Rayman Raving Rabbids 2

Jag tyckte att det första Rayman Raving Rabbids var ganska medelmåttigt. Spelet räddades delvis genom att de charmigt psykotiska kaninerna introducerades. Det hade kunnat vara väldigt mycket bättre, men tyvärr brast det på en viktig punkt. Det var egentligen inget bra flerspelarspel. En samling minispel på stationärt format som inte är speciellt kul att spela många samtidigt? En idiotisk idé.

I tvåan har den bristen åtgärdats. Det är nu riktigt kul att spela flera. Precis som det ska vara när någon samlat ihop ett gäng minispel. Så jag bjuder över tre vänner för att hårdtesta.

Det är resor som är i fokus denna gång. Flygande gula ubåtar tar oss till USA, Europa, Sydamerika, Asien och ett avslutande hemligt resmål. Varje resa består av sex minispel, staplade på varandra. Efter varje minispel delas poäng ut och när resan är över presenteras ställningen på en prispall. Enkelt, bra och kul.

Varje avklarat resmål låser upp ett längre minispel som går ut på att skjuta avloppsrensare på kaniner. De har ungefär samma utformning som de klassiska ljuspistolspelen. Dessa actionspel ses ur spelarens ögon och är rätt kul. Dessvärre varar de lite för länge för att man ska orka hålla intresset på topp. Snygga är de i alla fall, de blandar filmade "verkliga" miljöer med animerade inslag. Annorlunda grepp. Lite som filmen "Who framed Roger Rabbit". Fast med betydligt fler än en kanin.

Även denna gång är det kaninerna som får en att småle. De ser riktigt sköna ut. Kanske speciellt när de förevisar kontrollmetoden inför ett nytt minispel. Då lyckas de med att se både koncentrerade och totalt nollställda ut. När man spelar flera kan alla välja varsin gnagare att spela som, ingen behöver vara tråkiga Rayman. Om man inte är typen som väljer karaktär av nostalgiska skäl.

Grafiken är varierad i kvalité. I spelen där man skjuter avloppsrensare är den väldigt trevlig, men i vissa spel tror man knappt sina ögon. Det ser exakt ut som tio år sedan. Ett exempel är inledningen av minispelet där man ska svinga sig i nät medan man undviker torpeder. Det ser hemskt ut. Riktigt hemskt.

För övrigt är spelet fyllt av film och spelreferenser, precis som föregångaren. Egentligen skriver jag "fullt av" för säkerhets skull. I själva verket hittade jag inte speciellt många. Jag var rätt fokuserad på att försöka få högre poäng än mina vänner. Men man vill ju inte verka obildad. Speciellt inte när det gäller livsviktiga saker som populärkultur.

Hållbarheten är allt annat än bra. Det finns inte speciellt många minispel och man har relativt snabbt sett allt. Men å andra sidan håller de som finns en högre kvalitet än de från ettan. I varje fall ur flerspelarsynpunkt. Ett solitt val för flerspelarkvällen, men räkna inte med att ha speciellt kul om du spelar det ensam. Vissa minispel blir faktiskt fullständigt värdelösa utan mänskligt motstånd.

Att försöka rätta till höjden på stolen för att få en perfekt bild i fotokiosken är riktigt kul. Det är balanseringen av högtravade smörgåsar också. Andra grenar ger mig dåliga Track and Field-vibbar. Jag är inte speciellt snabb på att frenetiskt göra samma rörelse så snabbt som möjligt med Wiimoten. Jag får mest ont i armarna.

Då är det tur att det går att skräddarsy sina resor. Det går att lägga upp vilka sex minispel man vill köra. Det är precis där man hamnar efter att man låst upp alla minispel. I ett eget "best of". Det är ett mycket bra spelläge, men det är dessvärre också där jag börjar känna av det begränsade spelutbudet.

Rayman Raving Rabbid 2 är ett bra spel som roar några spelkvällar. Har du fyra uppsättningar kontroller och tre människor som står ut med dig är det här ett bra köp. Annars är det bättre att hålla sig borta. Eller fortsätta spela ettan.