Lagarbete! Om det var så att du letade efter en anledning till varför du ska välja Rainbow Six: Siege framför någon av de andra förstapersonspelen som släpps den här vintern så har du härmed fått en. För till skillnad från spel likt Call of Duty, Halo eller Battlefront (byggda kring att du får belöningar för dina kills och assists så du kan köpa/erhålla nya vapen och kläder) så belönas du för ett stabilt lagarbete i Rainbow Six: Siege. Det är spelet där ett väl sammanfogat och koordinerat team tar hem segern i striden framför ett lag som är bestående av talangfulla, enskilda, individer.
Låt oss gå tillbaka till början. Innan du kan börja avnjuta spelets multiplayer, så måste du först nå grad fem i spelet. Detta kan uppnås antingen genom att spela läget "Situations" eller "Terrorist Hunt". "Situations" är Rainbow Six: Sieges version av en singleplayer-kampanj, men det fungerar mer som ett övningsläge. På nio olika banor får du spela som olika karaktärer, alla med sin egen unika färdighet. Du behöver använda dig av denna specifika färdighet för att utföra ditt uppdrag så effektivt som möjligt. Till exempel så är det en bana som är knökfylld med bomber. Då du spelar som IQ har du möjligheten att observera och förstöra bomber med hjälp av din pistol. "Situations" är helt klart ett övningsläge, men ett väldigt formidabelt sådant trots allt.
"Terrorist Hunt" är den andra vägen du kan välja att vandra i början av spelet. Det här läget kan spelas ensam eller i sällskap av upp till fyra spelare online. Du kan spela både som anfallare eller försvarare. Om du anfaller så måste du attackera byggnaden och antingen döda alla 24 datorstyrda fiender, rädda gisslan eller hinna desarmera bomben innan den spränger stället i luften. Om du väljer att spela som försvarare istället så måste du däremot se till att de som attackerar misslyckas med sitt uppdrag genom att säkra gisslan eller bomben.
Trots att det här läget kan spelas på egen hand så är det inget som jag rekommenderar. Svårighetsgraden sänker sig inte bara för att du väljer att tampas solo, så räkna med att dina motståndare slår till snabbt och hårt. När jag spelade ensam lyckades jag inte sänka mer än en handfull fiender innan jag blev övermannad av de resterande. Detta är egentligen allt som Rainbow Six: Siege kan erbjuda dig som vill spela på egen hand - ett övningsläge och ett läge som inte riktigt kommer till sin rätt när du kör ensam. Här har utvecklarna istället, likt Titanfall och Star Wars: Battlefront, högprioriterat en utmärkt multiplayer och låtit singleplayerdelen ligga väldigt lågt.
Detta är dock ingen form av kritik gentemot spelet. Med stor fokus på ett ställe så har Ubisoft Montreal lyckats skapa ett alldeles underbart multiplayerspel. "Terrorist Hunt" känns lite tråkigt efter ett par timmar, och trots att de datorstyrda fienderna är både intelligenta och aggressiva så är det svårt att känna sig underhållen efter att ha nött våg på våg av fiender. Efter att du lyckats låsa upp spelets multiplayer är jag även osäker om du överhuvudtaget kommer vara sugen på att återvända till att spela ensam. Likt "Terrorist Hunt" så är matcherna uppbyggda kring attackerare mot försvarare, och målet är även här att antingen rädda/försvara gisslan eller stoppa en bomb i tid/förhindra att den blir desarmerad. I början av varje match får alla som attackerar 43 sekunder att lokalisera bomben eller gisslan genom små fjärrstyrda kameror.
Under exakt samma tidsfönster får försvararna då tid att sätta upp fällor för att försäkra sig om att gisslan eller bomben är väl skyddad. Det måste vara fem personer i varje lag när det gäller en rankad match, men vill du spela 2-mot-2, 3-mot-4 eller 1-mot-5 med dina vänner så får du chansen att göra det genom läget "Custom Maps". Det är läget ger dig dock ingen XP, så du kommer inte att öka i rang när du spelar det. Men det är ett bra tillägg trots allt, då det ger dig chansen att spela med din vänner utan att behöva oroa dig för att hitta främlingar som kan delta i matchen.
Med på skivan medföljer 11 stycken multiplayerbanor, varpå fler kommer att dyka upp gratis i framtiden. Känslan av variationen i Rainbow Six: Siege beror dock inte på de olika banorna, utan det beror alla de olika karaktärerna du kan spela som och hur ni i laget bygger deras styrkor på varandra. Spelar du som anfallare kan du få karaktären Sledge att skapa ett hål i väggen med sin hammare, varpå IQ kan genomsöka rummet efter dolda fällor och Fuze kan bege sig in genom hålet allra först och skydda resten av laget med sin sköld. Längst bak i ledet torde du ha Glaz, som med sitt krypskyttegevär kan skjuta över huvudet på sina lagkamrater och eliminera hot som kan dyka upp. Om du istället spelar försvar kan du få Rook att ge alla karaktärer extra skydd, sedan låter du Bandit elektrifiera taggtråden medan Smoke placerar en bomb med giftgas på ett strategiskt ställe. Hela tio karaktärer med varierande attribut finns på vardera sida av försvarare/anfallare och det bidrar till en nästan gränslös mängd med strategier att testa på.
