Pokémon 30 år: Vi rankar allt möjligt från seriens historia

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i

Epost *

Namn *

Det började blygsamt, och när Pocket Monsters släpptes i sina två versioner så var det ingen som kunde ana vad som väntade. Idag, tre decennier senare, firar Pokémon 30 år. En franchise som vägrat stå stilla och ständigt har utvecklats från generation till generation, samtidigt som det vuxit till en av de mäktigaste globala varumärkena inom populärkulturen. När Pocket Monsters Red och Pocket Monsters Green släpptes i Japan den där kyliga februaridagen 1996 så var det förenat med många frågetecken. Game Boy sågs som en döende konsol och på pappret verkade konceptet lite märkligt, i varje fall sett ur västerländska ögon. Två versioner av samma spel, hundratals små pixelerade monster att samla på, byten mellan konsoler med länkkabel? Ja, det var onekligen väldigt japanskt - med rötterna i mushitori.

Men magin blev snart tydlig. Det handlade ju trots allt aldrig om striderna utan snarare gemenskapen. Skolgårdar som bubblade av samtal och rykten, från vilket monster som var starkast, till vilket som var tuffast, vem som hade lyckats fånga flest och inte minst hur man fick tag på den där omsusade Mew. Eller var han kanske bara ett rykte trots allt? När sen serien med Ash och Pikachu landade i TV-rutan var det som en coup de grace, och en hel generation föll som furor i skogen. Resten är som man brukar säga, historia.

Nu, 30 år senare, så har Pokémon vuxit till ett globalt imperium som sträcker sig långt bortom den digitala sfären. Animén gjorde Ash och Pikachu till kulturikoner, samlarkorten tog över klassrummen och varje gång ett nytt spel släpps så kokar världen till synes över av Pokémon-feber. Från Johto och Hoenn till Paldea har varje region introducerat nya generationer spelare till samma grundidé: äventyr, nyfikenhet och upptäckarglädje. Men det kanske mest imponerande av allt är nog hur lite den egentliga kärnan av spelupplevelsen har förändrats.

Tekniskt har franchisen tagit stora kliv bort från där den en gång började och sprites har omvandlats till polygoner, världarna är större och öppnare, men känslan är densamma. Varje spel ett nytt äventyr, en ny resa, nya bekantskaper, rivaliteter och innovationer. Visst, det har funnits lite gropar och hål på vägen, och serien har fått en del kritik emellanåt för att vara en aning konservativ eller tekniskt labil. Men det är inget som hindrat de små monstren från att fortsätta locka till sig miljontals spelare. Något man i sanning påvisade med Pokémon Go, där man inte bara överraskade utan även lyckades ta världen med storm. För det finns väl ingen som minns den kollektiva hysteri som utbröt den där sommaren för tio år sedan?

Tre decennier må ha passerat, men resan är långt ifrån. Minnena är många, från att hitta sin första Shiny till att dra en foilad Charizard ur en booster, eller ligga under täcket sent på kvällen med en Game Boy. Det är en serie som på något sätt lyckats behålla sin fräschör, relevans och magi - generation efter generation. Ett äventyr som aldrig upphör. Så dagen till ära passar vi nu på att dela med oss av några av våra många

För att gratulera denna ytterst framgångsrika och älskade serie har vi på redaktionen valt att ranka allt möjligt och mer eller mindre viktigt. Håller du med oss om våra listor? Berätta i kommentarsfältet här nedanför.

Fem Pokémon som borde ha en annan typ(e)... enligt Johan V

5) Florges
Jag håller absolut med om att detta kan vara en fairy-typ, men varför är det inte också gräs? Det är en blomma, båda förevolutionerna är blommor och Florges har mängder av gräsattacker, men ändå är det en solo fairy-typ. Det finns bara tre andra familjer som är fairy/gräs (Tapu Bulu, Cottonee/Whimsicott, Morelull/Shiinotic) så det hade varit ett utmärkt tillskott, men icke.

4) Luxray
Jag vet inte varför, men jag har alltid tyckt att Luxray ger dark-vibbar. Den är just nu solo elektrisk, men utseendet verkligen skriker av tuffhet, och dark hade passat utmärkt. Listan som har denna typ är också otroligt kort med endast Morpeko, den lilla Pikachu-klonen. Om Luxray någonsin får en mega, vilket den borde, måste den bara bli dark/electric.

