
Jag kutar längs en vägg, studsar över till att balansera på en tunn pelare, hoppar till en horisontell stång och svingar mig rakt in i vägg, som jag sedan kravlar mig uppför och kommer upp på fast mark igen. Det här känns bekant. Inte enbart för att jag nyligen har spelat Mirror's Edge, utan det var också ganska precis vad jag gjorde i Prince of Persia-trilogin för några år sedan.
Men det här är en nystart. Nytt namn (utan undertitel), ny prins, ny prinsessa, ny motivation. Den unge äventyraren, ännu inte riktigt en prins, har precis dragit ihop en mindre förmögenhet och sedan slarvat bort den, med tillhörande åsna och allt, i en öken. Innan han hinner leta rätt på öket i öknen får han ett stycke prinsessa i famnen, med tillhörande domedagsprofetia. Inte en helt angenäm vändning. Nyprinsen är en äventyrare med klara drag av Han Solo, en orakad tölp med hjärtat på rätta stället som säger sig göra vad som helst för pengar. Men givetvis ställer han upp när världens ände nalkas och en vacker kvinna är i nöd (det senare mer än det förra).
Elika är prinsessa av Ahura, ett folk som fick i uppdrag av guden Ormazd att vakta över den onde Ahriman. Men Ormazd har inte synts till på evigheter, landet har förfallit och kungen själv har korrumperats till att själv tjäna Ahriman, och (givetvis) släpps skurken loss och börjar skapa oreda. När man reser genom de förfallna omgivningarna som Elika beskriver som om det vore igår är det inte utan att man börjar undra: hur gammal är hon egentligen? Men det vore kanske rätt oartigt att fråga och det är olämpligt att förolämpa en prinsessa som kastar ljusblixtar omkring sig...
Nu tänker jag namedroppa å det grövsta. Prince of Persia behåller visserligen den grundläggande spelbarheten från tidigare spel, men har tagit massvis med inspiration från andra sköna äventyrsklassiker. Vi har den övergivna känslan av en förfallen civilisation som i Metroid Prime, som tydligen också var besatt av komplext plattformande. Vi har dynamiken mellan huvudpersonerna och skuggliknande varelser som i Ico. Vi har ett centralt tempel varifrån man följer ledande ljus till diverse oroshärdar, som i Shadow of the Colossus. Och vi har ett tema om gudomlig rening som i Okami.
Nu tillhör de spelen mina absoluta favoriter så det är definitivt ingen nackdel, men tillsammans med den sköna men ack så ohippa tecknade grafiken är det som om Ubisoft verkligen försökt göra allt för att göra ett creddigt spel som inte kommer att sälja ett dugg. När det hände förra generationen fick vi en kajalprins.
Det drabbar i och för sig inte det här spelet, och jag är mycket nöjd med vad som erbjuds. Det har blivit enklare att utföra avancerade manövrer och mycket sköts med automatik. Det är nästan så att man aktivt måste behärska sig och låta prinsen hoppa klart innan man fipplar för mycket och drar honom i fördärvet. Den nye prinsen har ganska precis samma rörelsemönster som den gamle. De nya förmågorna bygger främst på hans kloförsedda handske, med vilken han kan klättra i taken och glida ner längs väggar. Det öppnar förstås ännu fler vägar till avlägset placerade kraftbonusar. För att lära Elika nya krafter som tar er vidare i spelet måste du samla in så många du kan.
Omgivningarna är ofta storslagna och vackra, men man kan fråga sig varför varenda yta verkar ha sprungits på och nötts ner av tusentals parkourfanatiker innan prinsen själv kom dit, så att det finns tydliga spår att springa efter överallt. Men det ger i alla fall en bra ledtråd till vart man kan sätta fötterna utan att dö. Eller, dö och dö, det är för övrigt inte något man gör längre. Inte så länge Elika finns med i bilden. Hon fungerar som en reload-knapp när du har gjort något dumt, som att volta rakt ner i en ravin. Vips så räddar hon dig och slänger upp dig på närmast föregående fasta mark.
