Overwatch

Ett tjockt dammlager har bildats på skollitteraturen som står på skrivbordet. Tomma chipspåsar och läskburkar har tillsammans bildat en mur runt en sargad och klen liten kropp. Det enda ljudet som hörs kommer från datorn, från fläktarna som gör allt i sin makt för att sänka temperaturen i plåtburken. I mitten av allt elände, sittandes svettklistrad i en sketet konstruerad Ikea-stol, hittar man en människa som inte längre vet vilken färg himmeln har. En människa som ger ifrån sig en odör som närmast påminner om torkad ättika. En människa som glömt hur det är att sova i en säng. En människa... som är förlorad.

Det är precis vad jag blir när Overwatch körs på min monitor: Förlorad. Förlorad i den ljuvligt designade spelvärlden, förlorad i det beroendeframkallande spelupplägget, förlorad i den bombastiska musiken, förlorad i... allt. Overwatch lyckas locka ut min mest dekadenta sida likt inget annat spel och jag kan inte göra annat än att kapitulera villkorslöst. Det är ett klart tecken på att Blizzard har skapat något alldeles unikt.

Innan jag går in på detalj varför jag är stormförälskad i Blizzards senaste alster vill jag först klargöra en grej som många verkar ha fått för sig: Overwatch är inte Battleborn. Overwatch är hellre inte League of Legends eller Dota 2. Overwatch är ett renodlat actionspel i samma anda som klassikerna Team Fortress 2 och Quake II. Den stora skillnaden är att Overwatch har fått sig en rejäl slev av Blizzards hemliga formel. Det har blivit blizzardifierat. Låt mig förklara.

Overwatch är multiplayeraction i förstapersonsvy där du tar kontroll över en av 21 möjliga hjältar, där alla har vitt skilda förmågor. Hjältarna är så pass bra designade och så pass roliga att spela som, att jag omöjligt kan bestämma mig för en enda favorit. Ena dagen är favoriten fransyskan Widowmaker som har förmågan att använda sin änterhake för att ta sig till svåråtkomliga platser, andra dagen är det den Shakespeare-citerande jättegorillan Winston vars sköldbarriär erbjuder välbehövligt skydd när kaos uppstår - och vissa dagar älskar jag den blonderade vikingadvärgen Torbjörn vars mekaniserade vakttorn kan ställa till det rejält för motståndarna. Blizzard har verkligen lyckats att skapa en unik uppsättning hjältar som passar alla speltyper.

Blizzards unika penseldrag stannar inte där. Nästan alla andra actionspel har en viss uppsättning spellägen som är nästintill obligatoriska att ha med, där det skinande exemplet är det klassiska spelläget Deathmatch (först till x antal frags vinner). Blizzard har vänt upp och ner på hela konceptet och gått sin egen väg. Samtliga spellägen i Overwatch baseras på lagspel där sex spelare möter sex andra spelare under kraftigt varierande förhållanden. Dessa förhållanden kommer i form av tre olika spellägen. Det ena läget är Escort där målet är att antingen eskortera ett fordon från punkt A till B alternativt förhindra motståndarna från att göra det. Det andra läget heter Assault och påminner kraftigt om Rush-läget i Battlefield. Sen har vi Control som är i princip King of the Hill fast med en lagbaserad twist i det hela. Vi hittar även spelläget Hybrid som är precis vad namnet antyder att det är: En hybrid av olika spellägen.

Ibland när jag lirar spel som Halo 5: Guardians dyker det ibland upp ett visst spelläge som jag antingen inte har lust för att lira eller som jag rakt av inte gillar. Att hoppa ut ur spelet resulterar oftast i någon form av straff, vilket tvingar mig att genomlida något jag inte har lust att lira. Den här känslan infinner sig aldrig i Overwatch. Detta trots att spelet endast har tre ynka spellägen. Även när jag ser på det här från en extremt kritisk synvinkel och försöker tänka att det minsann är alldeles för få, känner jag trots allt att jag, efter 200 spelade timmar, fortfarande har kul i spelet. Tre spellägen räcker gott och väl.

