Nintendo Museum är ren magi

Under min semester i år var det äntligen dags för en resa till Japan. En av de saker jag sett mest fram emot att få besöka var Nintendo Museum - vilket dock är lättare sagt än gjort. Tre månader innan du ska dit måste du nämligen gå med i ett lotteri, via ditt Nintendo-konto. Två månader innan det är dags får du sedan besked om du kommer in eller ej - och gör du inte det så är det i princip kört.

Så populärt är stället, och ditt besök ger dig sedan en ynka halvtimme att komma in. Du får ansöka om tre tider, och sedan är det bara att hoppas att någon av dem passar. Vinner du, vilket jag alltså gjorde, så får du en av dina tre tider godkända och du måste då vara på plats i tid, efter 30 minuter är din slot förbrukad.

Exakt hur hårt Nintendo efterlever detta vet jag inte, men hade inga planer på att utmana ödet, och företaget är kända för att vara ytterst strikta. Ändå var det nästan vad jag och mitt sällskap gjorde då vi hoppade på tåget mot Uji (utanför Kyoto) - och råkade ta ett Miyakoji Rapid som hoppar över flera stationer, däribland Uji. Resultatet blev att vi fick åka fförbi stationen, kuta till en taxi och åka tillbaka tre mil. Vi hann... med ungefär 5-10 minuters marginal innan vår slot gick ut och var oerhört tacksamma att vi hade haft marginal.

För att få komma in på Nintendo Museum krävs såklart säkerhetskontroll innan du får en ID-bricka med tio mynt på för attraktioner, och för den som har ett Nintendo-konto samt har förregistrerat går det att få sin Mii på bilden. Väl igenom säkerheten kommer du in framför museet där det finns ljuvliga fotomöjligheter med gröna rör, en Mario-flaggstång och ett litet pixelslott. Dessutom är markplattorna lagda som pixelkonst, och detta gör att den anonymt gråa och lite sterila lagerlokalen ändå får mer liv.

Under vårt besök regnade det ordentligt (regnperiod i juni), men det hindrade varken mig eller sällskapet från att besöka de gröna rören för att fota lite. Därefter blev det äntligen dags att besöka muséet - som även det inleds med ett fototillfälle i foajén bland en massa Toad-figurer. Det finns, som sig bör, en rejäl giftshop som du kan besöka både före och efter själva muséet, men eftersom jag inte hade något som helst sug att kånka omkring på en massa grejer fick det i mitt fall bli efter.

Nintendo Museum består i huvudsak av två våningar. En undre som består av olika spel där du fritt får fota, och en övre med utställningar. De tio mynten jag fick på mitt passerkort kan användas till både nya och gamla spel, ett smart sätt av Nintendo att se till att spelen roteras så ingen står och kör alldeles för länge. Äldre klassiker kostar ett mynt, medan det mest moderna (ett nytillverkat Zapper/Super Scope-spel) kostar tre mynt. Allt är förankrat i Nintendos historia, med en Hanafuda-del i mitten. Hanafuda är korten Nintendo började sin bana med år 1889, och man kan alltså med fog säga att de pysslat med spel i 137 år. Jag köpte förvisso en Hanafuda-lek i shoppen (mer om det senare), men mitt fokus låg istället på de andra spelen.

Det inkluderar ett slags förvuxet Game & Watch-spel där min silhuett förvandlas till spelkaraktär, i mitt fall i klassiska Manhole där man assistera folk så de inte ramlar ner i brunnslock. Ett charmigt koncept och jag älskar ju Game & Watch, men spelbarheten påminner ärligt talat om tidiga Kinect-spel och det är ytterst tveksamt om det ens är värt att testa en gång. Du har samma behållning av att se andra spela.

I samma rum som dessa finns även en massa retrostationer. Det kan tyckas överflödigt att spela retrospel jag lika gärna kan spela via Switch Online hemma och dessutom betala extra för en begränsad tid. Mitt sällskap hade dock väldigt kul med bland annat Balloon Fight och Clu Clu Land, och det har något att spela riktigt gamla Nintendo-spel på Nintendo Museum. Det finns dessutom en tävling med fem NES-spel att köra (där allt ger en totalpoäng), något jag tyckte var väldigt kul.

Därefter provade jag på bland annat Ultra Machine SP, en klassisk Nintendo-leksak med baseball-tema och pingisbollar. De räknar hur många träffar man får, samt att det finns olika effekter om du lyckas smiska iväg bollarna in i något föremål. En kul bagatell som jag tyckte mycket om. Mina tio mynt började tryta, men jag passade även på att kolla in Mario Kart med jättelik handkontroll, där två personer spelar. En använder styrkorset och den andra personen styr knapparna. Ett smart sätt att ge en klassiker nytt liv. Till detta kommer även Nintendo klassiska kärleksmätare och lite annat.

Det stora dragplåstret för mig var dock ett nyutvecklat spel som körs med Zapper eller Super Scope. I grund och botten bara ett glorifierat ljuspistolspel, men där runt åtta personer spelar samtidigt och delar skärm. Zappern är snabbare och mer pricksäker, medan Super Scope är långsammare men ger större träffområde. Jag valde sistnämnda och pepprade alla möjliga fiender som dök upp på skärmen (samtidigt som jag försökte undvika vänner som Luigi och Peach). Spelet är uppdelat på ett antal omgångar så man kan se ställningen inför finalrundan - som undertecknad allra blygsammast tog hem och vann hela klabbet. Yay me, typ.

Den övre våningen fick som sagt inte fotas, men bjuder på en riktigt djup presentation av Nintendos historia. Här finns alla konsoler de gjort såsom Color TV‑Game (långt före Famicom och NES), spelomslag, konceptbilder, gamla leksaker och mycket annat. Det var helt ljuvligt att bara strosa runt och titta. Jag anser mig ändå har hyfsad koll på Nintendo, men de har gjort så mycket jag inte kände till.

Jag gillar även hur Nintendo absolut inte tar avstånd från sina floppar utan omfamnar dem, så det finns även utställningar om sådant som Virtual Boy och Wii U. Det är även helt ljuvligt att se tidiga skisser som visar hur älskade ikoner hade kunnat se ut innan de fick dagens välkända utformning. Efter runt en timmes tittande började ändå magen kalla.

Det fick bli ett besök i shoppen, vilken är otroligt välfylld med läckra grejer. Ta barta en sådan sak som att alla format sedan Famicom har en tillhörande t-shirt, mugg och prylar. För min del slutade det med fyra muggar och fyra tishar (NES, Virtual Boy, Gamecube och Nintendo DS). Det slank även med Hanafuda-kort, vilket jag nu siktar på att lära mig, samt glas, små japanska skålar, nyckelringar och mycket annat. När yenen är så billig, blir även ett ställe som Nintendo Museum billigt... livsfarligt för plånboken!

Tanken var att vi även skulle käka på den tillhörande restaurangen, men en timmes kö och regn fick oss att tacka för besöket och lämna Nintendo Museum (där jag på vägen ut noterade att skåpen för föremål man ville låsa in som ut som Game Boy-kassetter). Med huvudet fyllt av intryck stannade vi några hundra meter längre bort för en skål vidunderlig ramen, som för att snacka om allt vi sett och upplevt, och bara glädjas åt att vi faktiskt hann som planerat trots tågmissödet samt smälta allt vi sett och gjort.

Med detta sagt, så om du ska till Japan och ska besöka Kyoto eller Osaka, så se till att försöka få Nintendo Museum-biljetter. Detta är ren kärlek till underhållningsformen vi alla älskar så mycket och ett givet besöksmål för alla med minsta lilla nördiga ådra i kroppen.