3) Lugia
Den bor långt ner i havets djup. Den är sagd att vara havets väktare. Det är sagt att den både kan stoppa stormar och att den dyker upp när en storm startar. Dessutom blir det storm i 40 dagar när den flaxar med sina vingar. Ändå är det inte en vattentyp. Det var först tänkt att det skulle vara en psychic/water-typ, men det ändrades sedan till psychic/flying. Lugia använder telepati, så psychic är väl inte helt fel, men vatten hade passat mycket bättre.

2) Charizard
Det här är väl ett av de mest kända exemplen på något som folk tycker borde vara en annan typ. Och i detta fallet är det populära att Charizard borde vara en dragon-typ. Den lär sig massor av drakattacker och är i äggruppen för drakar. Anledningen varför den blev fire/flying istället är rätt enkel: Draktyper var väldigt exklusiva i första generationen där endast Dragonite-linjen var dragon och de ville behålla denna känsla av att typen var något speciellt. Dessutom hade inte Fire/Water/Grass-grejen med starters funkat. Detta fixades dock så småningom då Mega Charizard Y blev Fire/Dragon.

1) Psyduck/Golduck
Detta är mycket möjligt den största Mandela-effekten i Pokémon. Att Psyduck och Golduck är en psychic-typer, vilket de också borde vara. Men nej då, de är solo vattentyper. De lär sig flera psychic-attacker och Golduck har enligt Pokédexet i Pokémon Sun en "röd del på sin panna som ger den övernaturliga krafter". Dessutom är det psykiska hela grejen med den här evolutionslinjen med Psyduck. I tv-serien får Psyduck otroliga psykiska kraften när huvudvärken blir för stark, men båda är fortfarande bara vattentyp och jag förstår inte varför.

De fem bästa starter-triorna... enligt Joakim

5) Generation 5 // Pokémon Black & White
År 2010 stod Pokémon-serien för en mindre omstart i och med releasen av Black & White till Nintendo DS, och med dessa titlar tillkom ett större fokus på helt nya fickmonster. Du var nämligen tvungen att spela igenom hela äventyret innan du ens kunde börja fundera på att få se några bekanta ansikten i det höga gräset, och detta benhårda fokus på innovation gjorde att Game Freak var tvungna att hamra hem bra design. Visst, allt var inte frid och fröjd (Vanillite, Vanillish och Vanilluxe är hemska), men man lyckades verkligen få till en bra trio starter-monster. Gräs-ödlan Snivy såg härligt kaxig och överlägsen ut, eld-grisen Tepig utvecklades till den skräckinjagande Emboar och den urgulliga uttern Oshawott lämnade ingen besviken även om den sista utvecklingen (Samurott) kunde sett lite bättre ut jämfört likt sina två syskon. Överlag lyckades man dock leverera bra design som gjorde det svårt att bestämma vilken slagskämpen man skulle börja sitt äventyr tillsammans med, och för det förtjänar man beröm och en plats på denna lista.

4) Generation 2 // Pokémon Gold, Silver & Crystal
Egentligen vill jag ha den här generationen högre upp. Totodile är nämligen en av de bästa kreationerna Game Freak har spottat ur sig och Chikorita är därtill fullständigt bedårande genom alla sina utvecklingsfaser. Tyvärr så lever däremot inte eldråttan Cyndaquil upp till sina syskons briljans och vad som borde var ett av de bästa startfältet reduceras till betyget "väl godkänt" där eldtypen för ovanlighetens skull inte klarar av att slå några gnistor omkring sig.

3) Generation 4 // Pokémon Pearl & Diamond
Pokémon Pearl och Diamond hör till mina favoriter när det kommer till Nintendos populära följetong, och mycket av kärleken jag känner för dessa titlar kokas ner till den grymma designen man bjöd på år 2006. Turtwig är som exempel en underbar "Bulbasaur-kopia" som känns familjär och unik på samma gång. Eld-apan Chimchar står sedan för charm och gullighet innan den utvecklas till den obehagligt starka och snabba Infernape, och att ha en kejsarpingvin vid namn Empoleon som den sista utvecklingen i vatten-kategorin är inget annat än ren briljans. Hatten av!

