Jag älskar hip hop. Kanske inte lika mycket nu som jag gjorde för några år sedan, tack vare den gigantiska mängd smörja som vi matas med vad gäller artister och låtar. Jag älskar även våldsamheter inom såväl film, TV som spel, så att det föll på min lott att recensera Def Jam: Icon kom sig rätt naturligt. Jag har varit ett stort fan av de två tidigare spelen, men när EA:s Chicago-studio tar steget från boxningen i Fight Night till arga rappare blir jag mest trött, sur och besviken. Tyvärr är detta en av de värsta försämringar jag någonsin har sett en spelserie behöva utstå.
Om jag ska vara snäll kan jag säga att slagsmålen är urusla. Då är jag ändå snäll. Även om jag tyckte att spelsystemet från de två tidigare spelen kanske inte alltid var det bästa, är det rena gudagåvan jämfört med soppan man nu är fast med. Utvecklingen av slagsmålsbiten verkar betyda att man kan göra mindre attacker, men använda miljön i en mycket större omsträckning.
Till att börja med har man tillgång till vanliga slag och sparkar. Självklart går det utmärkt att greppa tag i sin motståndare och smaska på denne med kroppsnära stryk under tiden man håller fast denne. Sedan går det även att slunga iväg sin motståndare rakt in i bakgrundsmiljön och både förstöra omgivningen och sin motståndare. Tempot är långsammare och det rätta flytet vill aldrig infinna sig. Förutom knapparna och kasten, kan man använda höger analogspak för att utföra vissa attacker, något som påminner väldigt mycket om studions förra spel, Fight Night Round 3.
Ett knapptryck aktiverar scratchingen, en av spelets stora gimmicks. Om man kastar in sin motståndare i bakgrunden kan man scratcha genom att virda höger analogspak ett par varv, då aktiveras några av de miljöattacker som finns tillgängliga, och motståndaren får ta emot saftigt med stryk. Detta kan röra sig om exploderande bensinpumpar, bilar som slänger med bakvagnen eller pyrotekniska effekter som skjuter upp ur golvet. Detta är ett av de viktigaste sätten att åsamka skada, och det gäller att kasta sin fiende rätt för att man ska lyckas.
Ett annat användningsområde för scratching är att byta låt som spelas under slagsmålet. Varje kombatant har varsin låt, om man har sin låt spelandes i bakgrunden har man ett visst övertag vad gäller skadeverkan. För att ändra låt aktiverar man scratchingen, vrider den ena analogspaken två varv, följt av den andra spaken lika många varv. Bilden skiftar färg och vips har man fått ett övertag. Självklart kan den man slåss mot göra precis samma sak, och om man inte snabbar sig kommer ens försök med säkerhet att kontras och avbrytas.
Karriärläget i Def Jam: Icon innebär att man ska gå från underhuggare till skivbolagsboss, detta genom att använda både knytnävar och affärssinnet. Innan man kommer igång måste man skapa sin egna karaktär. Ansiktsystemet från Fight Night: Round 3 är tillbaka, och varje liten del går att ändra på. Äventyret börjar med ett barslagsmål där man fångar en skivproducents uppmärksamhet. De två blir snart kompisar och rätt vad det är ska man ut och puckla på andra människor som inte beter sig som de ska. Det kan handla om rivaliserande rappare som snackar skit, närgångna fans, paparazzis och fientliga underhuggare som vill hindra spelaren från att skriva kontrakt med attraktiva artister.
Snart har man en stab med rappare som börjar producera skivor. Dessa skivor måste promotas och budgeteras i ett simpelt försök att skapa ett affärsspel inne i själva slagsmålsspelet. Med andra ord har det lite tagit formen av ett Rap Mogul Tycoon skulle man kunna säga. Tyvärr är hela den biten alldeles för simpel och tråkig för min smak, och det tafatta försöket faller illa kvickt helt pladask. Precis som tidigare får man klä sin karaktär i allehanda kläder, bling bling och andra tillbehör.
De skämtsamma och roliga, om än väldigt våldsamma, karikatyrerna är borta med vinden. Istället bjuds vi högupplösta och ultrarealistiska karaktärer som är snudd på identiska med sina levande förlagor. Det allra bästa med hela spelet är dock miljöerna. Man får bland annat utöva holmgång i ett förortskvarter i amerikanska södern, ett par olika nattklubbar, vid en bensinstation, på ett hustak och flera andra ställen. En unik detalj som jag aldrig tidigare har sett är det faktum att när man pucklar på sin fiende, reagerar även bakgrunden. När tunga slag och sparkar träffar pulserar och skakar hela spelarenan, och tillsammans med det superläckra effektregnet som spelaren nästan drunknar i är faktiskt banorna det bästa i hela spelet, utan tvekan.
Jag gillade verkligen de två första spelen. Även om det första idag är hopplöst förlegat och med ett rätt uselt spelsystem, spelar jag än idag Def Jam: Fight For New York, och älskar det. Def Jam: Icon är dock en besvikelse på precis alla plan, utom möjligtvis grafiken då. Att EA har valt att satsa på realistisk grafik och en otroligt fånig, realistisk handling blir bara tråkigt.
Personligen föredrog jag när Def Jam inte tog sig självt på lika stort allvar som det gör nu, för där Def Jam Vendetta och Def Jam: Fight For New York var lika delar parodi som hyllning, är Def Jam: Icon bara fånigt på riktigt. Handlingen är tyvärr supertråkig med rivaliserande skivbolag med tillhörande gäng som krigar som sig bör. Lite extra händelser sker under spelet, då man får tillfredställa sina rappare och flickvänner pengamässigt, allt för att hålla dem nöjda och glada.
Om man gillade de tidigare spelen ska man ha klart för sig att detta rör sig ett helt annat typ av spel. Dels är slagsmålen mycket sämre, och man är även fast med en urtråkig management-aspekt av spelet. Tempot är sämre, humorn är bortplockad, spelkontrollen är bökigare och innehåller färre attacker, och spelet har numera en mer seriös och hård stämpel. Då blir det mest fånigt, och det är precis vad Def Jam: Icon är. Otroligt fånigt och väldigt dåligt.
För den som gillar hip hop finns det massor av rappare att spela som och med. Big Boi från Outkast, T.I., Redman, Ghostface Killah, E40, Mike Jones, Jim Jones och många fler finns att tillgå, tillsammans med deras musik. Det hjälper dock inte. Def Jam: Icon är en enorm besvikelse, och det enda jag gillar med det här spelet är miljöerna som är läckert designade, och som faller sönder på ett riktigt läckert sätt. Det är dock inget säljande argument för att jag ska kunna rekomendera någon att betala 600 kronor för denna soppan.