Nioh 3

När Nioh lanserades 2017 så var många snabba med att jämföra Team Ninjas nya actionrollspel med Dark Souls i och med dess höga svårighetsgrad och en liknande struktur i sin bandesign. Med åren, och med releasen av uppföljaren från 2020, så har dock jämförelserna även inkluderat en blanding mellan Ninja Gaiden, Onimusha och Diablo, och med Nioh 3 runt hörnet så är det i skuggan av ovannämnda liknelserna som Team Ninja återigen levererar ett underhållande äventyr.

Om du gillade någon av de två första spelen i serien så kan jag egentligen fatta mig kort och säga att du kommer gilla Nioh 3 också. Mycket är nämligen sig likt från förr, och med sitt komplexa actionssytem och ett beroendeframkallande sökande efter bättre utrustning under spelets senare delar så är det lätt hänt att timmarna snabbt flyger förbi. Att spela Nioh 3 är nämligen extremt underhållande, och är du likt undertecknad en som gillar att bli utmanad via svårbemästrade bosstrider så lär du inte bli besviken.

Allt är dock inte guld och gröna skogar, och komponenter som inte fungerade i det förflutna återvänder tyvärr även den här gången.

För storyn är återigen tämligen intetsägande, och trots att man introducerar ett spännande koncept med att färdas genom olika tidsepoker så lyckas varken berättelsen eller dess karaktärer att engagera en som spelare. Det tafatta röstinsatserna är att börja med en del av problematiken, och att höra medelmåttig dialog med slätstrukna röster är inte optimalt om du vill sälja in en storslagen saga. Det största problemet är dock att karaktärerna mestadels används enbart som expositions-bomber utan att addera någon personlighet till sina respektive karkatärsark. Det känns förvisso som utvecklarna vill att man ska känna mycket när olika scener och sekvenser får lov att bre ut sig, men när man inte besitter förmågan att väva samman en dramatisk historia så blir dessvärre mellansekvenserna mer som en axelryckning innan det är dags att smiska fler demoner.

Som tur är så levererar spelbarheten desto bättre, och med en tajt och responsiv kontroll så är det lätt att manövrera denna fiktiva version av ett dåtida Japan. En nyhet den här gången, jämfört med föregångarna, är att man kan växla mellan två olika spelstilar med ett simpelt knapptryck. Att exempelvis spela som samuraj påminner en hel del om de tidigare titlarna där det handlar om att blockera inkommande attacker samt dela ut skada med hjälp av diverse tillhyggen, men genom att trycka på R2 (Playstation 5) så kan man växla till att bli en mer flexibel ninja. Det är sedan i det här läget som man kan slunga fram snabbare anfall samt använda föremål som bomber och kaststjärnor, samt nyttja enklare magi.

Det ska poängteras att vissa vapen och rustningar är låsta till sin specifika speltyp, och även om jag kan se att somliga rynkar på näsan åt detta mer inrutade systemet, jämfört med hur det sett ut tidigare, så tycker jag personligen att det tillför mycket till Nioh 3's unika karaktär. Att veta när, var och hur man ska skifta mellan de olika klasserna är A och O när det kommer till att nå framgång, och att få bygga två "olika" karaktärer parallellt med varandra hjälper till att hålla spelglädjen uppe under hela äventyrets gång.

Om Nioh 3 sedan har valt att ruta in och begränsa sina spelare i vissa kategorier så har man även valt att öppna upp sina gränser i andra avseenden. Kartorna och miljöerna är exempelvis något mer öppna den här gången, och även om jag inte skulle kalla Nioh 3 för "Open World" så finns det absolut liknelser med titlar som Monster Hunter World i dess större och semi-öppna nivåer. Många gånger under resan gång får man nämligen friheten att utforska olika platser efter eget behag, och med ett något större fokus på att kunna smyga och överraska sina fiender (framförallt via ninja-klassen) så dras tankarna till spel som Assassin's Creed där stealth och finess alltid medfört ett större djup till spelbarheten.