2) Generation 3 // Pokémon Ruby, Sapphire & Emerald
Den tredje generationen av fickmonster är kanske inte den bästa, men den höll överlag en väldigt hög lägstanivå. Sett till trion man kunde välja i början av äventyren så är det svårt att säga något negativt om någon, och att bara välja en följeslagare är genuint svårt varje gång det vankas en ny genomspelning. Torchics utveckling från sockersöt kyckling till hårdsparkande fjäderfä är imponerande, och att se vatten-kombatanten Mudkip förvandlas till en Swampert var alltid en fröjd för ögonen. Detta var förövrigt första gången man gjorde grästypen till en smidig och snabb slagskämpe istället för en bastant hårdhuding, och att ha en elegant Sceptile i sitt lag kändes nästan som att ha en "Legendary" Pokémon direkt från start.

1) Generation 1 // Pokémon Red, Blue & Yellow
Well, vi alla visste på förhand vem som skulle hamna etta, men även om det är ett "tråkigt" beslut så går det inte att komma ifrån att de första spelen även hade den bästa designen på sina monster. För resan som Bulbasaur gör från glad lök-dinosaurie till respektingivande blomster-ödla är en uppvisning i visuell progression av den högre klassen, och de övriga två i startfältet är verkligen inte sämre på något sätt. För Charizard är möjligen den enda som kan tampas med Pikachu gällande popularitet bland fansen, och ser vi till renodlad häftighet så är det förmodligen ingen som slår Blastoise och dennes vattenkanoner när det vankas bataljer med The Elite Four. Att det har gått trettio år sedan dessa fickmonster förtrollande våra sinnen på skolgårdar runt om i världen är svårt att ta in, och än idag så står det högst upp på pallen över de häftigaste kreationerna som Game Freak har skapat.

De fem bästa erfarenheterna från Pokémon GO... enligt Martin

5) "Nearby"-systemet fick en efterfrågad uppgradering
Att jaga spelets många monster krävde som bekant att du gav dig ut på äventyr i den verkliga världen. Till en början handlade spelet mycket om tur och slump innan Niantic finputsat systemet och lyckats få till algoritmerna för var "typerna" var avsedda att spawna. "Water" intill vatten - "Grass" vid grönområden, det var tanken, ett upplägg som fungerade 50/50 till en början. Mycket skedde på chans inledningsvis, det fanns ingen riktig ordning och reda. Istället stirrade många av oss efter svarta siluetter på skärmen kallad "Nearby" där denna siluett beroende på placering i listan innebar att den var någonstans i närheten - eller längre bort. En realitet som kunde innebära allt ifrån 100 meter till 2 kilometer, men åt vilket håll du skulle gå åt? Det var trial and error. Det här kom dock att ändras över tid, där Nearby-monstret (siluett eller ej) tillsammans med verkliga objekt ur din hemstad visade exakt var den just nu häckade. Det här underlättade jakten - men gjorde också att en del av spänningen gick förlorad med sporadiska möten.

4) Spelets första Shiny... Magikarp!
En liten blöt fisk sprattlandes på land, vars attacker var lika poänglösa som livlösa. Stackars, stackars firre... den mådde inte bra i sitt grundskick, men bar på en spännande evolution (Gyarados). Men om sillen var guldfärgad vid ett möte? Då jävlar satt du på skatten vid regnbågens slut. Shinys var ovanliga, ett möte med en Shiny Magikarp, alltså en torskpanett doppad i guld, innebar 0,2% chans - översatt till ett av 512 möten som kunde lämna dig med en lycka som var få förunnad. Jag fick tag i den tids nog, men bonusgrabben var först när han i baksätet på bilen år 2017, 13 år gammal med sitt glädjevrål "SHINY!!!" lyckades överrösta min Harman Kardon-anläggning på 11 högtalare. Jag blev glad för grabbens skull - men jag var givetvis också lite avundsjuk, men gladdes i slutändan å hans vägnar när han fångade spelets mest ovanliga Pokémon.

