Svenska
Gamereactor
recensioner
Paper Mario: The Origami King

Paper Mario: The Origami King

Nintendos stora sommarspel är nu här och Johan har prövat om Mario i papper gör sig lika väl till Switchen som 3D-versionen gjorde....

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ
HQ

När Paper Mario 2: The Thousand Year Door släpptes 2006 till Gamecube hänfördes jag av en välkomponerade berättelsen, de underbara karaktärerna och de skrattframkallande dialogerna. Det var en magiskt spelresa som jag anser vara ett av tidernas bästa rollspel och jag har därför ihärdigt väntat på att se Nintendos pappersmaskot göra entré på Switchen ända sedan spelkonsolen släpptes. När Paper Mario: The Origami King utannonserades skuttade jag av glädje likt många andra i förhoppning att detta skulle vara en renässans för pappersfiguren.

Flera har nämligen uttryckt sin besvikelse med de två senaste spelen, Paper Mario: Sticker Star såväl som Paper Mario: Color Splash, som frångick seriens starka grundkoncept. Men Intelligent Systems levererade en riktig hit med Fire Emblem: Three Houses senast och förhoppningarna för att även detta skulle imponera var därför för egen del egen del rätt höga. Jag spelade aldrig de två senaste Paper Mario-äventyren, så hur de står sig mot dem låter jag vara osagt. Men tämj dina förväntningar. Paper Mario: The Origami King är inte lika minnesvärd som Gamecube-upplevelsen, men det är ändå ett bra spel som säkerligen kommer hitta en ny skara fans.

Paper Mario: The Origami King
Gör dig redo på ett helgalet äventyr...
Detta är en annons:

Låt oss först backa bandet till berättelsens begynnelse. Mario är inbjuden till prinsessans slott för en origamifestival. Snabbt inser vår hjälte att något inte står rätt till. Kungen av origami, King Olly, har nämligen gjort Peach till en av hans origamivikta följare och avser att göra detsamma med världen såväl som alla dess invånare. Innan Mario hinner förvandlas till en papperstrana flyr han därifrån med hjälp av den ondskefulla kungens syster, Olivia, som inte sympatiserar med sin brors totalitära vision. Med en nyfunnen vän vid sin sida är det nu Marios uppgift att sätta stop för kung Ollys hemska planer och rädda svampriket. Innan Mario kan utkräva hämnd måste de resa till världens alla hörn för att förstöra en handfull remmar som skyddar inkräktare från att komma in i slottet. Skog, öken, vulkaner, grottor samt isberg tvingas vi korsa i denna semiöppna värld för att samla på oss nya krafter och skipa rättvisa.

Paper Mario-teamet har föredömligt sneglat på Super Mario Odyssey och hämtat inspiration från de fantastiska miljöerna från sin 3D-motpart. Denna värld är nämligen sagolikt vacker, en färgbomb som dränker en underbar tavla, och designen håller jag som bland det bästa som finns på konsolen. Lägg därtill variationen på omgivningarna. Varje del av världen har ett unikt tema i enlighet med typiska rollspelsäventyr samt ett par originella som verkligen sticker ut.

Paper Mario: The Origami King
En och annan oväntad vän stöter du på längs vägen när du som minst anar det...

Och variationen genomsyrar verkligen hela äventyret. Varje sektion av världen erbjuder unika utmaningar som aldrig återanvänds. Du hinner helt enkelt aldrig tröttna på Paper Mario innan något helt nytt presenteras. Ena stunden är jag ute på havet och jagar skatter längs havsbotten, bara för att sedan färdas runt uppe bland molnen mitt i ett krig. I ett kapitel försöker jag byta till mig rätt föremål med byinvånarna och i det andra deltar jag i Jeopardy. Den breda uppsättningen utmaningar jag står inför skiftar i ett tempo som på ett föredömligt vis håller mig intresserad, engagerad och nyfiken.

Detta är en annons:

Visserligen är det varken nyskapande eller revolutionerade pusselidéer, men den omgjorda spelmekaniken utnyttjas frekvent och ger en unik tvist till prövningarna och revolutionerar bataljerna. Glöm de traditionella funktionerna i ett turordningsbaserat rollspel, här förvandlas stridsfältet till ett hjul vars delar kan roteras runt genom att antingen skjuta en linje vertikalt eller snurra en cirkel medsols. Det bästa jag kan likställa det med är valfritt problemlösningstest, de där IQ-testen som numer är praxis vid anställningsintervjuer. Denna spelmekanik är inte bara ny för serien, jag kan inte erinra mig om ett spel som prövat något liknande tidigare.

Paper Mario: The Origami King
Charm och härlig design finns det gott om.

Målet är att, under en begränsad tid, rada upp fiender i korrekt formation för att kunna dela ut maximal skada. Kruxet är att du endast har 1 till 3 stycken drag att samla skurkarna och att framgångsrikt lösa pusslet kan ofta vara svårare än jag vågar erkänna. Låt dig nämligen inte luras av den söta designen. Paper Mario: The Origami King är stundtals mer hjärnkittlande än jag trodde att det skulle vara och även om pusselmekaniken initialt gav ett plojigt intryck, visade det sig vara rätt knepigt emellanåt. Det är långt ifrån svårt, men vilket barn som helst skulle nog inte klara av att lösa samtliga pussel och det finns således en tillfredsställelse i att snabbt besegra fiender.

