Pokémon Pokopia

Vi är nog många som någon gång i livet har förlorat oss i den underbart expanderande Pokémonvärlden och nu när serien precis har firat sin 30-årsdag är det inte mer än rätt att vi spelare får chansen att utforma vårt eget samhälle av fickmonster. För det är precis vad Pokopia i grunden går ut på när Nintendo äntligen har gläntat på sin enorma skattkista och släppt kreativiteten fri.

Jag är en Ditto, en pokémon vars specialitet är att kopiera andra monsters utseende och förmågor. Av någon anledning har jag dock antagit formen av en människa, vilket gör mig unik, både sett till hur dittos brukar agera men också för att världen, som en gång befolkades av både homo sapiens och dess pokémonkompanjoner verkar vara helt urholkad på oss tvåbeningar. Även fickmonster är världen till synes tömd på, åtminstone inledningsvis, men tillsammans med min nya vän Professor Tangrowth lär jag mig snabbt hur det ska bli ändring på detta, samt hur vi ska transformera det öde landskapet till ett helt nytt sprudlande samhälle fyllt till bredden av pokémon.

För att lyckas med detta måste jag skapa en mängd olika habitat som lockar fler och fler monster att flytta in. Tillvägagångssättet varierar beroende på vilka typer av pokémon som ska attraheras, där jag ofta kommer ganska långt med att plantera gräs under ett träd eller vid ett vattendrag, men allt eftersom jag lär mig mer om Pokopias komplexitet så upptäcker jag att vissa individer är betydligt mer kräsna än så. För att du själv ska kunna lista ut vilka typer av platser som lockar vilka pokémon väljer jag att stanna där i min kartläggning men med det sagt så är detta element något som håller i sig genom hela min resa då jag ständigt hittar ledtrådar om var jag kan tänkas stöta på nya vänner.

Sättet som jag manipulerar världen på för tankarna till en sorts blandning mellan Minecraft och Animal Crossing, där hela Pokopia är uppbyggt av block som jag mer eller mindre är fri att slå sönder och återplacera på nytt. Detta samtidigt som jag också kan vända mig till min arbetsbänk för att konstruera olika typer av föremål av antingen praktiskt eller dekorativt syfte. Jag är i korta drag fri att designa världen helt efter min egen och mina pokémonvänners preferens, vilket snabbt aktiverar en kreativ ådra hos mig då funktion ska blandas med estetik i min strävan att bygga vår egna färgglada utopi. Rom byggdes dock inte på en dag, och det gör heller inte ett samhälle i Pokopia, för allt eftersom mina egna ambitioner växer så får jag också tillgång till fler material, nya prylar att snickra ihop samt en växande population pokémon med egna preferenser om sin perfekta boendesituation. Jag upplever det som att jag alltid har ett halvt dussin projekt igång samtidigt och jag behöver bara lyfta blicken för att hitta ytterligare ett par uppgifter att ta mig an. Det gör att Pokopia känns som den typen av kreativ upplevelse som man egentligen aldrig blir helt färdig med.

En nyckelfunktion för att klara av allt detta är givetvis mina vänners tillgång till alla världens Pokémonkrafter. Eftersom varje fickmonster sitter på åtminstone en användbar egenskap så blir nästan varje individ i stadens växande befolkning en viktig resurs när det kommer till att utveckla vår gemensamma plats på jorden. Eldtyper assisterar med att smälta ned olika typer av material och grästyper skyndar på tillväxten av grödor medan somliga specialiserar sig på att bygga större strukturer och andra på byteshandel. Jag ska vara ärlig med att säga att vissa förmågor kommer till betydligt större användning än andra och att en pokémon som till exempel specialiserar sig på att hålla god stämning har betydligt mer fritid än någon som kan återvinna skrot och skräp till värdefull metall.

I centrum av alla specialförmågor står förstås min egen besynnerliga färdighet att kunna kopiera andra monsters krafter, dock med min egen lilla prägel. Ditton jag spelar som är nämligen lite defekt och klarar inte riktigt av att fullt ut transformera sig till andra pokémon, utan väljer istället att lägga utvalda egenskaper på minnet som sedan kan användas vid behov. Dessa används flitigt under spelets gång och trots att jag till en början får nöja mig med ett fåtal manövrar som att vattna gräs och hugga ner träd så växer och utvecklas min arsenal stadigt under äventyrets gång, vilket bidrar till min vilja att utforska mer och ta mig vidare i berättelsen.

För utöver den kreativa frihet jag ges i Pokopia så finns där ett narrativ att upptäcka som, utöver att fungera som drivkraft till att introducera nya platser, pokémon och mekaniker, faktiskt levererar en medryckande berättelse. Vart har alla tagit vägen? Var är alla människor och varför börjar pokémon först nu att återvända till världen? Den stora frågan som finns på allas läppar men som ingen har hela svaret på. Under spelets gång hittar jag spår och fragment från den forna tiden som jag sakta men säkert lyckas pussla ihop till en övertygande bild situationen. Det är en berättelse som får ta tid att bena ut och samtidigt som den stora frågan hänger över Pokopia så finns det mindre, mer konkreta narrativ att följa upp, som till exempel hur jag ska kunna återinstallera elektricitet till min mörklagda hamnstad. Nästa steg i berättelsen finns alltid tillgängligt men jag upplever samtidigt aldrig narrativet som brådskande eller att det på något annat sätt går ut över upplevelsens kreativa sida.