3) Nya vänner och bekantskaper - "det sociala spelet" var inte längre synonymt med dokusåpor
Inledningsvis som GO-spelare, då tror jag vi alla som spelade kände oss lite, lite obekväma. Vi stirrade generellt ned i våra mobiler som om vi kollektivt blivit aktiehajar över en natt. Spelet handlade ju om att hålla koll på vad som dök upp i spelet på ens lilla skärm. Men när någon - exempelvis jag, som är ganska frispråkig - aktivt gick fram till folk i min närhet som stirrade på sin telefon som om den tillhörde bevismaterial i Palmemordet - och frågade om hon/han spelade Pokémon GO? Ja då sken cirka alla människor jag aldrig tidigare träffat upp och visade gladeligen upp sina mest ovanliga evolves och fångster. Just de sociala samspelen blev en del av spelet, och man lärde dagligen känna nya människor. Vi hade precis som resten av världen en lokal Messenger-grupp på ungefär 150 aktiva spelare för att diskutera taktik och attacker - eller tipsa varandra om att en Snorlax minsann just nu befinner sig på Vasagatan. Gruppen var också avsedd för att koordinera våra anfall mot de hundratals raids vi utförde mot landmärken som konstföremål utanför sjukhus, kyrkor eller lokala monument.

2) Legendarerna introducerades i Raids
Lugia och Articuno - de var först ut, något som snart följdes upp med övriga lags paradfåglar: Zapdos och Moltres. Spelets första större raids mot legendarer utspelade sig på särskilda platser där spelets gym togs över av spelets värstingbossar, vilket krävde engagemang från spelarbasen för att strida mot den i samlad trupp - varpå ett antal bollar fanns till förfogande för att också fånga den, förutsatt att man lyckades besegra den tillsammans. Det krävdes soldater, folk som ställde upp. Det uppstod trafikstockningar i Tranås där jag bor, man parkerade på platser som var förbjudna - folk vallfärdade som om det utlysts godisregn i form av tusenlappar. Det var kaos, men det var också förbannat roligt när dessa happenings ägde rum vid specifika klockslag och dagar. Det digitala knarket saknade alla spärrar och det bröts regelbundet mot lag och ordning i dessa sammanhang.

1) Mobilspelet fick alla oavsett ålder att snöra på sig skorna, ge sig ut i den friska luften och börja spela
Niantics idé med en AR-upplevelse som utspelade sig i verkligheten - vars supersmidiga spelmekanik grundade sig i att rotera fingret mot sin touchskärm? Det var lika lysande enkelt som fantastiskt beroendeframkallande. För att inte säga revolutionerande för en AR-driven, gratis spelupplevelse utan några som helst annonser. Alla skulle plötsligt fånga fickmonster - ålderspannet var allt ifrån små, små barn från dagis - till pensionärer som byggde landet. Att på söndagspromenaden utmed ån stöta på en levande (digital) varelse - eller i livsmedelsbutiken när man veckohandlade fick syn på ett monster som ännu inte var registrerat i ens Pokédex? Alla hade hört frasen "Gotta Catch 'Em All!" - men Pokémon GO satte det bokstavligen geografiskt på kartan var du än befann dig.

Snyggaste Pokémon-bollarna... enligt Patrik

5) Safari Ball
Det finns många varianter av Pokémon-bollar i universumet idag. En sådan är Safari Ball. Den används i spelen för att fånga monstren i safari zonen. Den har såldes sina användningsområden i spelen. Det finns exempelvis fickmonster som du enbart kan fånga i dessa områden och då behöver du denna variant. Jag valde denna boll på grund av att jag gillar designen och i detta fall framförallt färgen. Den påminner mig lite om insekter och den mörkare gröna färgen är fin. Det är alltså inte varianten med kamouflagemönster jag har valt utan den helgröna från TV-serien. Av den anledningen hamnar den på plats fem på min lista över de Pokémon-bollar jag tycker är finast.

