Svenska
Gamereactor
recensioner
Madison

Madison

Med kameran i högsta hugg har Niclas smugit runt och försökt undkomma en mordisk demon...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Kameror och skräck är en ganska klassisk kombination som om den görs på rätt sätt blir väldigt effektiv och otäck . Jag tror den rädslan finns inom oss alla i någon utsträckning, att ta kort på ett till synes tomt utrymme som sedan visar sig inte vara fullt så tomt när bilden sen framkallats. Det är något man får uppleva i Madison så det räcker och blir över.

Hela historien börjar väldigt abrupt, man vaknar upp som protagonisten Luca i ett trångt rum täckt av blod. Det bankas på dörren, en aggressiv mansröst som visar sig tillhöra ens pappa håller låda och man känner sig aningen desorienterad minst sagt. Det står ganska snart klart att Luca är hemsökt av något illasinnat väsen, mest troligt en demon eller kanske till och med något värre? Något är definitivt ute efter Luca och han har inget annat val än att ta reda på vad om han vill överleva detta. Från och med här så får man mer eller mindre klara sig helt själv, det förklaras inte ens hur spelkontrollen fungerar även om det är ganska lätt att klura ut då det inte rör sig om något avancerat. Som en blind man på en orgie får man känna sig fram och testa vad som fungerar och vad som inte gör det. För det är inte mycket man vet till en början men den mycket obehagliga historien avslöjar sig undan för undan, ofta genom röstinspelningar som man hittar lite här och var. Mycket pussel blir det också, ibland löjligt enkla och ibland så svåra att man nästan blir förbannad. Oftast är det dock kameran som är lösningen så när man väl fattar hur utvecklarna har tänkt så blir det enklare att se mönstren.

Madison
Det är en del mörka korridorer att utforska och det är bara att hoppas på att man är ensam när man gör det.

Det är ganska tydligt vart Bloodious Games har tagit sin inspiration ifrån, huset man befinner sig i ger mig starka vibbar av framförallt Resident Evil 7, vilket också märks i pusslen men här finns också en rejäl släng av P.T. Det är definitivt ingen nackdel och det är minst sagt stämningsfullt och kusligt att smyga fram genom husets korridorer. Att huset sedan verkar ha sitt eget liv gör inte det hela mindre obehagligt direkt. Plötsligt vänder man sig om och så står där något som inte varit där förr, eller så har en dörr uppenbarat sig från ingenstans exempelvis. Trots att man hela tiden befinner sig i samma hus så är det sällan allting ser exakt likadant ut, det finns hemligheter överallt men ofta får man titta riktigt noga för att avslöja dessa. Här har man lyckats göra mycket med ganska lite och det är ett stort plus i min bok.

Detta är en annons:

Åtminstone inledningsvis är det också ganska otäckt, pulsen går upp rätt rejält när jag smyger fram och försöker orientera mig genom det gigantiska pussel som huset ändå visar sig vara. När jag inser att jag ska ner i källaren så tvekar jag till en början, det känns inte alls tryggt att knata ner i en mörk källare i ett uppenbart hemsökt hus. Jag har sett tillräckligt många skräckisar för att veta att det i regel inte är en bra idé. Känslorna av obehag släpper dock ganska snabbt och även om det hela tiden är kuslig stämning så förlitar Madison sig lite väl mycket på "jump scares" och de konstant gnisslande dörrarna och knarrande golven man hör runt omkring sig med jämna mellanrum är tillslut något man knappt ens märker. Lite mer variation på den punkten hade varit önskvärt.

MadisonMadisonMadison
En rolig liten detalj är att man faktiskt måste skaka polaroid-bilderna för att framkalla dessa.

Vi måste prata lite grann om kameran också, det är ens bästa vän eller kanske värsta fiende i spelet beroende på hur man ser det. Den är framförallt användbar och i allra högsta grad nödvändig när det kommer till pussel och låsa upp nya områden men vissa gånger så är den också ens enda ljuskälla. Ibland är det enda alternativet att stanna upp och ta en bild, gå en liten bit och sen upprepa processen och med hjälp av blixten orientera sig rätt. Samtidigt som man hela tiden hoppas på att man är själv i rummet och att inget annat har fastnat på bilderna eller syns i blixtens ljus medans man sakta trevar sig framåt. Då är spelet riktigt obehagligt och pulsen skenar så pass att min Fitbit börjar vibrera på armen och undrar om jag precis påbörjat ett träningspass.