Lyckligtvis har jag folk omkring som är villiga att hjälpa en idiot som mig att överkomma dessa pusselstrider. För det första är kompanjonerna tillbaka. Reskamraterna har alltid varit en viktig del av traditionella rollspel, inte minst för Paper Mario-seriens fornstora dagar, och därför något som många spelare saknat i de senaste titlarna. Under denna färd träffar du alltså återigen vänner som ansluter sig till Mario och Olivias resa, redo att slåss vid din sida. Men de kommer dock med en stor asterisk. Du kan nämligen inte kontrollera dem, utan de agerar självständigt när de vill och hur de vill. Det är även trist att du inte alltid har dem vid din sida, utan de fyller mest storyrelaterade funktioner. Det är svårt att förklara mer utan att avslöja för mycket, men kompanjonerna är inte alls vad jag förväntade mig eller hoppades på efter utannonseringen och bidrar till ytterst lite till gameplayet.

Paper Mario: The Origami King
Inom den begränsade tiden är det viktigt att du får fienderna att uppradade så här för att besegra dem snabbt. I början är det enkelt, men utmaningen växer snabbt. Men när du väl kommer in i tänket går det allt snabbare att identifiera mönstret...

Vidare har jag även till ett gäng Toads vid min sida. Samtliga strider är utformade som en teaterföreställning som spektras av dessa svampvarelser, vilket är ytterligare en välkommen återintroduktion. Likt Paper Mario 2: The Thousand Year Door är de även denna gång villiga att hjälpa till under striden, men bara om du är redo att punga upp stålar. Genom att skölja publiken med pengar hjälper de dig med redskap, hälsa, och de kan även lösa hjulpusslet å dina vägnar. Publiken växer i takt med de gömda origamiförhäxade Toads du lyckas rädda runt om i världen. Desto fler Toads, desto bättre hjälp får du från publiken. Om du istället vill envisas och klara ett knepigt pusselhjul på egen hand kan du istället köpa dig mer betänketid. Spelet ger dig 30 sekunder att lista ut hur du ska få fienderna prydligt uppradade, men för 10 mynt får du en extra sekund och det finns ingen begränsning på hur mycket du kan spendera. Rinner tider ut är det såklart inte Game Over, utan du gör istället mindre skada samtidigt som du får räkna med att ta en del stryk själv. Om du är duktig på att snabbt identifiera mönster rullar striderna på hyfsat fort, dock finner jag mig själv fastna i strider längre än jag ursprungligen anat för att försöka lösa dessa pussel så väl jag kan.

HQ

Som du kanske listat ut är pengar valutan som räknas. "Money makes the world go round" hade Mario sagt på ren italienska om han pratat under äventyret. Rörmokaren är lika mycket kapitalist som monopolmannen för pengasamlandet har en mer betydande roll här än i Marios många andra eskapader. Det är inget måste att ha en välfylld plånbok, men mynten är verkligen behjälpliga under tuffare strider. Spelmekaniken är verkligen inte för alla och om du är förtjust i upplägget eller ej kommer att vara väldigt avgörande för din upplevelse. Om du gillar problemlösande och IQ-test kan du gotta dig i mängder. Avskyr du sådant kan detta snabbt bli en tröttsam resa.

Jag försökte dock att undvika strider i störst möjliga mån, inte för att jag ogillade systemet, utan för att de saknar syfte. Paper Mario: The Origami King har röjt undan allt vad karaktärsprogression heter; det finns inget XP-system, inga nya förmågor, inget värt att tala om finns att hämta från striderna. Det enda jag får efter att ha besegrat en fiende är pengar, som jag sedan använder för att underlätta nästa strid. Det är en cirkel som tillslut tråkar ut sig självt och förhindrar Mario såväl som mig att växa med berättelsen. Avsaknaden av rollspelselementet är verkligen noterbar, vilket är en riktig besvikelse. Det enda sättet att stärka Mario är att hitta hjärtan runt om i världen - likt en annan Nintendoikon - som ger dig mer liv samt attackkraft. Det andra jag kan göra är att ge Mario nya par skor eller en ny hammare. Men dessa ger dig inte ens nya förmågor, nej, de är exakt samma som dina standardutrustning bara något starkare och slits även ut, vilket ger pengasamlandet ännu en funktion. Jag skulle därför inte klassificera Paper Mario: The Origami King som ett rollspel, det är ett pusseläventyr men avsaknaden av rollspelselement är stor.

Paper Mario: The Origami King
Bosstriderna flyttar dig från mitten ut till kanterna. Pilarna dikterar hur du rör dig och det är viktigt att du landar rätt för att kunna skada bossen. Om inte så räkna med att dö för bossarna gör nämligen en hel del skada....