4) Moon Ball
På fjärde plats hittar vi en av seriens minst användbara bollar och det är Moon Ball. Den är så nischad att den praktiskt taget är meningslös att använda i spelen. De finns helt enkelt för få fickmonster som du med framgång kan använda denna mot. Däremot är den hutlöst snygg med sina virvlande färger. Jag gillar kontrasten av ljusblå, svart och månen som är ingraverad på toppen av denna Pokémon-boll. Är det något jag hoppas att Game Freak ser över inför kommande generation är det hur deras cirka 40-60 varianter av bollar används. Även om vi i huvudspelen enbart kan använda närmare 30 anser jag att de behöver ses över. Jag ser också gärna att de låter oss färga om dessa även om funktionaliteten inte förändras. När det kommer till Moon Ball är det dock inte utseendet som det är fel på och den kvalar in på en fjärde plats.

3) Cherish Ball
Jag har sällan haft åtkomst till en Cherish Ball. Det finns en god anledningen till detta då den enbart kan fås via särskilda evenemang. Jag brukar inte spela över Internet och då missar jag ofta dessa. Du får inte tomma bollar du kan använda dig av utan dessa är ofta fyllda av ett ägg som du kan kläcka i spelen. Även om denna variant inte går att använda av spelaren gillar jag den körsbärsröda designen och hur den är filad på sidorna. Det påminner lite om en röd superbil till skillnad från en del andra varianter som tenderar att färgmässigt likna energidrycker eller sportmärken. Cherish Ball är dock utan tvekan en av de jag tycker ser bäst ut. Den sticker ut och har skarpa färger.

2) Typing Ball
Jag satt länge och undrade om jag skulle ha med en mer vanlig variant högt på listan. Av dessa dök Luxury Ball upp som ett exempel på en variant jag kunde ha valt. De är förmodligen fina eller fula och inget däremellan beroende på vem du frågar. Jag tillhör tyvärr skaran som inte riktigt gillar den. Däremot anser jag att Typing Ball är en häftig variant. Jag beslutade mig när jag såg den igen efter många år att välja ett mer udda inslag. För att fånga monstren med denna behöver du skriva in deras namn och därav kommer namnet Typing Ball. Den har sitt ursprung i Learn with Pokémon: Typing Adventure och går inte att hitta i huvudspelen. Jag gillar verkligen dess unika design med sitt T-formade utseende. Färgvalet är välbalanserat och det blå fungerar med den orangea färgen. Det är av den anledningen den landar på plats två.

1) Ancient Ball
En av de mer nyare varianterna på listan är Ancient Ball som dyker upp i en av TV-serierna Pokémon Horizons: The Series. Precis som namnet antyder är det en uråldrig modell. Den ser ut som en gammal klocka i vissa avseenden med ingraverade detaljer. Jag gillar utseendet och alla detaljer som går att urskilja. Även om det fanns kandidater som Transparent Ball, Clone Ball, Annie's ball och många fler ansåg jag att detta förmodligen är den jag gillar allra mest. Dess svarta färg fungerar ypperligt med guld och dess mönster är välgjorda. Om jag får be Nintendo och Games Freak om en sak är det ett målarverktyg att skapa och designa sina egna varianter i TV-spelen. Jag tror att en liten verkstad att måla och skapa sina egna varianter hade varit ett häftigt inslag. Det skulle kunna se ut på ett sådant sätt att spelaren inte bara målar dessa utan kan påverka hur effektiv den är och mot vad i ett robust crafting-system. Av alla varianter vi har sett genom åren tycker jag ändå att Ancient Ball är den snyggaste hittills och därav förtjänar den plats nummer ett. Berätta gärna vilka dina favoriter är i kommentarerna.

Fem bästa shiny Pokémon... enligt Johan V

5) Scizor
Det här är en liten outsider som jag älskar och som samtidigt petar ner Charizard från topp fem. Medan Scyther har en otroligt tråkig shiny går Scizor från en okej röd färg till en nästintill metallisk neongrön, utan att för den delen bli alldeles för skrikig.

4) Gyarados
Den röda Gyarados är många spelares absolut första shiny då den dök upp som en obligatorisk fight i Pokémon Gold och Silver. Detta var seriens sätt att introducera dessa nya färgvarianter och som originalet måste den bara få en plats på listan. Den är nostalgisk, den är originalet, den är cool. Och för alla som inte spelade spelen dök den också upp i animen redan år 2001, i avsnittet "Talkin' 'Bout an Evolution". Nämnas bör också att Magikarp, Gyarados basform, också har en väldigt bra guldfärgad shiny.

