Red Notice (Netflix)

Vad får man om man blandar Deadpool-sarkasmerna med Fast & The Furious-karaktären Hobbs, kryddar med rikliga mängder Rosa Pantern, National Treasure och ett kryddmått James Bond-pastisch? Man får Red Notice. Netflix senaste miljardprojekt. Storyn tar sig början under en konstkupp i Rom där mästertjuven Nolan Booth (Reynolds) avser att stjäla ett av de ytterst värdefulla äggen som begravdes med Kleopatra. Från absolut ingenstans dyker FBI-agenten (!) John Hartley upp som rest hela vägen till Italien för att fånga mannen som gäckat honom de senaste åren, och mitt i allt detta står Gal Gadots karaktär "Bishop" som även hon vill lägga vantarna på det tjusiga guldägget.

Red Notice börjar verkligen precis som vilken actionkomedi som helst och det finns en känsla av trött, slö, slapp, fantasilös, typisk formel här där ingen brytt sig om vare sig originalet, knorr eller karaktärer som känns levande och huserar något slags djup. Ryan Reynolds konsttjuv är Deadpool, eller Free Guy, rakt av. Snygg, smart, djupt sarkastisk, barnslig och skicklig. Allt han någonsin säger är komiska saker och precis som i fallet med hans tolkning av Wade Wilson går det snabbt och innehåller gott om referenser som bryter den fjärde väggen. Booth hänvisar inte sällan till andra filmer vilket gör att tonen i Red Notice till en början känns lite märklig.

The Rock å andra sidan är precis som i fallet med hans Fast-karaktär Hobbs helt humorlös. Istället är han stoiskt hård, en liten smula arrogant, sträv, stark och respektingivande. Hans kroppshydda är vid det här laget så pass väl tilltagen att han knappt kan springa längre, något som regissören Rawson Marshall Thurber (Dodgeball / Skyscraper) nyttjar för att skapa någon slags kontrastbaserad komik i förhållande till Booths atletiskt smidiga parkour-kapacitet. Mitt i allt detta står Gal Gadot (Wonder Woman) i rollen som den internationella supertjuven Bishop och hennes karaktär är såklart vacker, sexig, opålitligt lömsk och ytterst beslutsam. Det finns verkligen inte en enda kvalitet hos någon av de tre huvudfigurerna som vi inte sett 70 000 gånger tidigare och det känns på flera sätt än ett lite tragiskt att dessa skådespelare inte förtjänar bättre, förtjänar något som inte rimmar på den där direkt hysteriskt förutsägbara, slappa, väntade karaktären som de redan spelat, i åratals åratal.

Med det sagt finns det andra kvaliteter i Red Notice som gör den en liten smula bättre än vad jag hade förväntat mig, faktiskt. Skyscraper-regissören Rawson Marshall Thurber försöker i mångt och mycket skapa sin egen James Bond här, kastar mig som tittare mellan Moskva, London, Chile, Rom och flera andra mer eller mindre exotiska platser, dränker scenerna i musik som skulle kunna varit hämtad från någon av Daniel Craigs 007-filmer och lägger stor möda på att försöka bygga något elegant, något "snyggt". Fokus ligger på tjusiga miljöer, vackra kläder som sitter perfekt, läckert foto och högtflygande action. Reynolds och The Rock slåss som om de verkligen aldrig gjort annat, koreografin är tight och snygg och det skjuts mer här än i 99,9% av alla filmer du sett det senaste året. Byggställningarna rasar medan Reynolds kastar sig mellan våningar, The Rock kastar fängelsevakter omkring sig i Ryssland så att svetten sprutar och Gal Gedot hoppsparkar italienska hejdukar på löpande band i scenerna där de avser att stjäla det andra av tre stycken åtråvärda guldägg.

Red Notice är för egen del aldrig särskilt dålig men heller aldrig bra. Det finns en scen då Hartley och Booth ställs öga-mot-öga med en tjur som ser ut som om Henric Pettersson gjort den i Word men överlag är detta en ganska snygg, ganska tråkig standardfilm utan hjärna eller originalitet. Den är bättre än exempelvis 6 Underground eller Army of the Dead, men det säger ju å andra sidan inte särskilt mycket.