Prince of Persia: The Forgotten Sands

Vi har lärt oss ganska exakt vad vi väntar oss av ett Prince of Persia-spel vid det här laget. I en fallande viktighetsskala skulle jag placera beståndsdelarna så här: bra plattformande, tight spelkontroll, bra atmosfär, intressanta strider, snyggt animerad grafik, skön musik och en intressant story. Ända sedan originalet har prinstitlarna bockat för dessa kriterier mer eller mindre lyckat och personligen är just orignalspelet samt Prince of Persia: The Sands of Time de absoluta favoriterna.

När så prinsen skuttar omkring på såväl vita dukar som TV-skärmar världen över - hur väl håller Prince of Persia: The Forgotten Sands balansen? Hyggligt, är väl det kortaste och ärligaste svaret jag kan ge på den frågan. Vilket känns som en besvikelse till svar för ett prins-fan som undertecknad.

När äventyret sparkar igång stöter prinsen på ett slott som är under attack av en enorm mängd stridslystna fiender. Det ser illa ut och i desperation skickar herrn i huset, prinsens bror, ut en armé av odöda soldater. Det går "sådär" och i stället för ett triumfartat Sagan om Konungens Återkomst-slut löper dessa gastar amok, förvandlar (fel) folk till sand och förstör allt från stenväggar till den persiska inredningen. Lösningen ligger i en medalj som delats på mitten; bröderna har varsin halva men dess krafter har gjort prinsbrorsan smågalen.

Från min lägsta priopunkt skickas jag snabbt till den högsta, när jag får ta kontroll över den snabbfotade prinsen i diverse plattformsutmaningar. Det är mycket bekant och riktigt bra; prinsen springer, hoppar och gör omöjliga tap-tap-tap-steg längs väggarna. Jag klättrar upp för betongpelare, svingar mig mellan metallstänger och kastar mig med svärdet i högsta hugg nedför gobelänger som med ett härligt riiiiiv klyvs på mitten och dämpar mitt fall. Vägen framåt (och ofta uppåt) är spelet genom lagom uppenbar och det är ett nöje att planera sin rutt och kedja ihop akrobatiken på väg mot nästa område.

Plattformandet känns överlag bekant, på ett positivt sätt. Ganska tidigt introduceras dock en ny färdighet som skänker extra djup till skuttandet: iskraften. Ett tryck på vänstra triggerknappen får rinnande vatten att frysa till klättervänliga ispelare under en kort tid, så att prinsen kan hålla sig fast för glatta livet. Även hela vatttenfall kan omvandlas till solida isväggar och ofta måste du med oerhörd precision att hoppa, släppa isknappen, flyga genom ett vattenfall för att sedan frysa i ordning en livlina igen. Jag visste inte att det kunde vara så positivt att få kalla fötter, men iskraften leder onekligen till många sköna plattformsutmaningar.

En annan förmåga vi inte sett förr är prinsens hoppattack som både hjälper oss i plattformande och strider. Ett skutt följt av ett skutt till avfyrar dig som en projektil genom luften och kan användas för att ta sig förbi spikförsedda stup, rakt in i en fiendedrös. Inte lika innovativt som iskraften kanske, men likväl en rolig förmåga att leka med.

Lyckligtvis återkommer möjligheten att spola tillbaka tiden och göra om alla skuttförsök. Skulle du springa rakt in i ett sågblad och malas till persisk prinskorv är det bara att skylla dig själv och försöka igen. Tidsspolandet är dessutom riktigt estetiskt och ackompanjerat av skön baklängesmusik. Antalet möjligheter till ångerrätt är dock begränsat, men då kan du åtminstone förlita dig på hyggligt jämt utspridda checkpoints. Ställ dock in dig på att få spela många av sekvenserna i Prince of Persia: The Forgotten Sands flera gånger...

Prince of Persia: The Forgotten Sands levererar alltså vad gäller stilren, underhållande och innovativ akrobatik. Vad är det då Ubisoft inte riktigt lyckats med som omöjliggör ett fetare betyg? Ska vi gå på första intrycket så kan grafiken absolut kritiseras. Estetiskt är det ojämnt, gråbruna, ofta kala väggar är inget jag jublar över och fiendedesignen känns identitetslösa. Lika ofta dyker det dock upp sköna miljöer med läckra ljuseffekter som skiner över detaljerat designad persisk arkitektur och inredning. Designen av prinsen kan också diskuteras.

Striderna har aldrig varit seriens främsta försäljningsargument och i The Forgotten Sands är de ...lättglömda. Ubisoft har sneglat på, eller snarare stirrat ut hack and slash-genren och översållar därför prinsen med enorma horder av skelett, sandmonster och vad som ser ut som oxjärpar på ben. Visst, skärmen fylls upp av ett rätt intressant myller, men prinsens attacker blir snabbt repetitiva. Prinsen har två svärdattacker, en spark och specialslag baserade på de fyra elementen, men dessa ger inte den där köttiga responsen och underhållningsvärdet som exempelvis God of War bjuder på varje sekund. Att fienderna bara går upp i sand må vara passande men känns otillfredställande och flyktigt. Lägg till en flora av trista bossar och du kommer att sucka varje gång prinsen måste ta fram klingan igen.

Att man skulle återgå till Sands of Times koncept lät lovande, men The Forgotten Sands når inte riktigt hela vägen fram. När en så stor del av den relativt korta speltiden (du kan nå eftertexterna efter cirka åtta timmar) består av halvdan fighting, tråkiga bossar och en avslagen inramning tvingas vi landa på en ganska svag sjua. Jag får en enorm lust att spola fram tiden till en värdig uppföljare. Det är hög tid för prinsen att bli kung.