Onimusha: Way of the Sword - Vi har provspelat

Hur sticker man ut i dagens flod av mörka fantasyactionrollspel och intensiva hack-and-slash från asiatiska utvecklare? Capcom verkar ha hittat svaret genom att blicka tillbaka på sitt eget spelbibliotek, samtidigt som de väcker liv i en vilande spelserie. Medan många fortfarande väntar på ett nytt Devil May Cry, visar de 2,5-3 timmar vi spelat av Onimusha: Way of the Sword att den klassiska formeln fortfarande fungerar. Spelet bryter ingen ny mark, men dess tydliga identitet och välbalanserade action gör det till en titel vi gärna spelar klart när det släpps den 4 september.

Onimusha placerar sig någonstans mellan ett krävande Soulslike och ett fartfyllt hack-and-slash. Tempot är lugnare och striderna mindre straffande, även om du kommer att dö många gånger - särskilt mot de välgjorda och medvetet utmanande bossarna, som Rasho-gan. Spelet belönar skickligt svärdsspel, användning av Oni-handsken och taktiskt tänkande snarare än blixtsnabba kombinationer.

Tonen är dessutom lättsammare än man kan tro. Huvudpersonen Miyamoto Musashi är ingen skämtsam Dante eller Bayonetta, men humorn får ändå plats mitt i den stundtals mörka berättelsen.

Inledningen kastar spelaren rakt in i en rad namn, konflikter och begrepp, men handlingen blir snabbt lättare att följa. Miyamoto möter tidigt sin rival Ganryu Sasaki. Båda bär på samma förbannelse och måste mata sina Oni-handskar med Genma-själar. Skillnaden är att Ganryu dödar oskyldiga, medan Miyamoto jagar monster. Frågan är om hjälten kan stå emot den mörka kraften eller till slut ge efter för den.

Vanliga fiender består mest av generiska zombieliknande soldater i ett förstört Kyoto, men de större monstren imponerar desto mer. Bossarnas design, beteenden och sätt att föra berättelsen framåt är en av spelets största styrkor.

En av de första bossarna är Daidara, "Slavering Glutton" - ett enormt vildsvinsliknande monster med gigantiska betar och oväntat komisk personlighet. Striden lär ut två av spelets viktigaste mekaniker: vältajmade pareringar och kontringar som tömmer fiendens uthållighet, samt att snabbt samla upp de själar som slås ut innan motståndaren hinner absorbera dem igen. Bossarna kan dessutom förstöra miljön och använda den mot dig.

Striderna får ytterligare variation genom ett elementärt system där Miyamoto kan ladda upp eldattacker och utnyttja omgivningen. När han inte slåss rör han sig smidigt genom världen, även om spelet saknar fri hoppknapp. Precis som i The Legend of Zelda: Ocarina of Time hoppar han automatiskt över mindre hinder.

De första områdena är ganska linjära, med grottor och klippmiljöer där enkla pussel och dolda Oni-symboler väntar. Efter hand öppnar sig dock ett större område i Kyoto med huvud- och sidouppdrag. Det är inte en öppen värld, men ger betydligt större frihet och variation. Efter den första stora bossen introduceras Shizuka Gozen - en andlig följeslagare som fungerar lite som Navi i Ocarina of Time. Samtidigt möter vi fler viktiga karaktärer, däribland mästaren Ono no Takamura och den unga Izumo no Okuni.

Under spelets gång låser man upp nya Oni-vapen och krafter som gör striderna mer varierade. Amuletter kan uppgraderas med röda själar och andra resurser, medan ett tydligt färdighetsträd låter spelaren förbättra bland annat pareringar, eldkrafter, bågskytte och smygförmågor. Dessutom går det att låsa upp nya dräkter, kombinationer och förbättrad Oni Vision.

Senare i demon spelade vi sidouppdraget Careful What You Wish For, där stulna statyer skulle återfinnas. Själva uppdraget är klassisk utfyllnad, men berättelsen bakom är betydligt mer intressant. Bossen Rasho-gan, "Wish Warper", är ett groteskt monster med åtta armar vars attackmönster krävde över tio försök att bemästra. Det blev också demon största höjdpunkt - en utmanande men mycket tillfredsställande strid.

Efter segern får Miyamoto hjälp av den mystiske samurajen Yorimasa och nya krafter som öppnar tidigare otillgängliga områden. Kartan fylls samtidigt med nya fiendetyper, medan miljöerna används allt mer aktivt i striderna, exempelvis genom att välta vagnar eller träplankor över fiender.

Grafiskt är Onimusha kanske inte den mest imponerande RE Engine-produktionen. Miljöerna och animationerna prioriteras framför spektakulära mellansekvenser, och även på PS5 Pro känns spelet mer stabilt än tekniskt banbrytande. Switch 2-versionen verkar samtidigt vara en välgjord lanseringsportning. Bildfrekvensen i handhållet läge är något låg, men färgåtergivning, HDR och laddningstider imponerar. Den största skillnaden mot övriga versioner märks främst i hår- och fysikeffekter.

En funktion som däremot borde läggas till snarast är rörelsekontroller på PS5 och fler Switch 2-lägen. Att sikta med bågen genom rörelser känns betydligt bättre än med den vanliga analogspaken. Efter några timmar med spelet är intrycket mycket positivt. Onimusha: Way of the Sword är kanske inte det snyggaste spelet i sin genre, men monsterdesignen är fantastisk, striderna känns genomarbetade och spelet hittar en egen väg mellan Soulslikes och traditionella hack-and-slash-titlar. Framför allt verkar det bli ett underhållande actionäventyr med en stark egen identitet.