Spelkontrollen är inte helt okomplicerad att ha att göra med, den är i grunden väldigt simpel och oftast använder man bara en eller två knappar så just där är det inget att anmärka på. Men för att kunna interagera med objekt och annat så är det millimeterprecision som gäller, står man inte exakt rätt så går det inte. Att det då också är väldigt ojämnt att styra med styrspakarna förbättrar inte heller upplevelsen, ena stunden så rör den sig segt som sirap för att i nästa stund dra iväg och med tanke på hur precis man behöver vara så blir det snabbt väldigt störande.

Detta är en annons:
Madison
Lucas mormor har piller så det räcker till ett helt kompani.

En annan sak som frustrerar mig något oerhört är att det inte går att ha mer än åtta objekt samtidigt och i ett spel som Madison så är det inte alls särskilt praktiskt. Räknar vi då också med att kameran, fotografierna och anteckningsboken inte går att lägga ifrån sig så är det fem platser som är tillgängliga och det går inte att uppgradera. Det går att dumpa grejer man inte behöver i vissa kassaskåp, men dessa är inte helt strategiskt placerade utan man får då ofta gå tillbaka en bit och det är för det mesta inget man är så sugen på. Den typen av lösning var en dålig idé i Resident Evil och det är en lika dålig idé här. Det här hade ju kunnat göras så enkelt som att man går in i inventory-menyn och helt enkelt slänger det man inte vill ha istället. Men riktigt irriterande blir det när man råkar på något objekt som är viktigt för att komma vidare i spelet men som man inte kan plocka upp på grund av att det är fullt. Då är det bara att knalla till närmaste kassaskåp vare sig man vill eller inte. Luca rör sig dessutom bara marginellt snabbare än en genomsnittlig inlandsis så det tar en väldig massa onödig tid.

Sen finns det faktiskt ytterligare en liten grej som gör den biten ännu mer enerverande och det är att på Xbox-versionen så finns en bugg som gör att varje gång man låser upp en achievement så kastas man ut i huvudmenyn. Det hade heller inte behövt vara en någon stor grej, men om ni tänker er att man får en achievement ungefär samtidigt som spelet börjar autospara så hinner det inte sparas innan man kastas ut, vilket inte heller hade varit ett problem om det bara sparats lite oftare men så är inte fallet. Inte heller går det att spara manuellt så det har varit ett antal gånger nu då jag kommit en bra bit in, låst upp en achievement, slängts ut och fått börja om vid senast sparade tillfället, och det är inte sällan en bra bit bak. Det är inte särskilt roligt som ni säkert förstår, så jag både hoppas och tror att detta fixas snarast.

Madison
Ibland är det ordentligt mörkt och det är också då spelet är som allra kusligast.

Madison ger mig i slutändan väldigt blandade känslor, å ena sidan är det på många vis ett ganska lyckat skräckspel, å andra sidan är det alldeles för många frustrerande moment som gör att jag inte riktigt kan njuta av upplevelsen fullt ut. Utvecklaren Bloodious Games har helt klart potential att göra riktigt bra psykologiska skräckspel och Madison hade kunnat vara en fullträff men når inte riktigt dit tyvärr. Men med det sagt så blir det onekligen spännande att se vad studion hittar på härnäst.

06 Gamereactor Sverige
6 / 10
+
Stämningsfullt, kusligt, intressant story, välgjorda pussel
-
Bökig spelkontroll, de skrämmande momenten blir snabbt förutsägbara, pusslen är ibland lite väl svåra
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

Relaterade texter

6
MadisonScore

Madison

RECENSION. Skrivet av Niclas Wallin

Med kameran i högsta hugg har Niclas smugit runt och försökt undkomma en mordisk demon...



Loading next content