Panzer Corps 2: Axis Operations - 1943

Panzer General sades ha lagt grunden för många omgångsbaserade taktiska krigsspel i genren. Oavsett om det är en sanning med modifikation var den en viktig inspirationskälla för Panzer Corps. både första och tvåan är lysande exempel på spel i genren som erbjuder många timmar av underhållning. Enligt mig är tvåan ett mellanting mellan Gary Grigsby-titlar och Unity of Command. Det har mer komplexitet och djup än sistnämnda men är inte lika komplicerat som förstnämnda. Därför var det roligt att få sätta tänderna i en av de senaste expansionerna för Panzer Corps II.

Panzer Corps 2: Axis Operations 1943 välkomnar dig med kyla och lera. Precis som i basspelet och tidigare spel får vi återigen styra de tyska styrkorna. Denna gång möter vi trötta tyska förband under efterspelet av Stalingrad. Fronten håller på att kollapsa och vi blir en av många generaler som ska försöka rädda den tyska invasionen från katastrof. Precis som i basspelet finns det val som påverkar historien. Du har en historieförankrad gren med ett antal uppdrag och en som är mer påhittad med hjälp av tolkningar om hur det skulle kunna slutat om tyskarna vann. Det finns två vägar kan man säga och det uppdraget du spelar låser ut ett annat. Även om det ökar kampanjens omspelningsvärde så känns det lite trist på grund av att det minskar mängden kartor per genomspelning.

Du undrar förmodligen hur kort detta är? Jag klarade av detta på runt 10-20 timmar. Det är relativt kort om du inte vill spela om kampanjen. Uppdragsdesignen håller en fortsatt bra standard. Även om det inte innehåller samma mängd innehåll som nedladdningsbara kampanjen om spanska inbördeskriget. Så är det som erbjuds väl designat. Varje uppdrag är ett pussel du ska lösa med hjälp av dina styrkor. För dig som är ny eller inte spelat serien så är styrkorna dina pjäser på brädet. Du kan under uppdragen rekrytera nya, reparera eller återskapa en enhet till full styrka för en valuta. Det finns lite allt möjligt att använda sig av med mycket prototyper som du förmodligen aldrig hört talas om. Självklart är de mer sällsynta och du kommer i stor mån använda dig av mer tidsenliga och passande militära enheter. Varje uppdrag är lite av sin egen stängda berättelse, däremot kan du föra över överlevande enheter som fått erfarenhet mellan uppdragen.

Uppdragen i spelet inleds med lite narrativ och ett antal uppdrag du ska klara under en viss tidsgräns. Det kan låta fruktansvärt att ha klockan mot sig men det är inte så farligt som det verkar. Att klara uppdrag på en 15-20 omgångar är vardagsmat i genren. Det fungerar väldigt bra även i denna kampanj. När du köpt dina styrkor placerar du ut dessa på ett bräde av hexagoner och sedan försöker du ta över punkter i ett omgångsbaserat läge. Det låter betydligt tråkigare än det faktiskt är. Vissa uppdrag är riktigt roliga pussel att lösa och det finns ofta flera vägar att nå målen. I denna kampanj är också fienden lite mindre passiv än i basspelet vilket jag tycker är en god förbättring.

Jag upplevde att svårighetsgraderna hjälper till att stötta dig som spelare rätt. Är det för svårt kan du sänka och är det för enkelt har du möjlighet att öka den. Balansen mellan enheterna denna gång fungerar bra och det känns verkligen som att du behöver kämpa lite för vinster. Det kan låta lite konstigt i modern tid men utvecklarna har designat detta för spelare som tagit sig igenom basspelet. Du behöver lite kött på benen om du ska klara av kampanjen. Det är däremot inte riktigt samma hopp i svårighet som den mellan Doom Eternal och The Ancient Gods Part 1 för att ta ett exempel i en annan genre. Har du ett specialintresse i vissa kampanjer behöver man inte spela de andra men de rekommenderas.

I slutändan är detta en något mindre extrakampanj än flera av de andra. Det erbjuder en helt ok berättelse med många vapenplattformar som aldrig såg ljuset. Dessa prototyper som nästan enbart den mest insatte känner till visar på utvecklarnas intresse för ämnet. Jag har inget emot att man får scenarion som ställer frågan vad hände om detta skedde i stället. Däremot anser jag att jag föredrar uppdrag på rad efter varandra i en tydlig följd i fortsättningen. Nu missar du hälften av uppdragen beroende på vilket av två spår du landar på. Detta bidrar förmodligen också till kampanjens korthet. Tänk om utvecklarna valt det historiska spåret och utvecklat dubbla mängden uppdrag. Den här kampanjen kan därför klaras av på ynka 15-20 timmar. Den passar bättre in i ett sammanhang där du äger tidigare kampanjer som: 1939, 1940, 1941, 1942 och slutligen denna. Det beror på att du kan föra över enheter mellan kampanjerna.

Jag måste avsluta med att jag verkligen gillade utvecklarens återgivning av slaget vid Kursk och Astrakhan. Det må inte vara en simulering men jag gillade verkligen mängden trupper och pansarfordon som slåss på brädet. Det är två totalt olika uppdrag där du slåss metodiskt och långsamt i Kursk men nästan rusar i Astrakhan. Jag gillar försöken att göra en kampanj där du är mer i underläge och konstant behöver ta mark. Kartorna är visuellt fina att titta på med basspelets mått mätta. När det kommer till prestanda har jag sett lite buggar och tekniska problem. Jag har haft några krascher och soldattyper som inte gör vad de ska göra. Helhetsmässigt tycker jag att produktionsvärdena överensstämmer väl med mina förväntningar på kampanjen minus själva längden. Om du gillar basspelet och eller någon av de andra extrakampanjerna är det här väl värt ett köp. Har du inte köpt basspelet är det bättre att börja med det.