Onimusha 2: Samurai's Destiny

Spelet återger gamla städer på ett sätt som skulle göra filmmästaren Akira Kurosawa stolt. Allt är väldesignat och den som är insatt i japanska träsnitt och målningar förstår omedelbart varför saker och ting ser ut som de gör. Aldrig har jag sett det återges så väl i ett spel, så osminkat och så verklighetstroget. Skärrade bönder, prostituerade, giriga affärsmän, pilgrimer på genomresa och skrytsamma krigare. Alla samsas de och lever sina egna liv. Alla har de massor att säga och att stå och konversera med folk en stund är både roligt och lärorikt.

Den elake kan enkelt avfärda Onimusha-serien som ett blekt försök av Capcom att slå mynt av Resident Evil-fenomenet. Så är dock inte fallet. Visst bygger det på vad som i grunden är ett identiskt upplägg, men där Resident Evil utspelas på små och klaustrofobiska ytor är Onimusha 2 istället utspritt över mestadels stora och fria ytor. Och där närstridsvapen i Resident Evil är så gott som oanvändbara så är det istället säkraste vägen till överlevnad i Onimusha 2. Onimusha är helt enkelt ett rollspelsäventyrsactionspel där Resident Evil är ett rysarspel.

Spelets intro är det i särklass bästa jag någonsin sett. Att se demoner attackerna en liten by blir upptakten till ett äventyr där den sista överlevande från byn, samurajen Yagyu Jubei (verklighetsbaserad person), måste ta sig an en ond demon vid namn Nobunaga. Demonen, som för övrigt också han är baserad på en verklig person med samma namn, har återuppstått från det förra spelet. Låter inte som mycket till story, men sättet allt berättas på och hur man införlivar flera personer i historien är imponerande. Man vill verkligen veta hur det går och hur de såpoperaliknande relationerna mellan spelets huvudpersoner ter sig.

Vår hjälte Yagyu Jubei får då och då assistans av andra figurer som av olika anledningar har skäl att avsky demonherren Nobunaga. Dessa är den unge ninjakillen Kotaro, skjutvapenexperten Magoichi, den väldige Ekei och den osannolikt vackra men farliga damen Oyu. Förutom att de kommer och hjälper till vid tillfälle så får man också möjlighet att spela dem, om man gör på rätt sätt. För att de ska hålla sig på bra humör så måste man ge dem saker de kan tänkas behöva. Kommer man med en bukett blommor till vapenmästaren Magoichi så förklarar han snabbt att han inte tänder på killar och blir sur, ger du istället samma bukett till den väna Oyu så får du en helt annan reaktion. Även vanligt folk kan uppskatta en gåva om du har saker denne behöver. I gengäld får du alltid något användbart. En kul sak är även att saker åldras. Bär du på ett ägg för länge så kläcks en kyckling, bär du på ovan nämnda blombukett för länge så vissnar den och blir värdelös.

Att slåss i spelet är påfallande enkelt. Man har en knapp att slåss med och trycker man upprepade gånger på den så gör man en kombination av slag. Sedan kan man genom att trycka enkla varianter såsom upp på styrkrysset och slagknapp för att göra till exempel en starkare attack. När fienden dör kan man absorbera deras demonsjälar, något som fyller på dina mätare med liv, magi, erfarenhetspoäng och sist men inte minst ger dig chansen att förvandlas till en övermäktig demonkrigare för en kort stund. Det hela är tillräckligt djupt för att det ska kännas utmanande och meningsfullt att fundera en gång extra över vilken utrustning man ska uppgradera med sina erfarenhetspoäng.

Spelets grafik är, förutom att vara enastående vackert designad, bland det bästa jag sett till Playstation 2. Visst har det förrenderade miljöer, men på ett minst lika bra sätt som i Resident Evil till Gamecube så interagerar de med spelets huvudperson. Det ger ett levande intryck och man tappar ett flertal gånger hakan över hur enastående vackert det faktiskt är. Playstation 2 levererar, helt enkelt! Kudos även för 50/60Hz-alternativet, något fler speltillverkare borde ta efter! Även ljudbilden som serveras är makalös. De för Japan så typiska syrsorna låter, folk för oljud, vatten droppar, grodor kväker och vinden viner. Allt detta gör att stämningen konstant ligger på topp. Den sparsmakade musiken består mestadels av poppiga låtar med traditionella japanska instrument som förgrund.

Hur jag än bär mig åt så har jag direkt svårt att finna något negativt med Onimusha 2. Jag spelar, häpnas över folks individuella gångstilar och egna personligheter, jag följer med i folks liv och håller koll på vem som är kär i vem, jag flirtar allt vad jag kan med den undersköna Oyu (hoppas förresten att hon kommer att ta emot de eleganta förlovningsringar jag köpt åt henne och mig) samt utför de uppdrag jag förväntas utföra. Variationen av miljöerna är fantastiska och jag passerar raserade slott, små byar, trånga bergstigar, bambuskogar och passerar åtskilliga traditionella shintotempel. Att Onimusha 2 i Japan sålt markant bättre än både Metal Gear Solid 2 och Super Mario Advance har jag inga som helst problem med att förstå, det är helt enkelt ett bra spel med Japan för drygt 300 år sedan perfekt återgivet. Att ha Playstation 2 utan Onimusha 2 i sin samling är som att ha en lägenhet utan rinnande vatten - det går, men särskilt roligt är det då rakt inte!