
Det ska mycket till för att ett spel ska få mig att tappa hakan numera, men Okami gör det hela tiden. Även om spelet har många likheter med Zelda-spelen med en stor värld att springa runt i och gömda tempel fyllda med pussel och elaka bossar, är det något fullständigt unikt och det beror inte bara på den grafiska stilen.
Okami använder en rad olika grafiska trick för att den tredimensionella grafiken ska likna traditionella sumi-e. I grunden finns någon sorts enkel celshading som sedan kompletteras med grova, tecknade streck för att skapa just det speciella utseendet. Sumi-e är en klassisk österländsk konstform som använder svart bläck och minimalistisk färgsättning på papper, en form som är nära knuten till den kalligrafi som används i kinesisk skrift. Resultatet är en kontrastrik och levande bild som ser fantastisk ut i rörelse.
I Okami får vi styra Amaterasu, solgudinnan, som tagit form av en varg för att bekämpa den onda draken Orochi. Amaterasu talar inte (hur skulle det se ut?), utan istället sköts all dialog av hennes kompanjon Issun, en tumhög grön varelse med konstnärskomplex. Alla som studerat Japan i någon utsträckning lär känna igen namnen och mycket annat i berättelsen, för Okami fullkomligen dryper av japansk mytologi. Överallt finns det gott om kimonoprydda flickor med paraplyer, toriiportar, magiska speglar, en hel rad klassiska monster och en massa annat. Bara den ljusa barnrösten som säger spelets titel lär få japanofober att springa för livet.
De flesta människor man stöter på har något problem som de behöver hjälp med, antingen för att Amaterasu ska komma vidare i spelet eller för att få lite mer dyrkan, vilket översätts till erfarenhetspoäng som gör henne starkare. Vanligt folk kan förstås inte se Ammys gudomliga märken eller vapnen på hennes rygg och tror att hon bara är en alldeles vanlig, ovanligt hjälpsam vit varg. Men hon har förstås en fördel av att ha tagit samma form som den varg som för hundra år sedan räddade landet från Orochi, något som alla minns och är tacksamma för.
Precis som Zelda har Okami en enkel kontroll som ändå möjliggör massvis med originella och genomtänkta moment. Det allra viktigaste är den himmelska penseln som låter Amaterasu ändra i omgivningen. När man trycker på R1 blir hela skärmen ett papper där man kan rita allt från bomber och svärdshugg till fiskelinor och broar. Det fungerar oväntat bra och till och med de hyfsat komplicerade bomberna (en cirkel med ett streck genom) dyker upp när jag vill ha dem. Många har önskat sig en version till Wii men faktum är att även analogspaken till Playstation 2 duger utmärkt för att rita med.
Oftast ser man fienderna vandra runt som en förbannelse (svårt att föreställa sig, jag vet) och kan välja att springa runt dem om man inte är sugen på slagsmål, men själva striden äger rum i en avgränsad arena med om möjligt ännu mer flippad stämning. Amaterasu kan förstås slåss med en rad olika himmelska vapen, men i många strider gäller det att utnyttja även penseln för att ha en chans. Ett exempel är en vissen blomfiende som anfaller med frön. Först måste man parera fröna med ett penselhugg och sedan ge blomman liv igen med en cirkelrörelse. Då öppnas kronbladen och man kan komma åt den sårbara insidan. Som i Zelda gäller det hela tiden att använda nya färdigheter mot spelets bossar, som är genialt uttänkta och både roliga och lagom utmanande att slåss mot.
Även om Okami är elegant på stillbilder kan de knappast göra spelet rättvisa, för spelet kryllar av detaljer och liv. När Amaterasu springer växer det upp blommor i hennes spår, och när man besegrar ondskan i ett område och återställer naturen exploderar hela skärmen i vattenfall, växtlighet och rörelse. Missade hugg får blommor att poppa upp och förtorkade träd kan få nytt liv med en cirkelrörelse, vilket resulterar i ännu mer rosa blommor. Allt detta kompletteras med en ljudbild som på samma sätt som grafiken är upplyftande. Flower power när den är som bäst. Det liknar inget annat och bara känslan av att faktiskt vara gudomlig och genom sin blotta närvaro förbättra världen är, i brist på bättre ord, supermysig.
Spelet är otroligt genomarbetat in i minsta detalj, med komisk dialog, härlig musik, en till synes obegränsad fantasi och ett precis lagom stort äventyr som håller länge utan att kännas utdraget. Att använda penseln blir en naturlig del av spelandet och kompletterar den utmärkta kontrollen. Mitt enda egentliga klagomål är "rösterna" som består av skumma ljud som snabbt blir irriterande, särskilt i spelets långa intro och vissa av de längre dialogerna. Men bortsett från det är Okami i mitt tycke minst lika bra som Twilight Princess och ett av de Playstation 2-spel du bara måste spela.