Project Zero: Mask of the Lunar Eclipse

Att japanerna är riktigt vassa på skräck är ingen nyhet. I filmbranschen har de sedan urminnes tider öst ur sig obskyra titlar med så mycket atmosfärisk psykologisk skräck och dålig stämning att jag flera gånger har funderat på att öppna balkongdörren och helt sonika hoppa ut. Filmer som har fått mången amerikansk filmbolagsdirektör att i panik kasta sig över luren och ringa in någon halvrisig regissör för en helt meningslös remake. Och det är precis den där japanska skräckfilmskänslan Koei Tecmo har lyckats fånga i Project Zero, som det fick heta i Europa, eller Fatal Frame i USA, eller kort och gott Zero, som spelserien hette i hemlandet Japan. Kärt barn har som bekant många namn.

Upplägget är enkelt och extremt effektivt. Med endast en kamera som "vapen" vandrar jag runt i huset som Gud inte bara glömde bort utan även medvetet förträngde. Denna Camera Obscura är mitt enda försvar mot de vålnader som hemsöker byggnaden och överallt ligger det gamla dagstidningar och brev som berättar fruktansvärda historier om de som dött på platsen. Det har gjorts totalt fem spel i serien men det är enligt undertecknad i synnerhet första och andra som framkallar den där genuina känslan av fruktan. Faktum är att regissören till del två gick ut och hävdade att hans spel var så fasansfullt att spelare inte vågade spela klart det. Fyran, Mask of the Lunar Eclipse för Nintendo Wii släpptes dock aldrig utanför Japans gränser men nu har det helt enligt rådande trend med remasters och remakes fått en port till samtliga plattformar.

Jag älskade de här spelen när det begav sig. Det var pulshöjande och nervpåfrestande upplevelser, med en känsla av att någonting hela tiden kröp under skinnet på mig. En enda lång existensiell ångest som vägrade släppa taget, även efter att spelet var slut. Men nu när jag på nytt befinner mig i hemsökta miljöer där osaliga andar ständigt försöker hindra mig från att ta reda på vad som egentligen hände den där fruktansvärda dagen så inser jag tyvärr att tidens tand inte varit nådig mot Project Zero: Mask of the Lunar Eclipse. Det är nämligen inte bara de som blev kvar på Rogetsu Island som spökar utan också spelmekaniken och till slut är det inte enbart på grund av jump scares jag ligger på golvet i fosterställning utan det är även av helt andra anledningar.

Jag anländer, i egenskap av Roku till den isolerade ön för att försöka få tillbaka mitt minne, av vad som inträffade där för så många år sedan, när vi bara var barn. Sjukhuset, som nu är ett hotell är rejält nedgånget och jag kan nästan ta på stämningen. Dammet ligger tätt i luften och på väggarna har färgen börjat flagna. Möblerna är gamla och slitna och överallt ligger det fragment som minner om svunna tider. Gulnade dagboksblad och nyhetsartiklar, som successivt leder mig fram till en fasansfull sanning. Varje litet steg som sakta men säkert driver mig närmare och närmare vansinnets rand och helst vill jag bara lägga benen på ryggen och sticka därifrån. Fly till något skönare. Jag vill byta grådaskigt, mörker och stank av mögel mot grönska, sol och doft av kaprifol. Samtidigt är det precis här Project Zero: Mask of the Lunar Eclipse är som allra bäst. När den klaustrofobiska skräcken ligger som en våt filt över det fallfärdiga bygget och kväver allt som är vackert. När jag tar mina allra första skälvande steg in i det okända.

Men när nyhetens behag väl har lämnat mig, efter de inledande kapitlen, då är det inte fullt lika roligt längre. Då gör åldern sig påmind och nu handlar det mesta i stället om backtracking, känna på låsta dörrar i onödigt långa animationssekvenser och ett ständigt irrande i samma korridorer i jakt efter något som har förändrats sedan jag var här sist, och det går långsamt, väldigt långsamt. Det skall man nämligen ha med sig, att jag tar mig fram med en snigels hastighet. Inte ens när jag springer går det undan och det skall förstås bidraga till den övergripande känslan av hjälplöshet och utsatthet som ständigt råder men det går inte att komma ifrån att det är frustrerande. I synnerhet eftersom ingenting annat heller riktigt lyckas kvala in under mina ganska basala krav på spelkontroll.

