Shadow Warrior 3

Shadow Warrior som spelserie har en lite ojämn historia. Det började redan 1997 med en klassisk för sin tid 3d-skjutare. Men mycket har hänt sen dess och 2013 fick den en reboot. Jag är av den åsikten att spelet från 2013 var bättre än både sin uppföljare och sin föregångare. Så därför var det med spänning jag tog mig an Shadow Warrior 3.

Låt mig börja med att säga att det här är väldigt kort. Det tog mig 3 timmar och 30 minuter att klara det på normal och runt en timme extra på svåraste. Det bryter lite med sina föregångare som var betydligt svårare. Lo Wang är åter i huvudrollen men skådespelas nu av Mike Moh som ersätter Jason Liebrecht. Detta är lite synd även om den nya skådisen gör ett bra jobb. Det är tydligt att trean är skapad för fansen av serien då otroligt lite förklaras för nya spelare och de flesta av karaktärerna du möter är från tidigare titlar. Argument kan göras för att det inte spelar så stor roll egentligen.

För er som spelat dessa underhållande actionspel förut vet att det inte är berättelsen som är i centrum utan skjutandet. Jag skulle våga påstå med gott samvete att actionbitarna är bättre än någonsin. Det märks att Flying Wild Hog tagit inspiration från Doom Eternal. Skjutandet sker nästan alltid i arenor där mobilitet är i fokus. Roliga vapen varvas med fantastiskt kreativ monsterdesign till ett fantastiskt kaos. Vapnen är typiska för serien och du har ett svärd, en revolver, hagelbrakare och mer kraftfulla vapen till ditt förfogande. En av mina favoriter var en granatkastare och ett vapen som sköt sågklingor.

Mycket av den anpassning som gick att göra i tvåan är borta. I stället samlar du speciella kulor som kan användas för att uppgradera vapnen med fler effekter. Jag uppgraderade ganska snabbt hagelgeväret till att inte behöva ladda om och skjuta helautomatiskt. Detta innebar att fienderna dog ganska omgående. Du har också en magisk kraft som gör att du kan skjuta bort fiender som svärmat dig. Även denna kan uppgraderas liksom andra saker som hälsa. Systemet är robust om än lite begränsat i sin utformning. Jag känner däremot efter flera timmar med detta att det inte är i riktigt samma klass som Doom när det kommer till rytmiken i det spelmekaniska.

I striderna kan du springa på väggar, använda en änterhake för att konstant vara mobil. Jag gillar denna aspekt och det tillför lite till att striderna är konstant engagerande. Däremot kunde avslutningarna vara lite snabbare. Du kan när en mätare fylls upp döda en fiende på direkten vilket oftast tar lite för mycket tid. Däremot gör det något Doom inte erbjöd och ger dig en förmåga eller den fiendens vapen under en kort stund. Det kan vara allt från målsökande kaststjärnor till två maskingevär som bokstavligen strimlar motståndet. Du uppmuntras konstant att använda detta med dina övriga förmågor för att montera ner motståndet. Du behöver konstant prioritera vissa fiender före andra för att överleva.

Problemet jag har med trean är att striderna kan inte riktigt rädda det här spelet. Efter ett antal arenor mot slutet börjar det kännas lite repetitivt på ett sätt ettan inte gjorde. En annan sida av det här bygget jag inte riktigt tycker fungerar är mellansekvenserna. Dessa avbryter konstant actionbitarna, är mer lågupplösta än själva spelet och ser inte riktigt lika bra ut. Det är ofta rätt korta och jag tycker inte att de tillför denna upplevelse. Samtidigt så tycker jag att precis som det startar är det över. Det finns inget co-op som i tvåan för att kompensera utan du betalar fullpris för en extremt linjär 3-4 timmar lång kampanj. Vissa kanske älskar detta för vad det är, samtidigt är priset rätt högt för vad du får om du jämför med konkurrensen. Både Doom Eternal och Shadow Warrior (2013) är bättre upplevelser än trean i nuläget.

Även om musiken är bra och dialogen tramsig på ett underhållande vis, finns det väldigt lite att hämta här. Avslutningsvis landar Shadow Warrior 3 någonstans som spelmässigt bättre än 2 men helhetsmässigt som den svagaste titeln i serien. Jag skulle inte rekommendera detta till nya spelare då det utgår från att du tagit del av föregångarna. Även till veteraner som hackat och skjutit sig igenom föregångarna bör fundera lite innan de tar sig an detta. Jag lämnar detta med en besvikelse då trean tagit rätt lärdomar spelmässigt från den horribla tvåan men inte kunnat erbjuda något mer matigt innehållsmässigt. Det har även missat lite med mellansekvenserna som ofta stör än tillför upplevelsen. Jag tycker att själva berättandet görs bättre som inslag och dialog när du spelar. Med detta lämnar jag det tredje spelet i serien, imponerad över striderna och fiendedesignen men besviken på helheten.