Eftersom jag ständigt samlar på mig block av olika färger och funktionaliteter, samt en mängd andra föremål under spelets gång så blir det ibland besvärligt att navigera bland alla prylar jag har samlat på mig. Mina fickor är förvisso stora och rymmer en hel del men de överbelastas också ganska snabbt. Det är egentligen ett problem som främst beror på min egen brist på organisation eftersom jag faktiskt har goda möjligheter att tillverka en obegränsad mängd förvaringsutrymmen, samt även att uppgradera min egen medhavda förmåga att bära prylar, men det blir likväl ett problem i vissa avseenden. Jag uppskattar förvisso att Pokopia har så många unika föremål att plocka på sig men samtidigt är det en hel del saker som jag helt enkelt aldrig hittar någon användning för. Det kan mycket väl återigen vara jag som är problemet här men när min samling uppspolat sjögräs börjar närma sig tresiffrigt i antal utan att jag har presenterats med ett användningsområde för detta så börjar jag fundera på om det hade behövt vara en så vanligt förekommande del av spelet från början.

På ett estetiskt plan lyckas Nintendo återigen bevisa att de är mästare på att skapa magi med begränsad hårdvara. Pokopia är först och främst vackert att befinna sig i, med mysigt färgglada inslag precis överallt, samtidigt som de Minecraft-inspirerade blockiga miljöerna är oväntat charmiga. Designen på fickmonstren är vid det här laget välbekant och såvitt jag kan avgöra finns det pokémon representerade från de flesta av seriens många generationer. Jag som ser mig själv som lite av en expert vad gäller pokémon upp till den tredje generationen fick således nöjet att stifta bekantskap med en hel del nya individer, samtidigt som jag glatt fick se hur mycket kärlek de äldre krabaterna också har fått.

Musiken i Pokopia bidrar också till en mycket trivsam stämning som levererar en rad nytolkningar av klassiska ljudspår från seriens rötter. Jag minns till exempel hur jag första gången ryckte till av igenkännande välbehag när jag märkte hur ljudeffekten som låter när man återställer sina följeslagares hälsa i huvudspelen hade inkorporerats i en av spelets melodier. Ett litet musikaliskt påskägg som fick mig att skratta till av överraskning.

Tekniskt flyter Pokopia på felfritt och utan minsta antydan till vare sig grafiska vurpor eller förlorad bilduppdatering, trots den enorma frihet jag som spelare har ges. Däremot kan jag uppleva att de olika världarna, som jag låser upp allt eftersom berättelsen fortskrider, är lite små och snäppet för lätta att överblicka när jag väl har utforskat hela kartan. Mycket har troligen att göra med den begränsade hårdvara som Nintendo jobbar med men jag hade hellre sett att det fanns en större värld med fler platser att besöka, snarare än ett fåtal mindre banor. Det är en mild kritik, för Nintendo lyckas ändå ganska bra med att få omgivningarna att kännas omfattande, åtminstone tills jag stöter på en barriär som säger att jag inte kan fortsätta längre.

Spelkontrollen är lätt att förstå sig på och trots att jag efter ett tag har ganska många olika förmågor att hålla koll på samtidigt så är de lätta att skifta mellan och det är dessutom alltid tydligt vilken man kraft som bör användas vid varje givet tillfälle. Som jag nämnt tidigare så har Pokopia mycket gemensamt med Minecraft men till skillnad från sin svenskutvecklade block-kollega så kontrollerar jag min ditto i tredje person, vilket gör att precisionen ibland blir lidande. Det är lite för ofta som jag råkar felplacera något som en följd av detta och att gräva mig fram under marken, som omgivningarna inte sällan bjuder in till, gör att kameran sällan hänger med fullt ut när jag kryper i mina trängre tunnlar.

När det kommer till helheten har jag haft en väldigt trivsam tillvaro i Pokopia, som aldrig slutar att mata mig med nya saker att ta mig för. Pokémons levnadsvillkor ska förbättras, föremål ska byggas och fastigheter ska planeras. Vi har nog alla upplevt den typen av spel där man återupprepar mantrat av att "jag ska bara göra det här också" gång på gång tills man slutligen tittar upp och inser att klockan har slagit fem på morgonen och att dagens första föreläsning börjar om tre timmar. Det är min upplevelse av Pokopia i ett nötskal och redan nu känner jag suget att dyka in igen. Om Nintendo fortsätter att experimentera med Pokémon på det här sättet så ser framtiden för varumärket mycket ljus ut!