På västfronten intet nytt (Netflix)

När jag svag i kroppen reser mig ur soffan funderar jag på vad det var som precis körde över mig. Ett par larvfötter, som backade en meter och sedan körde över mig på nytt. Den sköra kroppen som tryckes ned i gyttjan och ljudet av ben som krossades under tyngden. Det var känslan jag hade när eftertexterna började rulla. När såg jag en film som På västfronten intet nytt senast? Svaret på den frågan är, när jag en gång för många många år sedan, i ett av regn dränkt festivaltält såg den första filmatiseringen på Erich Maria Remarques snart hundra år gamla roman. En film som skulle kammat hem 10/10 om jag skulle recenserat den där och då. Men efter det har jag inte sett en antikrigsfilm av den här kalibern. Visst, Steven Spielbergs Rädda menige Ryan startar ju som en ren och skär mardröm, med massaker och soldaters vånda men sedan blir det Hollywoodspektakel av det hela. Inget fel i det, filmen är fortfarande en av de tyngsta krigsskildringarna så här 25 år senare.

I stället ligger 1917 och Dunkirk närmare till hands. Två filmer som också dehumaniserade de unga soldaterna, som i slutändan bara var kanonföda för en krigsmaskin som egentligen inte hade någonting med dem att göra. För det var precis det som På västfronten intet nytt gjorde så bra redan när den först filmatiserades och nu återupprepar, på en ännu mer obarmhärtig nivå. Remarque, som själv stred i första världskrigets skyttegravar beskrev det pågående kriget för vad det var, ett rent helvete. Där nationalism och antipati drev människor till att göra saker de annars aldrig någonsin skulle göra. Boken klassades som "moralsänkande" bland trupperna och blev därmed ett av de första litterära offren att att kastas på nazisternas bokbål.

Här finns inget förhärligade, inga vajande fanor eller fistpumpande till nationalsånger. Det är i stället är en nära-döden-känsla som är omöjlig att försöka att kämpa mot. Det är bara att bita knogen blodig och försöka överleva filmen som en gång i tiden satte en helt ny standard för genren, nu för första gången i tysk regi. Amerikaner har många gånger målat upp kriget som ett mirakulöst segertåg där en övermäktig fiende med överlägsen eldstyrka med brutal kraft slår ned allt i sin väg. Edward Berger skildrar detta krigshelvete på ett förödande sätt, där känslan av att befinna sig mitt i striden sällan varit större. Där inga slag vinns utan offer. Film och verklighet smälter samman på ett vis som inte kan förklaras utan måste upplevas. Jag vet att det är ett uttjatat utryck "det måste upplevas", och rent teoretiskt kan det väl också appliceras i alla tänkbara sammanhang men ibland finns det inget annat sätt att beskriva en känsla på. Jag kan helt enkelt inte fullt ut sätta ord på känslan jag upplevde i soffan den där kvällen, när jag satt på helspänn och hörde skotten vina så naturtroget att min överlevnadsinstinkt ständigt försökte få mig att ducka för korselden.

Vid första anblicken kan ett projekt som På västfronten intet nytt kännas lite fegt och förutsägbart, jag menar krig? Och dessutom ännu en remake? Kom igen, hur mycket mer kan kräma ur från ett redan snustorrt tema? Men visst, ett välgjort krigsdrama kan ju få vilken cineastelitist att hoppas. När trailern sedan började vevas började nämnda kår att dregla bara vid åtanken. Jag menar, trailern var i sanningens namn ganska blasé men man märkte att det fanns en påtaglig nerv och intimitet där som triggade både nyfikenhet och begär och det visuella gjorde ingen besviken men den väckte tre huvudsakliga frågor. Hur mycket mer krig orkar vi med att se? Och i synnerhet i dessa tider. Behöver vi verkligen ännu en remake och är verkligen Netflix rätt medium för detta? Man har ju minst sagt blandat och gett när det kommer till originalproduktioner. Den första frågan är svår att besvara, det är förstås högst individuellt men nog behövde vi en remake på det här verket som många förmodligen aldrig sett eller läst och visst klarade Netflix av att göra något alldeles speciellt av det här.

