Payday 3

Säkerhetsvakten ser oss inte när vi bryter upp ett lås och smyger in på en bakgård. Vi tar oss upp på taket och lirkar upp ett fönster. Sedan tar vi oss tyst nerför en trappa och för varje steg närmar vi oss sakta det välbevakade bankfacket som är vårt mål. Allt går som smort. Men plötsligt hörs en skrapig röst i headsetet: "Fan, jag råkade kasta en granat!" En sekund senare lyser skärmen upp. Kunder och anställda börjar skrika. Säkerhetsvakterna öppnar eld. Nu är det bara ett kulregn som kan garantera en bra poäng.

Jag har rest till Stockholm för att prova på Payday 3 - ett multiplayerspel för fyra personer där ni tillsammans begår väpnade rån som i nästan samtliga fall förvandlas till dramatiska eldstrider mot enorma mängder poliser. Om formeln låter bekant känner du förmodligen till Payday: The Heist och dess uppföljare Payday 2, varav den senare har sålt över 30 miljoner exemplar och genererat mer än 300 miljoner dollar i intäkter. Efter att de närvarande journalisterna fått en kort sammanfattning kastas vi in i ett bankrån med experthjälp från en av utvecklarna.

Nu har jag aldrig stulit mer än en chokladkaka och en penna här och där, så jag är inte på något sätt specialist på bankrån. Men jag vet att det kräver mer än fem minuters förberedelse, och vårt första försök blir något av ett misslyckande.

För att ta oss in i valvet måste vi göra ett hål i golvet på andra våningen med någon form av industriell svets. Bankens sprinklersystem hotar dock att dämpa elden, så vi måste se till att stänga av det och hitta ytterligare förbränningsmaterial på utvalda platser. En riktig utmaning, för vid det här laget kan vi knappt hitta huvudtrappan som gör det möjligt för oss att navigera i banken. I valvet misslyckas vi med att avaktivera de exploderande färgpatronerna i tid, vilket förstör en del av vårt byte, och under flykten stöter vi på nya problem. Polisen har blockerat vår flyktbil med hinder, och när vi desperat försöker ta bort dem slutar det med att vi ger upp.

Jag önskar att vårt första misslyckande kunde tillskrivas den förbättrade AI som utvecklarna upprepade gånger skryter om under den första presentationen. Men tyvärr var det inte lätt att notera smartare motståndare, och det beror inte bara på att hälften av de datorkontrollerade karaktärerna låg på golvet och skakade av rädsla. Nej, problemet är snarare polisen, som precis som i föregångarna snabbt dyker upp i väldigt stora antal. Enkla taktiker som att flankera fienden eller ta skydd under eld är uppenbarligen fortfarande inte en del av polisskolans läroplan, och det tar bort från bankrånsrealismen att fienderna har så låg överlevnadsinstinkt.

Ett roligt ögonblick inträffade när vi gjort ett hål ner till bankvalvet. Fienderna hoppade ner en efter en som självmordsbenägna lämlar, och det var naturligtvis inga problem för oss att plöja ner dem. Men okej, jag kanske inte är rätt person att peka finger. Att skjuta har aldrig varit min starka sida, och det faktum att jag överlevde ett par gånger beror främst på mina lagkamrater och en extremt generös livmätare. Och visst, jag var också den som av misstag kastade en granat under vårt nästa, i övrigt mycket bättre utförda rån.

Min mindre imponerande prestation illustrerar utmaningen med att utforma ett taktiskt skjutspel för upp till fyra spelare. Det krävs inte mer än en klumpig eller tankspridd spelare för att förstöra även de bästa planerna, och det ger särskilda utmaningar när det gäller ett mer försiktigt tillvägagångssätt. Starbreeze Studios har dock lagt större vikt vid smygandet den här gången. Till exempel finns det fler möjligheter att avvärja eventuella konfrontationer, eftersom vakterna kommer söka vidare på egen hand innan de slår larm och kallar på förstärkning.

Vi hade ett bra tillfälle att testa detta på den andra nivån i den här förhandsvisningen - en spektakulär konststöld i ett modernt och välbevakat galleri. Låt oss bara säga att vi inte lyckades få bytet osedda den här gången heller. Återigen beror detta förmodligen främst på brist på tid att förbättra - och kanske brist på skicklighet från vår sida. Men det kändes ändå som om det saknades verktyg att infiltrera med, trots en generös mängd skicklighetspoäng och praktiskt taget obegränsad tillgång till spelets fullständiga arsenal (som måste låsas upp långsamt under spelets gång). Vi fick dock spela med en monterbar taktisk kamera och hade några passiva bonusar som gjorde det lite lättare att röra sig osedd.

Även om natten på museet snabbt förvandlades till en ny uppgörelse mellan rånare och polis, hade vi fortfarande mycket mer att göra än att bara trycka på avtryckaren. Målningarna som vi skulle stjäla var bara indirekt beskrivna på en dator, vilket gav oss ett oväntat tillfälle att leka konstkritiker. Och för att hitta rätt målningar var vi också tvungna att använda UV-skannrar, gasbrännare och all möjlig annan utrustning. Många av de små aktiviteterna, som att dyrka upp lås och hacka paneler, är nu utformade som små minispel, och det verkar som om utvecklarna försökt hitta en bättre balans mellan den inledande smygfasen, där interaktiviteten är begränsad, och den vilda och kaotiska handlingen när polisen har larmats och spelarna har tagit på sig sina masker.

Under den cirka två timmar långa förhandsvisningen kom jag på mig själv med att längta efter de mer avancerade infiltrationsfunktionerna i Thief, eller de färgglada nivåerna fyllda med kreativ potential i det eminenta Hitman 3. Men det här är orättvisa jämförelser, eftersom Payday 3 i grunden fortfarande handlar om ren action tillsammans med goda vänner, och det är också här spelet verkligen briljerar. Kombinationen av att behöva hålla huvudet kallt och fatta taktiska beslut, medan specialstyrkor stormar genom fönster och in i varje öppning, är fortfarande lika underbart uppslukande och adrenalinfylld som i Payday 2 - i synnerhet i goda vänners lag. Och återigen åtföljs upplevelsen av ett intensivt och dunkande soundtrack.

Dessutom har utvecklarna också justerat syftet med skjutdelen av spelet. Det finns mer tyngd både i hur du rör dig och dina vapen, och allt känns mer exakt och responsivt än i föregångaren. Kort sagt känns Payday 3 som en modern och välfungerande konsolskjutare i stil med Call of Duty, och det är knappast en slump att spelet för första gången släpps samtidigt till konsol och PC (ingår även med Game Pass).

Grafiken har också fått en välbehövlig översyn. De datorkontrollerade karaktärerna ser fortfarande lite råa ut och rör sig klumpigt, men det är kanske bra att man inte kan se skräcken i ögonen på den stackars gisslan. Istället uttrycks brutaliteten främst genom miljöer som nu är mer förstörbara och lämnar ett spår av blodbad i sitt kölvatten. Men förvänta dig inte att använda kreativ förstörelse för att stoppa polisen genom att till exempel spränga en vägg. "Det är rent kosmetiskt", förklarar utvecklarna.

Payday 3 verkar vara en mer polerad och utökad version av Payday 2. Baserat på den tid jag har tillbringat med spelet finns det inga banbrytande innovationer, men det kanske inte är nödvändigt, eftersom det ursprungliga konceptet fortfarande är lika roligt och intensivt som det alltid varit. Frågan är om det räcker för att få miljontals bankrånare att byta till den nya versionen. Det får vi reda på den 21 september när Payday 3 släpps till PC, Playstation 5 och Xbox Series S/X.