoila något, men det beskrivs i detalj vad som händer och man får välja om man vill ta del av det eller ej, vilket gjorde att jag satt på helspänn och undrade "när händer det" under vad som borde ha varit en skrämmande överraskning. Jag vet att spel kan vara kontroversiellt, men hellre en generell varning innan äventyret börjar och en högre åldersgräns än denna lösning.
Detta resulterar i att äventyret för mig aldrig blir riktigt njutbart, och det hjälper heller inte att narrativet är en aning söligt. Jag bråkar med spelkontrollen som orsakar mig fler misstag än utmaningen i sig och det sävliga kontrollerandet av en muspekare gör att det redan lite långsamma berättande blir ännu långsammare. Då hjälper det inte att det som sagt gömmer sig en story här som är så bra att jag velat ha två perspektiv på den och överväger en tredje genomspelning, samt att röstskådespeleriet nästan genomgående är väldigt bra (sånär som på unga dottern Zoe som gestaltas av en vuxen kvinna, vilket mest låter märkligt).
As Dusk Falls är ett spel som faller lite på utvecklarnas oförmåga att faktiskt göra ett bra spel av sin historia. Bristerna i spelkontrollen hade lätt kunnat lösas genom att knyta varje valbart alternativ till en knapp istället för att släpa runt en muspekare med analogspak, grafiken hade kunnat vara helt animerad eller mer som en grafisk novell samt att berättandet borde ha kunnat rappas på.
Nu sitter jag med en väldigt habil grund till något som hade kunnat vara otroligt bra i rätt händer, men istället får jag något som endast med nöd och näppe klarar betyget över medel tack vare den slingrande storyn som faktiskt vågar mer än vi är vana vi i spelvärlden, och som ser till att ingen genomspelning behöver bli den andra lik.