Just speldjup är annars något som Nioh-serien har gjort sig känd för genom åren, och det är inget annorlunda när det kommer till dess tredje del. För det finns mängder av små detaljer att sätta sig in i, och mycket av charmen kommer du att finna inne bland menyer och textrutor som förklarar de olika systemen. Att hitta lösningen till en svår boss genom att alternera mellan olika vapen eller förmågor är ytterst tillfredsställande, och att testa olika teorier och strategier ju längre in i spelet man kommer är en stor del bakom det höga underhållningsvärdet.

Det ska förvisso poängteras att Nioh 3 kan uppfattas som något ogästvänligt till en början, speciellt om man är helt ny till genren i allmänhet och Nioh som följetong i synnerhet. För att initialt bombarderas av information och invecklade system (där man dessutom valt att hitta på sin terminologi) kan lätt kännas avtändande, och Team Ninja kunde absolut ha valt att vara lite mindre pedagogiska och hållit tillbaka med att försöka lära ut allt på en gång. För det kan bli lite för mycket, lite för fort, och det är som bekant inte positivt alla gånger.

På temat "för mycket, för fort" hittar vi även den återkommande komponenten där stora mängder vapen och föremål spottas fram på löpande band. Visst, den där samlarglädjen som finns i "Looter Shooters" a la The Divison eller Borderlands kan till en början få dopaminet att rusa till oanade höjder, men det växlar snabbt till högljudda suckar när man ser sina menyer fyllas av mängder av tillhyggen och paltor med flertalet olika attribut och statusbonusar. Att ha runt tusen olika svärd, yxor, pilbågar och hjälmar att bläddra igenom efter endast några timmars spelande kan snabbt få en att känna sig överväldigad, och initialt så slutar man att bry sig om vad för skatter man plockar upp då allt känns likvärdigt. Mot slutet, när utmaningen stegrar, så är det däremot betydligt roligare att leta små uppgraderingar som kan göra stor skillnad, men det tåls att poängtera att resan mot den känslan kan inledningsvis kännas lite urvattnad och övermäktig om man inte är förberedd eller bekant med hur de tidigare spelen har fungerat.

Att spela Nioh 3 kräver nämligen en investering från en som spelare. Man måste som sagt lära sig en hel del när det kommer till de olika spelsystem och det gäller även att ha tålamod när svårighetsgraden börjar eskalera och du möter den där Game Over-skärmen allt fler gånger. Lyckas du med detta finns det dock många trevliga speltimmar att se framemot, och Nioh 3 kan ta allt mellan 50-80 timmar att klara, beroende på hur skicklig du är och hur mycket du vill utforska.

Jag hade sedan velat skriva om flerspelarläget som Nioh 3 erbjuder, men tyvärr har jag inte kunnat testa det innan spelets officiella release. Jag har visserligen kunnat se vålnader av fallna spelare, i klassiskt Dark Souls-manér, men jag har inte spelat tillsammans med någon annan för att kunna avslöja hur det fungerar i praktiken att spela jämsides med en annan mänsklig individ. Möjligheten till samarbete ska dock finnas när titeln väl släpps - så ni vet.

Slutligen så är Nioh 3 en naturlig och välutvecklad fortsättning på Nioh 2, och gillande man det föregående spelet så lär man lämna trean med ett liknande välbehag. Vissa detaljer har förvisso förändrats i denna uppföljare, där det nya klassystemet och ett större fokus på en större spelplan hör till de större nyheterna, men överlag skulle jag säga att alla tillägg förhöjer upplevelsen till det bättre. Team Ninja vet nämligen hur man svarar fram ett bra actionspel, och om du har tid och orken att sätta dig in i det invecklade Nioh 3-spelsystemet så kommer du belönas med ett underhållande äventyr som som ger mycket spelglädje för dina pengar.