Men tyvärr är inte allt inom multiplayerdelen helt felfritt. Även om det är möjligt att välja mellan att rädda gisslan eller desarmera bomben så är skillnaden mellan de två nästan omärkbar. Om du måste rädda gisslan så ska du ta dig in i huset, hitta och plocka upp gisslan för att sedan placera denne någonstans säkert utanför huset. Om du måste hinna stoppa bomben så måste du ta dig in i huset, hitta bomben och sedan vänta på att maskinen ska desarmera den i tid. Sedan slutar matcherna, oavsett vad objektivet är, oftast med att det ena laget hinner döda alla i det andra laget innan tiden runnit ut. Vilket är synd då det hade gett något extra till spelets grundkoncept om anfallarna inte enbart siktat på att döda alla i motståndarlaget. Men alla insåg rätt snabbt att det är klart mycket enklare att slakta hela motståndarlaget framför att springa likt en försvarslös dåre genom huset med en gisslan under armen.
Multiplayerläget rullar i härliga 60 bildrutor per sekund, och under hela min tid med spelet så var det väldigt sällan som det föll under det. "Terrorist Hunt"-läget är dock satt till 30 bildrutor per sekund, men det är något att förvänta sig då det är såpass många fiender i bild samtidigt. Det var däremot en specifik bugg som hände mig och mina lagkamrater om och om igen. Som anfallare börjar du varje match med en fjärrstyrd kamera, men ofta hände det att kameran föll rakt genom marken till dess att den gick sönder. Det förstör inte spelet som helhet, men det är klart irriterande. Efter 43 sekunder återfår jag kontrollen över min karaktärer och kan spela vidare som om ingenting har hänt.
Bortsett från buggen så flyter spelet på felfritt. Alla de elva banorna är små och fyllda med detaljer. Detaljer som du kan förstöra. Det är dock inte alltid helt glasklart vad som går eller inte går att ha sönder. Efter ett par timmar med spelet får du så klart en bra känsla för exempelvis vilka väggar som går att rasera, men inledningsvis så kommer du säkert försöka sabba en vägg och bli mött av frasen "Okrossbar yta". Förstörelsen känns alltid väldigt kontrollerad. I slutänden gör det inte så stor skillnad trots allt, då spelet inte handlar om att skapa kaos. Det handlar om att sätta ut sina bomber strategiskt och skapa små hål i väggarna för att sedan kunna pricka sina fiender genom dem.
Med en sådan stor fokus på taktik och lagarbete, är det då något roligt för dig som bara vill spela själv utan att behöva prata med någon? Jag spelade ett par matcher på det viset, och mitt lag blev alltid en förlusthistoria. Varje gång. Spelet faller mer eller mindre samman om du inte kan kommunicera med dina lagkamrater och koordinera era attacker. Det är möjligt att sätta ut markörer åt dina kamrater, men om du inte kan förklara syftet med markörerna så är det mer eller mindre meningslöst. Om du har fyra vänner att spela med så erbjuder Ubisoft Montreal dig ett spel som belönar lagarbete framför allt annat. Om du däremot spelar ensam så får du börja vänja dig vid de vedervärdiga orden "hjärtekrossande förlust".
Rainbow Six: Siege är inte fyllt med särskilt många olika spellägen, men här är det kvalité över kvantitet som gäller. "Situations" och "Terrorist Hunt" är skoj i ett par timmar, men det är i multiplayerläget som spelet spänner musklerna allra bäst. Matcherna är korta, intensiva och ständigt överraskande. Att sitta och svettas som försvarare i väntan på att fienderna ska dundra in är alltid lika spännande och att hitta nya vägar och sätt att ta sig in huset som anfallare känns aldrig tråkigt. Med elva banor kan det kännas som att det går snabbt att gå igenom allt som spelet har att erbjuda, men att kritisera spelet för antalet banor som erbjuds eller bristen på singleplayerkampanj är att missa allt som spelet försöker uppnå.
Rainbow Six: Siege är den tänkande personens actionspel. Ett spel för den som uppskattar en väl utförd strategi framför ett välriktat skott i fiendens skalle. Rainbow Six är tillbaka och Ubisoft vägrar fortfarande att försöka efterlikna andra spel i samma genre. Tack och lov för det.
Recensionen är baserad på ett recensionsevent hos Ubisoft i London. Vi testade PC-versionen av spelet på stängda servar och vi kommer justera recensionen om spelservrarna inte kan erbjuda en lika optimal upplevelse vid premiären imorgon.