Pokémon Mystery Dungeon: Explorers of Time

Hur lågt betyg kan man ge ett spel som ändå fungerar? Som vare sig är trasigt eller fyllt av dödsbuggar utan ändå, åtminstone i teorin är spelbart? Ja, det är en diskussion som dyker upp i alla fall någon gång om året. Senast jag själv var delaktig var för två somrar sedan, i och med licensspyan Cars till Playstation 2.

Såhär i efterhand erkänner jag: ja, jag blev lite ivrig med betygssaxen. 1/10 var en aning i hårdaste laget. Även om jag fortfarande står för själva textinnehållet. Nu, två år äldre och visare, tänker jag i alla fall inte göra om samma misstag igen. Visst "rycker det i baguetten" (som Jochen formulerade det i första säsongen av Expedition Robinson), men för er skull kära läsare, för att ni ska få en så rättvis och faktagrundad bild som möjligt av spelet ifråga, lägger jag band på mig. Strunt samma att de flesta sidospåren med Pokémon brukar vara spelmässiga katastrofer eller att Jonas kräktes på föregångaren. Pokémon Mystery Dungeon: Explorers of Time (ja ja, det finns en "Explorers of Darkness"-version också, men i instruktionsboken står det att de är nästintill identiska), jag ger dig en chans.

På med strömmen: titelskärm, mysig musik och push start. Nej men vad trevligt: ett litet personligthetstest. Äter jag upp kakan på en gång eller sparar jag lite? Får en uppmaning att svara ärligt, då spelet ska hitta en Pokémon åt mig som speglar min personlighet. Äh, skit i ärligheten jag ska bli Meowth. Försöker svara så själviskt och pillemariskt som möjligt. Processen avslutas med att jag ska trycka tummen mot pekskärmen. Tummen pulserar, spänningen stiger... och jag blir (konstpaus...) Squirtle.

Nåja, det får väl gå det med. Introsekvens: stormigt skepp, kaosigt hav, allt blir svart och så blir jag väckt av en gul elmus. Och visst har jag förvandlats till en liten blå sköldpadda. Fem minuter senare har vi blivit bästa vänner och ska ge oss av ner i en strandgrotta på jakt efter en borttappad pärla. Squirtle jag väljer dig! Och så ner i grottan. Den är ganska ful, men ett glatt humör ska man alltid ha. Och här kommer den första fienden också, nu blir det åka av.

Alla kontroller står på den övre skärmen, så smidigt. Då ska vi se... allt jag behöver göra är att... trycka på A-knappen? Seriöst? Okej, jag provar. Jovisst, det fungerar. Squirtle gör någon form av visprörelse med armarna och fienden upplöses. Lite primitivt, men men. Nu hittar jag en trappa. Tar den. Nästa våning ser... exakt likadan ut. Same same but different. Inte. Men här kommer en till fiende. Jag bultar på A. Och den försvinner. Fattar fortfarande inte vad som händer. Här kommer ännu en. Tittar på kontrollsymbolerna på övre skärmen, försöker mig på att slänga en nöt men hinner inte trycka in alla knappar som krävs innan fiendepokémonen stött in i mig. Jaha. Mera A-knapp.

Sju våningar senare...

MmmmmuuuuuuaaaaaAAAAAAAAARRRRGHGHHHHHHAAAAGGGHHHHH!!!!!!!!! Dö Pokémonhelveten dö, dööö DÖÖÖÖÖ!!!! SPAAAARRRTAAAAHHHH!!!!!! AAAAAaaaaaarrrggghh!!!!!!!!!!

* Tillfälligt avbrott *

...ursäkta. Det var inte meningen det där. Jag försökte verkligen hålla geisten uppe/ ta det goda med det onda/ inte skåda given Squirtle i munnen, ja ni vet. Men den här skiten är fan i mig snudd på ospelbar. Slumpgenererade grottor har väl aldrig borgat för bandesign av klass, men det här är rent ut sagt outhärdligt. Jag och Pikachu virrar omkring i obegripligt konstruerade grottor, slåss mot fiendepokémon - omöjliga att urskilja från varandra men identiska i det avseende att de alla besegras genom att hamra på A-knappen - i det mest ologiska och minst begripliga turbaserade stridssystem jag någonsin konfronterats med. Och ja, jag vet att det här är ett gammalt koncept som Chun Soft kört ända sedan Super Nintendo-eran men det är ingen ursäkt, snarare tvärtom.

Att detta grottutforskande sedan varieras med slöa mellanspel i en (1!) enda by där äckelgulliga Pokémonar pratar om hur fina de är och hur viktigt det är att vara snäll mot alla får mig bara att gå in i total ilske-overdrive och slakta små föräldralösa igelkottar med stavmixer. Nej, det här är inte roligt. Det spelar ingen roll hur många Pokémon som finns med eller vilket oändligt antal grottor som slumpas fram, det här är inte kul. Visst, någon därute kommer säkert höra av sig och säga något i stil med "asså spelsystemet har verkligen mycket mer djup när man kommer längre in i spelet" och då svarar jag att det är ett lika relevant argument som att bajset smakar mindre illa när man ätit sig igenom halva dasstunnan.

I det här läget är jag frestande nära att landa på den andra ettan i min karriär. Så kommer en nässelfjäril fladdrande genom eftermiddagssolen och slår sig orädd ner på min hand. Den ser på mig med sina miljoner små ögon. Uppfodrande. Bönfallande: "Låt inte bitterhet och ilska förmörka ditt omdöme. Kom ihåg vad som hände förra gången!" Lite träffad känner jag mig allt. Vill ju inte sätta ett betyg jag kommer att få ångra senare. Tar ett djupt andetag. Känner ilskan rinna undan och tankeförmågan återvända. Riktigt så illa kanske det inte är ändå. Äh vad fan, låt nåd gå före rätt. Jag kan bjuda på 3/10. Det är ju trots allt bara sommar en gång om året.