Assassin's Creed: The Ezio Collection

Stökig kontroll, grova grafikproblem och ett repetitivt gameplay. Ja, så har det låtit de senaste åren kring utvecklingen av Ubisofts ikoniska äventyrslir som för första gången nådde marknaden för femton år sedan. Själv har jag aldrig lyssnat på belackarna eller brytt mig nämnvärt. Jag har varit med från början och vant mig vid att tomma tunnor oftast skramlar mest. Mitt glas är i stället halvfullt, livet är en nedförsbacke och vinden blåser i ryggen. Upplevelsen blir helt enkelt vad man gör den till och varje gång ett nytt Assassin's Creed lanserats har jag istället omgående öppnat plånkan för att utan dröjsmål kunna dyka ner i en värld av oändligt vackra miljöer, spännande uppdrag och grymma karaktärer. Nätter, dagar, veckor, månader och år. Jag har ätit, sovit och levt Assassin's Creed. Att sitta där högst upp i ett torn och blicka ut över en myllrande världsmetropol under en historisk tidsålder är så förbannat häftigt att det faktiskt inte går att beskriva med ord, det måste upplevas och genom åren har jag smugit omkring, på huk, i huva, tolkat kryptiska meddelanden och lönnmördat betydelsefulla människor från Jordens alla hörn. Ackompanjerad av smäktande stråkar och finstämda barnkörer har jag skurit halsen av präster i Rom och jag har stuckit kniven i nobla adelsmän i Paris under franska revolutionen. Jag har sprängt redare i London under den industriella revolutionen och jag har muckat gräl med minotaurer i en underskön grekisk övärld. Jag har slaktat romare i stekande ökenhetta, flått självaste Fenrirulven och jagat pirater i Karibiska sjön. Aldrig någonsin har jag svurit över upplevelsen. Inte förrän nu vill säga.

När Assassin's Creed: The Ezio Collection nu landar på Switchen så är det nämligen ömsom vin, ömsom vatten. Vilket väl i sig inte är något underligt då det i grund och botten rör sig om ännu en lat portning. Gammalt material presenterat på modern teknik. Det där är ju en trend som inte verkar avta i första taget och även om jag kan förstå syftet med att vilja ha sitt spel representerat på så många plattformar som möjligt så är det, som så ofta, inte helt problemfritt. I synnerhet märks detta i Assassin's Creed II som alltså har hela tretton år på nacken. Tvåan är också det enda spelet som ligger på cartridgen, för den som köper Assassin's Creed: The Ezio Collection i fysisk utgåva. Resterande spel måste laddas ner och med tanke på att det för sig om ynka 7 GB så kan det beslutet kännas ganska underligt men så är det i alla fall och det kan förstås vara bra att känna till om man ämnar slå till. Det finns heller inga muliplayerlägen kvar, något som ursprungligen fanns till både Brotherhood och Revelations. Nu är det ingen större förlust då inget av dem kunde skryta med någon större framgång på det området, det var singleplayer som gällde men det är ändå värt att nämna.

Då storyn förmodligen är välkänd för de allra flesta vid det här laget så tänker jag inte gå särskilt djupt in på den men Ezio Auditore da Firenze är den tidiga stjärnan i spelserien och det var också här det tog fart på allvar. När de vackra miljöerna, de välskrivna och väl underbyggda berättelserna som täckte in allt från religiösa artefakter till jordens undergång introducerades tillsammans med den karismatiska hämnaren, iklädd lönnmördarnas traditionsenliga kåpa som skipade rättvisa i ett Italien under renässansen. Där och då var den här trilogin något utöver det vanliga. Från en ganska intetsägande debut till ett historiskt avstamp. För oavsett vad man tycker om utvecklingen för Assassin's Creed, där stora strider har tagit över och gjort lönnmördandet sekundärt så var det här allt började. Då var det något alldeles speciellt. Visst älskade man hur smidigt karaktären, likt en slug djungelkatt klättrade upp för väggar, tak, master, torn, kyrkor, ja det mesta faktiskt för att slutligen kunna sitta där uppe på en pytteliten avsats och från svindlande höjder spana ut över en magnifikt återskapad stad med till synes oändlig detaljrikedom. Att man sedan kunde hoppa ner från nämnda avsats bara för att, utan att ge ifrån sig minsta ljud sätta kniven i strupen på en intet ont anande fiende gjorde ju att man jublade inombords.