3) Umbreon
Umbreon är ett väldigt intressant fall då den huvudsakliga färgen inte ändras alls, utan fortsätter vara svart. Det är istället i detaljerna det sitter. Ögonen går från röda till gula, men det allra bästa är i hur kroppens ringar går från gula till en väldigt vacker blå/turkos färg. Det är en så pass liten förändring som ändå blir väldigt stor och denna svartblåa lilla goding får min bronsmedalj.

2) Trevenant
Detta är en shiny som det talas alldeles för lite om. Medan vanliga Trevenant är väldigt spooky är utseendet mer eller mindre precis som ett vanligt träd. Vilket så klart passar bra in med dess anledning att existera. Den fångar eller (enligt rykten) äter alla som skadar skogen och kan kontrollera träd. Dess shiny däremot skriker Halloween. Trädstammen har blivit helt vit och löven har fått en höstliknande röd/orange/brun (beroende på spelet) färg. För en Pokémon som ska vara väldigt läskig är den här versionen precis just det.

1) Metagross
Det är nåt väldigt speciellt med gold på silver. Den är så fruktansvärt vacker, färgkombinationen alltså. Och på en så cool Pokémon som Metagross är det bara perfekt. I vissa spel blir den också extra glansig vilket ger en ytterligare dimension till detta utseende. Den vanliga färgen med silver på blått är också helt okay, men hela linjen med Beldum och Metang blir så mycket bättre som shiny. Det finns såna som förtjänade så mycket bättre shinies, som Gengar (blä) och Garchomp (blä), men Metagross visar att Gamefreak kan göra bra shinies om de bara försöker.

De fem starkaste Pokémon-minnena... enligt Fredrik

5) Samlarkorten
I slutet av 90-talet gick jag i mellanstadiet. Från ingenstans blev Pokémon innegrejen som alla pratade om innan och efter skolan samt på rasterna. På skolan i Ystad var det främst Topps samlarbilder på de 151 första Pokémon i första generationen som gällde. En del, som jag själv, införskaffade även kort ifrån Pokémon trading card game. Dessa ville INGEN ha just där och då. Alla hade tröttnat på hockeybilderna vi bytte med varandra åren innan. Nu var det små söta monster från Japan som gällde. Tyvärr förvarade jag alla bilder i en plastlåda så de blev kantstötta och tråkiga. Några år senare sålde vi alla korten på en loppis.Minnet symboliserar starten på min resa i Pokémon-universumet.

4) Tv-serien
I början av år 2000 blev det dags för oss svenskar att få ta del av den japanska tv-serien på Tv4. Efter att ha dragits in av samlarkorten, gosedjur och Pokémon red på Game Boy var det givet jag satt bänkad när det vankades premiär. Varje gång det kom ett nytt avsnitt tryckte jag record på vår vhs-spelare. Rutinen fortsatte i flera år och jag var nog fast långt efter även mina skolkamrater övergivit Pokémon som trend helt och hållet. Även efter att jag slutat spela första generationen av Pokémon och generationen efter det.

3) Filmen: Mewtwo slår tillbaka
I samma veva som tv-serien hade premiär gick även Pokémon-filmen upp på svenska biografer (Något märkligt eftersom filmen utspelar sig kronologiskt längre fram i tidslinjen än hur långt i tv-serien hade hunnit komma på tv). Detta minnet hamnar på en tredjeplats eftersom hajpen som jag och mina vänner hade inför filmsläppet på något sätt var kulminationen av den rådande Pokémon-yran. ALLA skulle se filmen och jag vill minnas att jag såg den en gång med min bästa vän och sedan en gång med min lillasyster.

2) Pokémon GO
Spola fram till sommaren 2016 och Niantic släpper Pokémon GO till smartphones och väcker liv i många slumrande Pokémon-fantasters inre nörd. Minnet är så starkt eftersom jag själv hunnit bli 28 och det prickade in en period av flera år då jag inte skänkt Pokémon en tanke. Jag insåg snabbt hur många av nyare vännerna det var som också levt i 90-talets Pokémon-yra. Det blev många mil av Pokémon-jakt och meet ups sommaren 2016. Försäljningen av powerbanks slog rekord och var man än gick såg man människor som jagade digitala monster. För cirka 2 år sedan upptäckte sedan även min 8-åring Pokémon via appen och det blev starten för hans resa in i Pokémon-universumet tillsammans med mig.

