NHL 22

Hockey sitter otroligt djupt rotat i mitt DNA, det är vid det här laget mer än ett intresse - det är en passion. Så länge jag kan minnas har jag kollat på hockey och jag har även hunnit med att spela nästan samtliga upplagor av NHL sedan 94. Mycket har förstås hänt sedan dess även om det känns som att NHL-serien har stagnerat nästan helt senaste 6-7 åren. Det är förstås ganska frustrerande och det har ju sina orsaker. Dels så får ju NHL-serien solklart lägst budget av alla EA's sportspel och dels så har de ju inte haft någon konkurrent på väldigt många år och det är förstås inte heller sunt i längden. Med NHL 22 tar då EA's ofta utskällda spelserie klivet in på de nya konsolerna och det är med skräckblandad förtjusning jag kastar mig in på isen denna gång.

Den kanske största nyheten för i år är ju att NHL äntligen kör Frostbite som grafikmotor och det är verkligen inte en dag för tidigt. Det gör såklart att grafiken är lite snyggare, inte så pass att man slår hakan i isen direkt men ändå märkbar skillnad gentemot föregångarna och det är välkommet. Det märks direkt att det är ett annat flyt i spelet nu, spelarna rör sig mer verkligt och det har tillkommit nya animationer i gameplay som gör skillnad för spelkänslan. Något som varit en rejäl nagel i ögat för min del med NHL är hur styltigt och stelt spelarna rört sig på isen, det har aldrig riktigt känts som hockey på samma sätt som FIFA känns som fotboll. Här har det till min glädje också skett förbättring, spelarna känns smidigare, spelet känns överlag rappare och det blir ett helt annat tempo. Det är fortfarande till stor del samma upplägg som förr, ta in pucken i mitten eller längs sargkanterna och leta efter någon att passa, men det känns ändå mer som hockey nu än någonsin förr och även om jag förstås är ganska nöjd med det så borde detta ha skett för flera år sedan. Framför allt så borde Frostbite ha införts som allra senast till NHL 18. De i tidigare spel ofta direkt usla ansiktsanimationer vi fått stå ut med är fortfarande på sina håll riktigt fula och publiken består av nästan enbart fula varelser, det syns att det är människor det ska likna men ibland undrar man vad de sysslat med. Spelarna ser för det mesta bättre ut, men det syns att det mesta av krutet lagts på spelarna med X-factor, spelar man exempelvis i SHL så har samtliga tämligen intetsägande och identitetslösa ansikten.

Min personliga favorit Be A Pro är tillbaka och har inte fått några större ansiktslyft på ytan, det mesta ser ut exakt som det gjorde i NHL 21, introduktionen är praktiskt taget densamma. Det finns däremot en hel del nya dialogval, nya utmaningar, samt att man genom att klara bland annat coach-utmaningar kan låsa upp X-factor egenskaper vilket ju ger lite extra krydda. Det finns fortfarande ingen berättelse likt den FIFA körde med i några år, men man får ändå chansen att rollspela lite och forma sitt proffs och till skillnad från NHL 21 där det egentligen bara fanns material nog till rookie-säsongen så kommer dialog och utmaningar nu ändras för varje säsong man spelas och då även anpassas mer till ens aktuella situation. Så jag skapar mitt framtida proffs, väljer att spela för Leksand i CHL-slutspelet och något övertänd ger jag mig ut på isen i mitt första byte, bara några sekunder senare sätter jag in en tackling som blir alldeles för hård och jag får matchstraff. Inte den start jag ville ha på min proffskarriär förstås, men det är såklart bara att komma igen. Utöver då CHL-slutspel så går det även att spela Memorial Cup precis som förut eller så kan man hoppa in i NHL direkt om man vill skippa detta helt. Men genom att spela några matcher först så förstärker man eller eventuellt försämrar sina chanser att gå tidigt i draften så det rekommenderas förstås för en så autentisk upplevelse som möjligt. Det hade vart kul om det gått att spela en hel säsong i till exempel SHL och få chansen att påverka sin utgång i draften ännu mer, det blir lite rumphugget att bara spela maximalt 4-5 matcher. Inför den stundande draften blir man också intervjuad av två intresserade klubbar och beroende på hur man sköter sig här så kan man i princip välja vilken av de två klubbarna man vill skriva på för.

Utöver Be a Pro så är förstås Franchiseläget, World of CHEL och Hockey Ultimate Team tillbaka och det är inte mycket nytt som hänt här, det mesta ser likadant ut så man bör inte förvänta sig några större överraskningar. X-factor är givetvis inkluderat även här och det går att uppgradera dessa i HUT om man är villig att peta in lite mynt i ekvationen. Mynt tjänar man genom att klara av utmaningar och vinna matcher eller så kan man köpa extra om man känner att det är nödvändigt. Jag har aldrig gett särskilt mycket för HUT och tycker inte det är särskilt roligt i år heller, men gillar man det så lär man uppskatta det även i år. World of CHEL däremot, det är riktigt roligt och även om det inte är mycket nytt här heller förutom X-factor så är det förbaskat underhållande och timmarna bara flyger förbi när man ger sig in där. Jag hoppas verkligen att EA fortsätter utveckla och hålla detta vid liv, för känslan är att det finns än mer potential här.

X-factor som nämnts ett antal gånger nu har hypats av EA sedan första trailern anlände i princip och av god anledning, 50 spelare har X-factor och det är ligans superstjärnor som sitter på dessa och det känns ju fullt rimligt ändå. Det gör att de sticker ut lite mer än vanligt, precis som de ju gör i ligan. Detta innebär ju att i jämna matcher så kan en spelare med X-factor utgöra skillnaden mellan vinst och förlust och det skapar lite mer nerv i matcherna, till stor del för att man blir nervös när exempelvis Sidney Crosby tar sig in i zonen med minuten kvar. De spelare som utrustats med X-factor har en specifik fokusförmåga som utmärker dem samt ett par sekundära superstjärneförmågor. Bland fokusförmågorna så kan det vara allt från att finta bättre till att åka baklänges utan att tappa fart och dessa är inspirerade av spelarnas verkliga talanger och förmågor så nu går det ju att trampa i väg med en ofta ostoppbar Connor McDavid och avgöra jämna matcher med en signifikativ soloprestation. Eller så kan man lika gärna få det emot sig.

NHL har som bekant trampat vatten länge nu och därför känns det otroligt skönt att årets upplaga faktiskt tagit några kliv i rätt riktning och för det mesta även gjort det riktigt bra. På ytan ser det ofta ut som NHL 21 med lite bättre grafik, men under huven så är det faktiskt lite av en annan historia. NHL 22 glider in på nya generationens konsoler på ett klart godkänt sätt och man har definitivt också lärt sin läxa från hur det gick senast när de skulle generationsväxla med NHL 15. Det finns fortfarande en del att önska, mycket är sig likt från förra året och det är fortfarande inte i närheten av att vara den hockeysimulator jag drömmer om men NHL är faktiskt ändå bättre än på väldigt länge. Förhoppningsvis kan EA bygga vidare på det här till nästa år och inte stagnera helt resten av den här generationen.