Nu finns den möjligheten alltså även till Switch men det är gammalt nu, i dubbel bemärkelse. Dels är spelen i sig gamla och dras med en mängd tekniska problem men allt det där som gjorde Assassin's Creed till något extraordinärt är också gammalt nu. Det har gjorts i omgångars omgångar och då syftar jag inte bara till seriens egna uppföljare utan även alla spel de inspirerade och som kom i efterdyningarna av spelens populäritet. Nu kan vi smygmörda i högupplösta miljöer, i minst 60 FPS. Med silkesmjuka kontroller och utan att behöva kompromissa med något. Det här är nämligen det största problemet i Assassin's Creed: The Ezio Collection. Att det känns så oerhört gammalt ibland. Det mest uppenbara tecknet på detta är att det laggar något fruktansvärt. Enerverande ofta poppar det upp ett gäng italienare framför ögonen på mig. De var inte där för en sekund sedan, nu är de i mitt ansikte. Ibland är det bra, då kan jag gömma mig. Andra gånger är det fiender och då är det mindre bra. Detta problemet finns också i "eagle view", när vidsträckta vyer skall målas upp framför mina ögon. Det går inte alltid enligt plan och resulterar ofta i viss textur-relaterad besvikelse. Det var ju inte alls så här jag mindes det. Då var det ju storslaget och att klättra upp för Basilica di San Marco kommer alltid att vara fantastiskt men det är inte fullt så smidigt som jag minns det.

En annan sak som var imponerande då men nu, not so much är folkmassorna. Eller bristen på dem rättare sagt. Det som en gång kändes som en kokande gryta, full av liv känns nu rätt så platt. De människor som finns bör man dock inte se i ögonen då det är ofta är horribla skapelser, med kläder som smälter ihop med huden, pupiller som sitter överallt utom just där de skall vara och där det ser ut som om att någon slumpvis kastat in tänderna i munnen på dem. Värst är det i Assassin's Creed II och bäst är det i Revelations. Vilket inte är direkt överraskande då det förstnämnda är äldst och Revelations är nyast men överlag så märks det som sagt att det är antika lir det här. Något som dock har blivit betydligt mycket bättre är färgerna och ljussättningen. Även ljudet är riktigt bra, där både musik och dialog imponerar. Det gjorde den förstås redan då, med sin skruvade story och sköna röstskådespelare som levererade både på engelska och italienska.

Och det är väl egentligen också precis därför man bör införskaffa Assassin's Creed: The Ezio Collection om man aldrig har spelat det tidigare. För att upptäcka ett Florens badande i solljus, och för att lyssna på Ezios kaxiga monologer, planera försåtliga dåd och gräva runt i lömskt dolda hemligheter. Har man redan gjort allt detta dock, då är det oerhört svårt att motivera prislappen. Men som sagt, om man däremot aldrig tidigare satt sin fot i Assassin's Creed II, Brotherhood eller Revelations och enbart sitter på en Switch så är paketeringen i stället nästan ett måste. Men i slutändan är det ju så att oavsett om man har spelat trilogin innan eller ej och vilken plattform man än har tillgång till så vill man ha en riktig remake, anpassad för dagens teknik. Inga trötta portar där bare minimum är ledorden. Att få möjligheten att återuppleva Ezios äventyr i ett grafiskt imponerande Italien med honungslen kontroll hade för mig varit en ren dröm.