Orbitals

Det är inte särskilt ovanligt att spel, både av kreativa men också av marknadsföringsmässiga skäl, väljer en specifik, iögonfallande visuell stil som både bidrar till att förstärka spelvärlden och berättelsen, men som naturligtvis också får dig att titta en extra gång när du bläddrar igenom trailrar på Youtube.

Orbitals kommer från nykomlingarna hos Shapefarm, och även om ramen är ett kooperativt pusselspel i bästa Hazelight-stil - en typ av upplägg som redan nu är väldigt populär - så var det just spelets totala hängivenhet till sin Akira Toriyama-inspirerade visuella stil som fick många att förälska sig nästan omedelbart. Jag kan nu glädjande nog berätta att spelet inte bara håller måttet i stora drag från början till slut, utan att det också är ett av de mest helhjärtade visuella verk jag någonsin sett - ett som lägger all kraft på att visa dig hur lojala de är mot sitt eget estetiska universum.

Så låt oss börja där. Toriyamas mycket karikerade, uttrycksfulla och distinkta mangateckningsstil har spridit sig över hela världen, och Dragon Ball är den centrala populärkulturella produkten som de flesta förknippar med den legendariske tecknaren och berättaren. Man behöver inte spela Orbitals särskilt länge innan Shapefarms tydliga hyllning till Toriyama gör sig påmind, men spelets estetiska och auditiva ramverk är mycket, mycket mer än så. Varenda ögonblick i Orbitals är avsiktligt utformat för att framkalla just denna association, från en medryckande temasång hämtad direkt från Japans 80-tals popscen till ett tjockt lager av extra stil i alla mellansekvenser. Orbitals hör till de skarpaste, mest hängivna och vildaste visuella spelupplevelserna jag har upplevt de senaste åren, och det har ingenting att göra med de typiska kvalitetsmåttstockar vi förväntar oss av dyra AAA-produktioner. Det handlar uteslutande om karaktär, oavsett om du ser Maki och Omura göra en fistbump med tillhörande explosiv effekt, de små rökringarna runt rymdskeppets utblås eller de många distinkta ansiktsdragen hos den övriga ensemblen. Orbitals är en fröjd att lyssna på och att titta på.

Det finns också ett spel bakom denna distinkta, underbara visuella ram, och lyckligtvis har Shapefarm valt att låta sig inspireras av precis rätt källor här. Vid en ytlig betraktelse kan man se massor av influenser från Hazelights co-op-spel som A Way Out, It Takes Two och Split Fiction. Där finns den vertikala uppdelningen mellan de två spelarna, de specifikt utformade uppdragen som kräver att man använder olika verktyg för att den andra spelaren ska kunna ta sig fram, och kompisdynamiken mellan karaktärerna som också driver handlingen framåt. Ja, inspirationen är tydlig, men innan Hazelight började fokusera på denna unika speltyp var det inte direkt så att vi hade ett överflöd av den sortens spel, så jag tycker att det är helt naturligt att deras framgång gett upphov till projekt som också vill dra nytta av ett tydligt behov på marknaden.

Den här ganska direkta kopplingen mellan inspiration och produkt innebär också att du rent mekaniskt redan har en ganska bra uppfattning om vad Orbitals är och kan. Du spelar som Maki och Omura - du och en partne väljer en av varje - och tillsammans ska ni utforska rymden, docka vid rymdstationer och bevisa ert värde som "orbitals". Ni börjar på den fridfulla och något slitna rymdstationen, varifrån ni ger er iväg i ert trogna rymdskepp, som har distinkta roller för både Maki och Omura. Först måste ni dock ta er ut genom luckan och flyga till rymdskeppet, en handling som ni upprepar om och om igen. Hela rymdskeppet är också renderat med interiör, och här har ni era egna rum, små minispel och mycket, mycket mer, om ni behöver en paus mellan uppdragen. Den ena flyger, den andra skjuter, och sedan handlar det helt enkelt om att navigera vidare till nästa waypoint, varifrån ni löser uppgifterna till fots.

Det hela känns väldigt taktilt, och det på ett bra sätt. Orbitals förstår att lite motstånd bidrar till att skapa engagemang och inlevelse, och genom att införa en rad separata "steg" mellan dig själv och ditt mål känns det också mer äkta. Och det skadar ju inte att det samtidigt är så vackert och uttrycksfullt att titta på, eller hur?

Och så har vi berättelsen. Ja, som jag skriver om och om igen här, har Orbitals ett tjockt lager av charm som håller ett leende på spelarens läppar från början till slut, men det betyder inte nödvändigtvis att spelet har en välberättad historia. För att vara helt ärlig, även om spelet redan tidigt skapar en stark koppling mellan huvudpersonerna, är det ganska oklart vilken sorts värld det här egentligen är och vilken roll du har i den. Min flickvän och jag hade egentligen ingen aning om varför vi gjorde som vi gjorde i början; något med att passera genom en slags rymdgräns för att samla in bättre resurser? Hur som helst är dialogen och kompisrelationen mellan Maki och Omura det viktigaste, och här levererar Orbitals det avgörande djupet. Men det här är alltså ingen intressant, bredare värld.

Även om fysiken är lite mer "svävande", vilket kan leda till lite oväntade rörelser här och där, så håller Orbitals en ganska hög standard hela vägen igenom. Precis som i Split Fiction dröjer spelet aldrig kvar vid en gimmick för länge, och använder tydligt avgränsade tematiska områden för att säkerställa att du alltid provar något nytt, eller gör något nytt med befintliga verktyg. Därtill ska dock sägas att det finns en liten handfull "verktyg" som Maki och Omura har med sig på ett uppdrag, men att deras utfall, och resultaten av dessa, varierar i hög grad. Det innebär att Orbitals sällan blir direkt tråkigt, men det innebär också att underhållningsvärdet i det aktuella området inte är lika jämnt. Lyckligtvis behåller spelet lite mer struktur än Split Fiction och liknar nog mer It Takes Two i sitt grundläggande upplägg, men även om miljön förblir densamma är den så visuellt fängslande att det inte spelar någon roll.

Det låter ju allt sammantaget väldigt bra, eller hur? Det är det verkligen, och det är otroligt att Shapefarm har kommit så här långt redan vid första försöket. Orbitals övergripande identitet ligger nära estetiken, och det gör ingenting. Lyckligtvis har studion utformat en rad gedigna pussel, en rad tillfredsställande mekaniker och en mångsidig banutformning som gör spelet underhållande rakt igenom. Jag hade önskat att man hade lagt lite mer kraft på ramberättelsen, men vi log hela vägen igenom, och det säger rätt mycket.