Striderna är också spektakulära där både prins och prinsessa manglar de svartosande monstren med en kombination av svärdshugg och blixtattacker, men mycket går av sig självt och det är lite för många blinkande knappar på skärmen för att ta sig ur fasta situationer. Skulle du misslyckas hoppar Elika återigen in och återställer striden till status quo.
Fyra av Ahrimans hantlangare har tagit kontroll över varsin del av det gamla palatset och omformat det efter eget tycke. De fyra uppträder på olika sätt och även om du slåss mot varje ett flertal gånger blir varje strid lite annorlunda. Lite som i Shadow of the Colossus inser man efter ett tag att de inte är helt igenom ondskefulla. Men utöver Krigaren, Jägaren, Alkemisten och Konkubinen finns det bara ett gäng rätt ointressanta standardfiender som dyker upp om du inte är snabb nog att sätta stopp för deras entré.
Elikas roll har blivit rätt omtalad i förväg och den är mest positiv. Dels är hon alltså aktiv både i plattformandet och i striderna, men hon är också drivande som karaktär, och både trevlig att lyssna på med inlevelsefulla beskrivningar av hur stället såg ut innan undergången, och trevlig att titta på med sitt aningen tilltufsade men ändå regala utseende. Samspelet mellan Elika och prinsen är extremt välgjort, i allt från animationer till dialog, och en av spelets höjdpunkter. De rör sig tillsammans bättre än något annat spelpar, lika naturligt som ett par konståkare.
Allt eftersom spelet fortsätter låser du upp fyra av Elikas krafter, som i praktiken fungerar ungefär likadant. Hitta aktiveringsplattor så kan du sedan flyga, superhoppa eller väggspringa till din destination med handgriplig hjälp av Elika. På grund av den jobbiga kameraeffekten slutar det ofta med ansiktet i en vägg.
Prinsen spelas av Nolan North, samma skådespelare som gav liv åt Uncharteds huvudperson Nathan Drake. Han gör ett bra jobb här också, men eftersom karaktärerna är nästan identiska till sin personlighet rycker jag ofta till när jag hör någon bekant frasering och undrar hur i helsike Drake hamnade i det gamla Persien. Även Elikas skådis sköter sig bra och dialogerna fungerar utmärkt, även om prinsen känns lite för mycket som en amerikansk MTV-slyngel och lite för lite som en Tusen och en Natt-hjälte. Fast jämfört med emo-prinsen från Warrior Within är det förstås ett rejält kliv framåt.
Trots bristen på magisk tidssand känns det nya Prince of Persia ännu mer som fantasy än sina föregångare, ännu mer sagolikt. Svävande byggnader och en skön ljussättning skapar en trevlig bakgrund till springandet. Det är knappast realistiskt på något sätt. Ibland i de tidigare spelen kunde det kännas som att man faktiskt befann sig i ett söndertrasat palats som bara råkade ha en framkomlig väg för en övermänskligt vig prins, men här är det rätt uppenbara plattformspassager där man kan ta sig fram och tillbaka utan större problem.
Att hela världen är helt olinjär är extremt imponerande. Det är främst där som likheten med Metroid Prime kommer in. Man kan trixa sig fram och tillbaka vart som helst genom världen, men det är inte förrän du skaffat rätt specialförmåga som du faktiskt kan lösa varje "bana". Dessa är också ganska varierade, men i slutändan handlar det om att plattforma en aning, ta en returmatch mot en av spelets fyra bossar i allt svårare situationer, och så få hela stället att explodera av liv och grönska. En mäktig känsla, men alltmer en gnagande aning av upprepning.
Men ändå. Även om jag är lite besviken på spelet i allmänhet, särskilt det lite väl automatiserade plattformshoppandet, är det ett mäktigt spel som bjuder på enastående omgivningar och en riktigt mysig historia. Det tar också sina modiga tio timmar att klara, plus att du kan få möjlighet att spela som några andra av Ubisofts gamla figurer (ingen Rayman, tyvärr). I den smala undergenren parkour-inspirerade plattformsäventyr får det i år se sig slaget av Mirror's Edge, men fans av serien bör definitivt inte tveka. Spring och köp Prince of Persia så fort som möjligt. På väggarna om nödvändigt.