Men alla strider går såklart inte att skippa och de obligatoriska bosstriderna utspelar sig väldigt olikt de jag just förklarat. Istället för att rada upp origamiminioner på led kastas formatet om. Med pusselmekaniken ska du istället navigera hjulet och positionera dig själv för att kunna skada bossen med rätt attack. Oliva har unika origamikrafter som kan aktiveras på speciella magiplattor och det är dessa attacker som måste utnyttjas vid rätt tillfälle för att besegra bossarna.

Inte helt olikt tempelformatet vi är vana att se i Zelda-serien, finns det 4 tempel som vaktas av mytologiska vidunder som kallas Vellumentals. Även dessa har kung Olly korrumperat med sin magi och måste besegras för att kunna omintetgöra honom och hans terroristfalang. Genom att besegra dessa mytologiska varelser ärver Oliva deras krafter och således är Olivia den enda karaktären som faktiskt lär sig något nytt under äventyret. Dessa nyfunna förmågor behöver utnyttjas på stridsfältet och för att överkomma de riktiga oduglingar, inte de förhäxade varelserna, utan King Ollys starkaste och mest lojala hejdukar, nämligen diverse kontorsmaterial.

Paper Mario: The Origami King
Det tåls att upprepa hur vackert Paper Mario: The Origami King är. Men faktum är att ljudspåret är snäppet vassare till och med.

Förutom den onda origamikungen och Vellumentals, slåss du mot diverse redskap du hittar på kontoret eller på dagis. Jag vill hylla boss-stridernas kreativa samt variationsrika upplägg, men grämer mig över valet av skurkar. Den kända Youtubern Arlos kritik mot seriens senaste upplagor resonerade väl med mig under denna genomspelning: Paper Mario 1 och 2 var aldrig centrerade kring pappersgimmicks, visionen med serien var ursprungligen att förmedla sagor i stil med klassiska bokberättelser. Paper Mario skulle vara "det var en gång"-typen av rollspelsäventyr som inte utnyttjar papperstemat bara för sakens skulle. Dessvärre anser jag att The Origami King begår misstaget att överbetona pappret i Paper Mario vilket reducerar temat till en gimmick än mer. Att de kastar oförklarligt in prylar upplevs som ett tröttsamt försök att framhålla spelets pappersdesign, något som verkligen inte behövs överförtydligas ännu mer.

Faktum är att alla fiender är trista. Underhållningsmediet har en tendens att glömma bort att en välutvecklad antagonist är minst lika viktigt som en karismatisk protagonist. I Thousand Year Door minns jag väl hur otroligt roliga och charmiga ligisterna var. Här har de reducerat till något utan personlighet, utan karaktär, utan liv. Fienderna är alla anonyma, saknar motiv samt bakgrund, och har fråntagits allt vad charm heter. I slutändan jagar jag en skurk jag varken bryr mig om eller förstår och övriga karaktärer spelar en alldeles för liten roll för att kunna bära berättelsen på egen hand. Det är inte förrän spelets sista akt som storyn börjas benas ut, men under resans gång saknar fienden en identitet och utstrålning som gör berättelsen engagerande.

Som konsekvens lider storyn. Somliga delar är helt fantastiska, med smarta och roliga dialoger som får mig att skratta högt på sedvanligt Paper Mario-manér, samtidigt som vissa storyrelaterade företeelser upplevs vara ogenomtänkta och nästan desperat slängts ihop för att få till en någorlunda fungerande berättelse. Det känns därför som om Intelligent Systems hade ett par riktigt bra idéer istället för en robust premiss, som de sedan försökt väva samma till en sammanhängande berättelse utan att riktigt lyckas.

Paper Mario: The Origami King
Paper Mario: The Origami King har premiär den 17 juli.

Paper Mario: The Origami King är inte lika bra som Thousand Year Door. Även om somliga innovativa delar verkligen lyfter upplevelsen till närmast jämförbara nivåer, lider äventyret av sin ojämna storyn såväl som de personlighetsfattiga fienderna, och avsaknaden av rollspelselement som inger en känsla av progression är stor. Det enda som The Origami King verkligen gör bättre är musiken. Paper Mario: The Origami King har ett magiskt ljudspår med såväl poppiga moderna tongångar som mer rockiga inslag som respekterar seriens sound.

Summa summarum är Paper Marios senaste eskapad en bra upplevelse, men ändå en besvikelse. Det var sannerligen ett ambitiöst äventyr och Intelligent Systems vågade ta risker som inte kommer att gå hem hos alla. Fans hoppades att serien skulle återgå till sina rötter men utvecklarna vill bevisligen annat. Istället för ett storydrivet rollspel fick vi ett innovativt pusseläventyr vars säregna stridsmekanik kommer att dela fans i två läger.

HQ
07 Gamereactor Sverige
7 / 10
+
Underbart soundtrack, fantastisk design, otrolig variation, stundtals riktigt roliga dialoger, lagom utmanande.
-
Ojämn story, saknar rollspelelement, ointressant antagonist
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

Relaterade texter

Paper Mario: The Origami KingScore

Paper Mario: The Origami King

RECENSION. Skrivet av Johan Jolin

Nintendos stora sommarspel är nu här och Johan har prövat om Mario i papper gör sig lika väl till Switchen som 3D-versionen gjorde....



Loading next content