Samtliga spellägen har tre kartor vardera, vilket innebär tolv kartor sammanlagt. Kartorna är baserade rent tematiskt på verkliga platser. Vi får åka på en jorden runt resa till bland annat soliga Kalifornien, industrialistiska Ryssland och högteknologiska Kina. Blizzard har lagt ett karikatyristiskt filter över allt vilket får hela designstilen att kraftigt påminna mig om Pixar-filmarna. En designstil som jag är barnsligt förtjust i. Jag älskar alla överdimensionerade föremål. Jag älskar alla starka färger som genomsyrar allt från små bultar till kolossala byggnadsväggar. Jag älskar den enorma, högst rörliga roboten som i slåss i fjärran i Volskaya Industries. Jag älskar designen, kort och gott.

När jag ändå är på gång med att rabbla upp älskvärda grejer i Overwatch kan jag passa på att hylla presentationen. Wow, säger jag bara. Sättet som Blizzard presenterar allt på är så mästerligt utfört att ord räcker inte till för att beskriva briljansen - man måste uppleva det. Det börjar från spelets intuitiva tutorial och slutar med "Play of the game", där omgångens allra bästa spelstund presenteras på ett underbart sätt. Ditt namn står i fetstil, härligt bombastisk musik dånar fram och sen visas ett kort filmklipp på ditt stordåd.

Overwatch är alltså ett lagbaserat spel. Du kommer således inte höra en viss finländare gorma i hörluren "du snor mina frags!" i Overwatch eftersom "frags" inte existerar här. Det finns eliminations men det går inte att se på det på samma sätt som en frag eller kill i andra spel. Om din polare gör 99% av skadan på en fiende och du lyckas ta den där sista procentenheten, då kommer ni båda få en elimination var. Det spelar alltså ingen roll hur mycket skada ni har gjort, båda får en elimination var. Den här jakten på bra K/D-ratio och vara "bäst i laget" existerar inte i Overwatch, något jag tycker är härligt uppfriskande.

Tittar man på pappret och även om man spelar Overwatch en stund kan man kanske tycka att det finns för det är snålt med innehåll. Jag vet att många kände så efter den öppna betan. Även om jag förstår var känslorna kommer ifrån, håller jag inte med. Alls. Faktum är att jag skulle vilja lägga fram en högst ovetenskaplig hypotes här: Jag tror att folk som tycker att det finns för lite innehåll i Overwatch, helt enkelt inte förstått sig på spelet alternativt inte riktigt är målgruppen här.

Jag argumenterar för att det inte är lite innehåll eftersom hjältarna i kombination med kartornas uppbyggnad och alla spellägen ökar innehållsvärdet. Om man ser varje hjälte, varje karta och varje spelläge som en egen faktor, får produkten ett tokigt högt innehållsvärde. Hela grejen påminner mig lite om Dota 2 och League of Legends. När en vanlig dödlig ser på sådana spel är det lätt hänt att man avfärdar dem som spel där innehållet är tunt. Om man däremot sätter sig in i spelmekaniken då inser man genast att det snarare är tvärtom. Hjältar med olika förmågor (förutsatt att de är väldesignade) har kapaciteten till att transformera ett spel som till synes har lite innehåll till ett spel som har nästintill oändligt med innehåll. Samma princip går att applicera i Overwatch.

Det finns dock något som saknas. Något som fick mig att fortsätta spendera tid med Overwatch ända in på småtimmarna. Något som jag tror kommer få många att vända ryggen till Overwatch efter ett tjugotal timmar. Det här "något" är tävlingsläget "Competitive Mode". I den stängda betan fanns det här spelläget men på grund av att Blizzard kände att det inte riktigt nådde upp till deras höga standard, valde de att ta bort det helt. Det är på väg tillbaka men vi vet inte exakt när. För mig är detta ett stort minus. Avsaknaden av "Competitive Mode" gör att Overwatch inte har den där speciella hooken på mig. Spellägets frånvaro är som är ett stor, möglig fläck på en annars smaskig glasstårta.

Overwatch är en frisk fläkt i en genre som stagnerat för länge sen. I en spelvärld som är proppfull av bajsbrun militäraction kommer Blizzard in och sätter färg på tillvaron. Overwatch innehåller allt som jag inte visste att jag saknade i mitt liv. Glöm mat, sömn, familj, vänner och frisk luft. Glöm allt. Overwatch kommer att locka fram din mest dekadenta sida... och du kommer älska det.