På västfronten intet nytt är en berättelse om hur kriget förvandlar naiva pojkar till trasiga män och den golvar tittaren direkt. Filmen inleds med att en ung soldat, Heinrich mejas ner på slagfältet och kastas i en massgrav. Uniformen dras av den stela kroppen och skickas tillbaka till en fabrik där den rengörs för att ges till nästa finniga rekryt, som snart kommer att sälla sig till munderingens tidigare ägare i döden.

Arvtagare till persedlarna blir 17-årige Paul Bäumer (Felix Kammerer) som tillsammans med sina klasskompisar år 1917 bestämmer sig för att segervissa ta värvning i den tyska armén. Han lyssnar entusiastiskt på de storslagna orden om hur hans gärningar kommer att vara det vatten som ger kraft åt en stark och ädel rot. Att järnkorset snart kommer att fästas vid hans bröst när han återvänder som en av landets alla unga hjältar. Men i stället för triumf och folkets hyllningar tvingas Paul nu hjälplöst att se på när skärrade gossars tjocka blod långsamt flyter genom grunda lerpölar som färgats mörka av krut. Skräcken och besvikelsen i Pauls ögon när han börjar att fundera på om det inte vore bättre att ansluta sig till sina kamrater i döden ändå sänder kalla kårar längs ryggraden är drabbande.

Men när alla runt omkring honom dör så klarar han sig mirakulöst nog och binder snart ett unikt och desperat vänskapsband med den äldre soldaten, Katczinsky(Albrecht Schuch). Jämfört med Lewis Milstones version från 1930 så är dödens angrepp här mer obeveklig och bedövande men samtidigt lär vi aldrig känna de här unga männen på samma sätt så när de möter sin död, gör de det ofta med anonymitet, vilket gör att förlusten gör lite mindre ont. Och det är väl också här filmen kommer att delas i två olika läger. När Milestone fokuserade på soldaternas lidande på slagfältet så lägger Berger betydligt mer tid på det politiska maktspelet bakom. Något som resulterar i en i långa stunder mindre intensiv film där den personliga anknytningen saknas men å andra sidan ger det en större inblick i varför världen ser ut som den gör.

Kontrasten mellan de smutsiga skyttegravarna och de fina salongerna, där officerarna dinerar, skålar i kristallglas och sover i rena lakan är också riktigt stark. Här i periferin av maktens korridorer huserar Matthias Erzberger (Daniel Brühl), en liberal politiker vars mål är att få ett slut på galenskaperna. Det är dock tyvärr filmens svagaste punkt. Ett sidospår som inte engagerar mig fullt ut för det är på slagfältet På västfronten intet nytt verkligen excellerar.

Edward Berger sparar nämligen inte på något krut i den här två och en halv timma långa prövningen. Det är en massiv produktion som påminner en hel del om tidigare nämnda 1917 och Dunkirk. Det minutiösa och grandiosa scenarbetet bär helt klart spår av dessa episka rullar i diger skala. Hans förödelse är pyramidal. Insatsen är skyhög, ångesten outhärdlig.

Visuellt är det ödesmättat. Paletten här sträcker sig från torkad lera till svart rök där endast rostfärgat blod och flammande eldar bryter av den leriga monokroma miljön från västfronten. Det är blött och det är kallt. Vi ser utsvultna rekryter som krälar fram genom lerpölar och högar av döda kroppar. Uniformer genomsura av smutsigt brunfärgat vatten och himlen som är ständigt mulen. Marken, karg och krispig av frost och en vind som viskar genom lövverken likt röster från den andra sidan. Volker Bertelmanns monotona men mäktiga soundtrack som då och då bryter tystnaden och förkunnar den förestående förintelsen. I krig finns inga vinnare och det visar Berger exceptionellt tydligt i 2022 års version.