Echoes of Mana

I ett magiskt amimé-doftande multiversum, fyllt till bredden av färgglada små gulliga "off brand"-pokemon måste jag, den tysta och förvirrade protagonisten hitta det magiska Mana-svärdet för att rädda en värld vars existens och innehåll jag för det mesta verkar ha glömt. Välkommen till Echoes of Mana.

Det är helt utan förkunskaper om Mana-serien som jag axlat rollen som den utvalde i en följetong vars senaste del (Rise of Mana) numera har cirka 8 år på nacken. Då fanns det även tillgängligt till Playstation Vita men Echoes of Mana är dock en regelrätt gratistitel till mobiltelefoner. Men så efter att ha vaknat upp i en typisk blåskimrande drömvärld och stiftat bekantskap med ett förtrollat fruktträd står det nu klart att jag är den enda som kan pussla ihop minnena av en splittrad Mana-värld. Med ett grönt litet gnälligt fårmonster vid min sida reser jag sedan runt bland Mana-världarna och värvar både nya och bekanta ansikten från serien till att gå med i min växande grupp av hjältar. Konceptet är det av ett klassiskt bärbart rollspel som tyvärr söver mer än det livar upp.

Redan innan jag släpps ut på mitt första riktiga uppdrag står det klart att berättelsen kommer att ta mycket fokus från mitt spelande. Mellansekvenserna är många, långa och brutalt tråkiga där övertaggade hjältar i olika färger och former allt som oftast står och systematiskt missförstår varandra i ett pinsamt uppenbart försök från utvecklarna att skapa komiska situationer. Det är dessutom alltför mycket information som på samma gång ska tryckas in i mitt redan skeptiska huvud och jag har knappt tagit mig igenom min första strid innan jag, via text ska utbildas i hur spelets olika mekaniker fungerar.

Uppdragen som utgör spelets kärna är simpla och går i regel ut på att först läsa sig igenom en lite för lång dialog mellan några bikaraktärer (huvudpersonen är nämligen näst intill helt stum) varpå det blir dags för strid. Genom att hamra på attack-knappen samt diverse specialattacker i takt med att dessa blir tillgängliga gör mitt party av hjältar mer eller mindre jobbet åt mig, vilket skapar en känsla av menlöshet och det är sällan att ett uppdrag tar mig längre än en och en halv minut att genomföra. Bristen på utmaning blir snabbt långtråkigt och även fast spelet friskt uppmanar mig till att använda olika typer av attacker för att besegra olika typer av fiender så känns det helt poänglöst då min rappa tumme utan svårigheter mejar ner i princip allt motstånd utan så mycket som en tanke på vilken typ av specialeffekt utvecklarna egentligen vill att jag ska använda.

Trots mitt vinnande koncept händer det dock att jag själv får äta jord när en grupp fiender mot all förmodan lyckas besegra min muntra grupp hjältar och det är bland annat i dessa ovanligt mörka stunder jag får möjligheten att nyttja Echoes of Manas mikrotransaktions-kristaller. Att betala en obefintlig summa av den glänsande valutan gör att hela mitt party omgående kommer på benen igen och är redo för att ge igen på det stackars lilla monstret som oturligt nog fällde oss. Förutom genom mikroköp delas kristallerna även flitigt ut som pris för avklarade utmaningar och jag har därför aldrig känt något behov av att lägga faktiska pengar på spelet. Däremot försvinner alla konsekvenser som kommer sig av att dö på fältet då jag med kristallernas hjälp i princip kan klassa mig själv som odödlig.

I övrigt så är mikroköpen ganska anonyma och återfinns utöver ovan nämnda exempel för det mesta i den så kallade "harvest"-menyn där en större summa kristaller kan bytas mot en klassisk lootlåda med krigare. Under min tid med spelet upplevde jag heller aldrig detta som något tvång då förkämparna jag lyckats samla på mig genom mitt spelande räcker gott men man ska aldrig säga aldrig. När jag faktiskt öppnade upp ett paket med hjälp av min hårt intjänade kristallsamling så började det ändå pirra sådär farligt beroendeframkallande i magen såsom lådor i den stilen ofta får en att känna. Handla på egen risk.

Stilen som Echoes of Mana bjuder på känns sådär typisk för ett japanskt rollspel och den kulörta färgskalan bidrar till att det bitvis är ganska stilfullt emellanåt, åtminstone för ett mobilspel. Däremot upprepas både designen på både banor, karaktärer och uppdrag alltför mycket för att det ska hålla någon längre stund och efter bara någon timme så har jag redan svårt att hålla koll på vilken spikhårig anime-karaktär som egentligen är vem.

Detsamma gäller egentligen också för musiken i spelet och även fast tonerna inledningsvis för mig tillbaka till en tid när min barndom förgylldes av Kingdom Hearts stämningsfulla melodier, så blir det envisa malandet i brist på variation till slut för mycket och min nostalgi byts snabbt ut mot en växande irritation som leder till att jag stänger av ljudet helt. Den fullständigt ointressanta berättelsen matchar helt enkelt inte stämningen som musiken försöker sätta och allt krockar för mig i ett ljudspår som helst hade fått vara många gånger mindre framtonat än vad det är.

Ett annat frustrationsmoment som Echoes of Mana lider av är de återkommande laddningsskärmarna som gång på gång haltar min framfart. Främst upplevs denna pina när jag försöker navigera mig fram i uppgraderingsmenyerna då jag efter nästan varje tryck på min pekskärm möts av någon sekunds väntande. Ibland behöver den till och med ladda för att ladda in laddningsskärmen vilket gör att navigeringen i de onödigt krångliga menyerna blir en plåga som jag drar mig för att göra. Självklart är jag redigt bortskämd av den SSD-briljerade nya generationens konsoler som jag vanligtvis avnjuter mina spel på men i en titel som Echoes of Mana, som faktiskt inte är speciellt underhållande från början blir detta ännu ett störande moment som i längden gör att jag ångrar att jag någonsin tog steget bort från gamla hederliga väggtelefoner. Det hade skonat mig pinan idag.

Echoes of Mana är som du kanske har förstått vid det här laget långt ifrån vad jag skulle kalla ett bra spel. Jag skulle nog faktiskt vilja ta steget och säga att det är ett riktigt dåligt spel, egentligen det sämsta jag har tagit mig an på flera år. Dock ska det väl sägas att det för ett gratis mobilspel ändå har sin charm om man är sugen på att sitta och hjärndött hamra på en attackknapp under någon bussresa ibland men annars gör du bäst i att undvika detta.
Att det kostar noll kronor att ladda hem gör väl egentligen att du får precis vad du betalar för och på så sätt är det ju också värt priset men däremot är Echoes of Mana är absolut inte värt din tid. Läs en bok istället.