1) Pokémon Red
Det är väl ingen skräll att första spelet är det som ligger varmast om hjärtat. På min genomskinliga Game Boy Color spenderade jag timmar av äventyr i Kanto-regionen. Jag lyckades samla ihop varenda Pokémon i första generationen. Jag skickade även in min kassett till dåvarande Club Nintendo för att få den åtråvärda nummer 151, Mew. Något som troligtvis föranledde mitt livs största tv-spelsrelaterade trauma. Någon i min närhet stal mitt Pokémon Red, troligtvis på grund av avundsjuka inför faktumet att jag hade en Mew. Än idag vet jag inte vart det tog vägen och sedan dess har jag inte spela första generationen av Pokémon. Mitt starkaste minne är alltså både av glädje och sorg...

De fem bästa Pokémon-spinofferna... enligt Jonas

5) Pokkén Tournament
Egentligen är det ju en no-brainer. Fickmonstren slåss ju med varandra, klart det fungerar som ett fightingspel. Pokkén Tournament från 2015 visar därmed hur flexibel Pokémon-världen faktiskt är med ett mer direkt och tekniskt fightingsystem, utvecklat i samarbete med teamet bakom Tekken. Det gör att varje Pokémon känns fysisk och kraftfull på ett sätt vi inte sett tidigare, med tydlig tyngd i slagen och spektakulära specialattacker. Dessutom tycker jag det låter fickmonster som Machamp och Gengar komma till sin rätt på ett helt annat sätt.

4) Pokémon Colosseum
Mer eller mindre i 30 år har folk efterfrågat ett episkt Pokémon-rollspel, och allra närmast kom vi nog 2003 med Gamecube-titeln Pokémon Colosseum. Här fanns ett bredare narrativ och istället för att samla gymmärken kämpade vi oss genom Orre-regionens karga ökenmiljöer, där fokus låg på att rädda så kallade Shadow Pokémon från en kriminell organisation. Det gav äventyret en tydligare dramatisk nerv än i många av huvudspelen, och att slumpmässiga strider saknades gjorde att det kändes både fräscht och eget. Än efterfrågar fans remasters eller remakes av detta - och det av en god anledning.

3) Pokémon GO
I och med lanseringen av Pokémon GO för exakt tio år sedan så förändrades inte bara hur man spelar Pokémon - utan var man spelar spel överhuvudtaget. Plötsligt flyttades fångandet ut på gator, i parker och vid sevärdheter, vilket gjorde vardagsmiljöer till spelplaner. Det skapade en sorts global skattjakt där upptäckarglädje stod i centrum, och det var inte ovanligt att man kunde se en grupp ungdomar med mobiler i nävarna vi statyer och liknande. Pokémon GO är inte bara en mobil-spinoff, utan ett nytt sätt att leva Pokémon-världen.

2) Pokemon Stadium
Jag är väldigt svag för partyspel, och kanske Mario Party i synnerhet (med Lego Party som het bubblare), och Pokémon Stadium levererade just det. Minispel som framför allt Sushi-Go-Round är en tidlös klassiker, men även Clefairy Says och Magikarp's Splash minns jag försås med värme. Spelet fungerade dessutom som en bro mellan konsol och Game Boy med ljuvliga turneringar, men det är just för partyaspekten jag älskar denna Nintendo 64-klassiker från 1999 så mycket.

1) Pokémon Conquest
Det här mycket otippade spelet borde egentligen inte fungera, men kanske är det just därför det känns så briljant. I stället för gymledare och ligor kastas man in i ett feodalt krigsdrama inspirerat av Nobunaga's Ambition, där varje rike representerar en typ och varje härskare strävar efter att ena regionen Ransei. Det ger Pokémon en strategisk och nästan politisk inramning som serien varken förr eller senare varit i närheten av, och jag vill såklart även nämna att bekanta fickmonster här fick nya visuella tolkningar som passade den samurajinspirerade estetiken. Helheten sticker därmed ut just för att den tar Pokémon-konceptet och placerar det i en helt annan genre - utan att tappa samlandet och den värme som är seriens hjärta.