Att vända sig om är som att styra en pansarkryssare i sjögång. Speciellt om det skall ske snabbt, till exempel när jag plötsligt hör en röst bakom mig och därmed panikslagen måste plocka fram min kamera, vända mig om, försöka zooma in på gasten som flåsar mig i nacken och bränna av en bild i precis rätt ögonblick. När jag nu skall leta efter mina försvunna vänner så är ledtrådar A och O men att lyckas lokalisera dessa och dessutom plocka upp dem går allt annat än smidigt. För det första så är miljöerna ofta trånga och smutsiga vilket gör att vissa föremål helt enkelt är svåra att upptäcka, trots att de lyser svagt av blått och sedan var det ju det här med onödigt långa animationssekvenser. Varje gång jag skall plocka upp något av värde så måste jag hålla ner B-knappen (Xbox) för att se min hand långsamt sträcka sig efter prylen. Något som kan låta som en petitess men skulle jag råka dö strax efter så får jag spela om hela sekvensen igen och till skillnad från många moderna spel så finns det inget sätt att hoppa över mellansekvenser och min progress är också nollställd efter senaste sparpunkt, vilket gör att jag inte bara måste döda samma spöken med min kamera på nytt utan jag måste också plocka upp samma attiraljer igen.

Med det sagt är Project Zero: Mask of the Lunar Eclipse i grunden en fängslande upplevelse och det kan man som sagt tacka atmosfären för och här har utvecklaren gjort ett strålande jobb med att uppdatera både grafisk design och ljud. Att kliva in i ett becksvart rum för första gången, svepa med ficklampan längs väggarna och plötsligt höra ett dämpat skrik eller ett hysteriskt skratt sänder kalla kårar längs ryggraden och inte sällan hoppar jag till rejält i soffan. Det är inte på nivån att jag önskar att jag skrivit mitt testamente men nog kittlar det dödsskönt i kistan alltid och det beror främst på att jag ställs inför den stundande faran utan att vara beväpnad till tänderna. I de flesta spel där jag ständigt befinner mig i en utsatt position har jag ju ett vapen till hands, redo att användas direkt men här, där mitt enda försvar är en undanstoppad kamera så blir skräcken hela tiden påtaglig. I synnerhet eftersom jag aldrig riktigt kan förbereda mig för strid. Här finns nämligen alltid den där underbara olycksbådande känslan av att vad som helst kan vänta runt nästa hörn, redo att slita mig i stycken.

I takt med att jag, med hjälp av "spirit stones" kan uppgradera min Camera Obscura och ficklampa så blir det dock lättare att värja sig mot den annalkande faran men jag kan aldrig känna mig riktigt trygg då varje plötslig sammandrabbning innebär att jag snabbt måste genomföra en sekvens av olika aktioner innan jag kan slå tillbaka. Ibland når jag vägs ände och måste lösa någon form av pussel för att ta mig vidare och dessa utgör en välkommen utmaning i sig. De är inte brutalt svåra men vissa fick jag kämpa rejält med, riktigt gnugga de små grå och när det sedan visade sig att lösningen hela tiden fanns rätt framför näsan på mig så muttrade jag för mig själv, "well played game, well played."

Jag är glad över att jag äntligen fick möjligheten att frottera mig med den fjärde delen av den här älskade spelsperien även om det verkligen känns att det är gammalt i grunden, där problematiken från den eran med stökiga spelmekanik och frustrerande backtracking tydligt lyser igenom. Med ett nyanserat gameplay - där jag spelar som flera olika karaktärer, innovativ problemlösning, en gripande story och med risk för att låta tjatig, en fantastisk atmosfär så väger dock det positiva något tyngre än det negativa och för fans av genren i allmänhet och serien i synnerhet så är Project Zero: Mask of the Lunar Eclipse med stor sannolikhet ett välkommet tillskott i spelbiblioteket.