Klonoa Phantasy Reverie Series

När Playstation fortfarande var ung och konkurrerade mot Nintendo och Sega, var det en självklarhet att det behövdes en stark plattformsmaskot för att alls ha ett existensberättigande på marknaden. En egen Mario och Sonic, om du så vill, där båda företagens framgångar i hemmet på allvar tagit fart med just Super Mario Bros och Sonic the Hedgehog.

Till Playstation kom därför massor av maskotspel, inte minst Crash Bandicoot och Spyro the Dragon, men även mindre kända sådana som Pandemonium och Klonoa: Door to Phantomile. Många av dessa var väldigt bra, men fick aldrig den där jättepubliken och pensionerades. Dåvarande Namco gjorde visserligen ett nytt försök med Klonoa till Playstation 2 nästan ett halvt decennium senare med Klonoa 2: Lunatea's Veil, men sedan dess har vi knappt sett röken av karaktären annat än i bärbara titlar och en Wii-remake (som ligger till grund för denna nya samling).

Men nu tycker Bandai Namco uppenbarligen att det är dags att vi återigen dammar av denna plattformsmaskot för att uppleva storhetstiden från 25 år sedan i nytt och uppfräschat skick. Utgåvan heter Klonoa Phantasy Reverie Series och inkluderar de båda ovan nämnda originaläventyren i remastrat skick, och jag har spelat samt på nytt funderat över den inte oviktiga frågan om det är en kanin eller hund vi hittar i huvudrollen.

Äventyren är i grund och botten det som vi idag brukar beskriva som 2,5D - det vill säga tvådimensionella spel uppbyggda med tredimensionella polygoner. En övergripande story finns, vilken dock är ungefär lika viktig för underhållningsvärdet som att veta att man ska rädda en prinsessa i Super Mario Bros. Det finns dock även ett antal bikaraktärer med i äventyren, vilka är av det mer irriterande slaget. Du som kan din animé vet att japanska serieskapare älskar att inkludera vanvettigt störiga följeslagare, och Huepow kan vara den värsta i något spel någonsin.

Lyckligtvis är inte detta något som förtar underhållningsvärdet i övrigt som faktiskt är förvånansvärt intakt, där användandet av vinklar och utmaningar faktiskt känns överraskande fräscha än idag. Den tvådimensionella vägen viker av ut och in ut bakgrunderna, vilket ger spelet ett större djup än det egentligen har. Klonoa själv har en magisk ring med vilken han kan blåsa upp fiender för att studsa på dem, alternativt slunga dem mot andra fiender i ett koncept som känns både intuitivt och genomtänkt.

Eftersom Klonoa Phantasy Reverie Series är en remaster snarare än en remake och alltså bygger på den grafiska stilen från Wii-remaken av originalet, vars stil i sin tur hämtades från Playstation 2-spelet Klonoa 2: Lunatea's Veil, så känns det lite som att den höga upplösningen vi bjuds på här faktiskt gör äventyret en otjänst. Samlingen erbjuder nämligen möjlighet att spela i både 4K och med 60 bilder per sekund för skärpa och smidigt flyt. Och det tekniska är det verkligen inget fel på, utan snarare kanske så bra att det avslöjar designmässiga, visuella brister.

De finurliga omgivningarna tappar nämligen mycket av sin charm och känns istället som något hämtat ur uppblåsta budgettitlar, eller som hur klassiska tecknade serier från 80-talet idag ofta får helt opersonliga nyutgåvor. Jag hade gärna sett att de riktiga originalen funnits med i spelet så jag kunnat växla mellan dem, vilket hade varit enkelt att åstadkomma. Sägas ska dock att Bandai Namco velat kompensera detta något med ett grafiskt filter som ska efterlikna hur det var att spela på en lågupplöst tjock-TV, men det fungerar tyvärr inte alls och är inte särskilt bra gjort. Ljudet är desto mer genomarbetat, och en av de bästa aspekterna av denna nyutgåva.

Lyckligtvis är dock grund-gameplay fortfarande bra, även om jag gärna hade sett möjlighet att bättre kunna få ställa in handkontrollen på det sätt jag själv önskar. Det går lätt att studsa och pussla sig fram i äventyret, som nu dessutom kan spelas co-op och har fått justerbar svårighetsgrad för att på så sätt passa både blivande Klonoa-fans och de som var med när det faktiskt begav sig. För den som gillar speedruns erbjuds också ett Stopwatch-läge för hårda utmaningar.

I slutändan hade jag betydligt hellre sett att Bandai Namco gjorde ett helt nytt Klonoa-äventyr eller en riktig remake av det första spelet. Även om jag här får två fina plattformsäventyr, så lyser åldern igenom och de restaureringar som gjorts bidrar snarast till att produktionen känns lågbudget. Jag har svårt att tro att den som inte har nostalgiska minnen av serien när det begav sig ska tycka att detta är något märkvärdigt, medan jag som faktiskt var 20 år när originalet lanserades får mer ut av att få återuppleva dess välgjorda spelbarhet samt de fiffiga bossarna.