Obsession

Du har säkert hört talas om Obsession vid det här laget, kanske har du redan hunnit gå och se den på bio. Snacket kring filmen har ju som bekant varit i det närmaste osannolikt, och surret har drivit filmen till makalösa framgångar. Den har blivit en sällsam framgångssaga och med en blygsam budget på 750 000 dollar har man lyckats harva in över 220 miljoner dollar globalt.

Den stora frågan dock är huruvida fascinationen bygger på genuin uppskattning av filmen, eller om folk strömmat till mest bara för att se den "den där omtalade och galna filmen" som alla snackar om på sociala medier. Och tacksamt nog, är svaret det förstnämnda.

Obsession utspelar sig i en småstad där Bear (Michael Johnston) har svårt att erkänna sina känslor för Nikki (Inde Navarette). Trots flera chanser att öppna sitt hjärta så fegar han ur varje gång, och i sin desperation - och frustration - testar han att besöka en butik som säljer One-Wish Willows. Föremål som lovar att uppfylla ens vildaste begäran.

Bear chansar och önskar sig att Nikki ska älska honom mer än någon annan i världen. Vad som sedan följer är en två timmar lång mardröm, där en förvriden romantisk fantasi får katastrofala konsekvenser.

Den stora styrkan med Obsession är utan tvekan Inde Navarette, och hennes tolkning av både den riktiga Nikki och den förtrollade fantasiversionen, är inget mindre än fenomenal. Små förändringar i kroppsspråk, röstläge och ansiktsuttryck gör att de känns som två helt olika personer. Manus och regi förtjänar beröm, men utan Navarettes insats hade mycket av filmens kraft gått förlorad.

Hon lyckas vara både skräckinjagande och djupt tragisk på samma gång, och Nikki känns som en karaktär som fans av skräckfilmer kommer att prata om i många år framöver.

Samtidigt förtjänar Michael Johnston mycket erkännande för sin roll som Bear. Regissören Barker gör ett imponerande jobb med att snabbt etablera vilken sorts person han är. Bear är den klassiska "snälla killen" som ser sig själv som den perfekta pojkvännen, trots att han egentligen inte gör särskilt mycket för att förtjäna den bilden. Hans besatthet av Nikki och sättet han kopplar sitt egenvärde till sin idealiserade bild av henne skildras träffsäkert. Han är lätt att förstå sig på, men betydligt svårare att sympatisera med.

Jämfört med den andra stora virala skräcksuccén just nu, Backrooms, är Obsession inte lika konsekvent skrämmande genom hela speltiden. Där Backrooms kan skapa obehag även i fullt upplysta miljöer förlitar sig Obsession mer på mörker och stämning. När Nikki först förvandlas används skuggorna på ett effektivt sätt, och glimten i hennes kolsvarta ögon antyder att något främmande försöker ta sig ut. Det är kusligt, men det verkligt skrämmande ligger i själva idén bakom filmen: att den riktiga Nikki fortfarande finns kvar, fångad i sin egen kropp medan Bears önskan styr hennes liv.

I grunden är Obsession en nattsvart historia om kärlek, besatthet och relationer, och även om man emellanåt kan skratta åt Nikkis extrema sinnestillstånd, så stannar det just vid mörk humor. Barker låter aldrig det hela övergå till parodi och gör det även tydligt att Bear inte är berättelsens riktiga offer. Han lever i den mardröm han själv skapat och har samtidigt dragit med Nikki ner i den. Det är en djupt obehaglig tanke som hänger kvar med en långt efteråt - och kanske får den dig att även fundera en extra gång nästa gång du öppnar en dejtingapp och swipar höger.