Det är förmodligen ingen överraskning det här. Att ett unisont hyllat album som sålts i över 40 miljoner exemplar, har över 900 veckor på Billboardlistan och är skapat av ett band som har röstats in i rockens hall of fame dyker upp i en sådan här artikel. Men ibland är livet faktiskt precis som det skall vara. Förutbestämt och förutsägbart. Ibland har inte underdogsen och skrällarna skuggan av en chans. Inte för att det för den sakens skull är enkelt att plocka ut den perfekta plattan. Att behöva lägga tusentals lyssnade ungdomstimmar på Depeche Mode, The Cure, Guns N' Roses, Nine Inch Nails och Kraftwerk åt sidan smärtar djupt och att försaka fenomenala, mer moderna insatser från The Strokes, The Postal Service, Arcade Fire och Architects, enbart för att det finns åtminstone en låt som inte är pur perfektion på varje skiva är en ångestfylld process.
Skall det vara perfektion, om det nu ens finns något sådant på riktigt så skall det vara det rakt igenom. Helt utan svaghet, utan minsta darr på ribban. 10 av 10 från början till slut och då finns det bara Pink Floyds Dark Side of the Moon. Av den enkla anledningen att den är helt felfri. Det är ett symfoniskt välbehag från första stund. Det virtuosa spelet som aldrig sviker. Rick Wrights ekvilibristiska och outsägliga ljudlandskap där varje enskild ton tjänar låten. Den röda tråden som går genom hela skivan och får mig att känna att jag lyssnar på en helhet och inte ett ihopplock. Aldrig, varken förr eller senare har en skiva engagerat alla sinnen som denna gör. Till och med det ikoniska omslaget med prisman och ljuset är perfektion. Stilrent, simpelt och genialt. Ett tidlöst konstverk i sig som kan pryda vilken vägg som helst.
The Dark Side of the Moon var albumet som förflyttade Pink Floyd från ett experimentellt och progressivt psykadeliskt proggflum-band som mest dyrkades av pårökta collegestudenter till rockmusikens finrum. Det var också nu det blev allvar i texterna. När frontmannen Syd Barrett hoppade av och livet, denna gång i form av gudabenådade basisten Roger Waters knackade på hos den nyblivna trion och frågade om det inte var dags att släppa flummandet nu för att i stället fokusera på viktigare frågor som kapitalism, krig, mental ohälsa, existensiell ångest och döden. Tematiken. Den där röda tråden som går genom hela plattan, där varje spår sitter ihop med föregående för att bilda en berättelse om livet och dess bördor. Något som senare skulle komma att influera band som Radiohead, Muse och Flaming Lips och man skulle förstås kunna tro att ett album som snart fyller 50 skulle kännas hopplöst daterat och irrelevant men så är det inte. Det här är ju perfektion, en evig sådan som förmodligen kommer att kännas lika fräsch om ytterligare 50 år. Det här är musik som aldrig kommer att dö ut, aldrig bli omodern, alltid vara aktuell och med textrader som "all you touch and all you see is all your life will ever be" och "every year is getting shorter, never seem to find the time. Plans that either come to naught or half a page of scribbled lines" så sitter man så att säga säkert. Tidens tand biter inte på sån briljans.
Något annat som sticker ut när man pratar om The Dark Side of the Moon är att det inte är ett album där singelsläppen toppat listorna, Money nådde som höst plats 13, utan det är än en gång helheten som gör att det här är tidernas mest fulländade platta. Alla bandmedlemmar har dessutom varit med i skapandeprocessen, från sångaren och gitarristen David Gilmour till trummisen Nick Mason. Därför är det också svårt att plocka en låt som är bättre än de övriga men med kniven mot strupen så är det ändå Time som får ståta med det epitetet. Här har dessutom alla fyra bandmedlemmar bidragit till att gemensamt skapa en underbar kakafoni av tickande klockor, djupa basslingor och Gilmours makalösa gitarrsolo dränkt i ett kallt rymdeko. "Some punch, some rock guitar" som gitarristen själv kommenterade den unika ljudbilden när det begav sig. Och så är det. Bandet tar genomgående risker men lyckas vända varenda utmaning till en vinst.
Det enda jag skulle önska är väl att deras två enskilt bästa låtar, Comfortably Numb och Wish You Were Here också hade legat på plattan men det vore svårt förstås. Dels var de inte komponerade då, dels hade de trots sin individuella perfektion förstört kontexten i The Dark Side of the Moon. Det hade varit som att kasta in en elefant i en porslinsbutik, ohanterbart. Ordningen hade störts. Nej, de har helt enkelt ingen plats där utan gör sig bäst på egen hand. The Dark Side of the Moon är nämligen perfekt precis som den är.