Vi slapp säsongspass och mikrotransaktioner, och live service visste ingen ens vad det var. Men 80- och 90-talet hade sina egna utmaningar för hugade gamers...
HQ
Jag fick väldigt trevlig respons på den förra artikeln om att det inte alltid var guld och gröna skogar att spela förr i världen, trots att man slapp speluppdateringar, mikrotransaktioner, buggiga releaser, fokusgruppstestad mellanmjölk och säsongspass. Jag noterar att många har så härliga minnen från förr att till och med bristerna idag upplevs som något positivt.
Jag är inte helt övertygad om att våra yngre versioner alltid kände så - men en härlig era var det ju, och här kommer lite fler problem som drabbade gamers på framför allt 80- och 90-talet att minnas.
Skitsamma som du kämpat dig fram i tio timmar. Är diskett sju trasig (och det är den förmodligen) så är den.
Diskett sju är trasig
Efter att bandspelare försvunnit, började ett nytt lagringsmedium sprida sig bland alla som spelade till så kallade hemdatorer. Även till Commodore 64 blev det allt vanligare och för Amiga-, Atari- och tidiga Windows-användare var det en självklarhet. Jag talar såklart om disketter, först de så kallade floppydiskarna (mjuka och böjbara) och därefter de som var ingjutna i plastskal (1,44 megabyte). Spelen kunde ofta levereras på otaliga diskar, Indiana Jones and Fate of Atlantis låg på elva disketter och Beneath a Steel Sky låg på modiga femton disketter. Och jag förmodar att de inte var värst. Problemet var bara att disketterna var lika hållbara som sandslott vid tidvatten. Jag vet inte hur många spel jag köpte eller lånade som jag han komma mer än halvvägs i innan jag insåg att en diskett var trasig. Ridå.
Muskulorna från helvetet
Bråket om mus versus handkontroll är en urgammal diskussion, och sanningen är naturligtvis ungefär samma som nu, det vill säga att de har för och nackdelar. Bara det att möss förr var en pina att använda eftersom de alltid hade muskulor. Det krävdes ett väldigt bra underlag och ett invändigt rent utrymme för att det överhuvudtaget skulle fungera. Det var fler än en match i Doom eller Warcraft jag förlorade för att jag märkte att musen plötsligt inte ville samarbete åt höger eller uppåt, varpå mina motståndare gjorde råbiff av mig. Än idag minns jag med fasa alla husmorstips på rengöring av muskulor och hjulen som registrerade rörelserna.
Många minns Super Nintendo-pappkartongerna med värme. De är snygga och charmiga, men tål naturligtvis ingenting.
Detta är en annons:
Nintendos papp och Sonys plast
Jag vet inte om jag skulle se mig som en spelsamlare idag, men jag har en ganska hygglig mängd ändå, främst av skivor, men även kassetter. När jag var yngre var jag dock halvt fanatisk samlare. Men det var ofta lättare sagt än gjort att hålla allt i fint skick. Nintendo envisades nämligen med att leverera sina spel i fattig kartong (till skillnad från Sega som körde snygga och hållbara plastfodral), som ohjälpligen tog stryk av normal användning. När Playstation-generationen drog igång, bestämde sig Sony för att straffa oss européer med riktigt horribla tjocka CD-omslag med framsidan tryckt på tunt papper som alltid rasade ner mot skivan om de låg ner, och gängor som gick sönder bara man tittade på dem.
Lynx åt batterier till frukost
Jag kommer så väl ihåg första gången jag såg Lynx på leksaksaffären Korg-Olles i Östersund. Hakan närmast släpades i golvet av spelet Blue Lightning, ett flygactionspel som upplevdes som snudd på fotorealism på en bärbar enhet i en tid då alternativet var en monokrom Game Boy. Meme-uttrycket "mind blown" var verkligen ingen överdrift. Medn... efter att ha lyckats skramla ihop till en Lynx märkte jag problemet att den käkade batterier. Helst skulle det vara köpes (laddningsbara batterier sög denna era) och sex stycken AA behövdes och det räckte kanske fyra timmar. Lynx var därmed i princip oduglig och behövde en nätadapter för att vara användbar, men hade ändå knappt några spel.
En Lynx i full färd med att trycka i sig dagsdosen av batterier.
Spelen som aldrig kom hit
Jag var ju inne på de svindyra internationella speltidningarna i förra artikeln, vilka alltid levererade lastgamla nyheter. Men... ibland kom jag över amerikanska tidningar (hur de letat sig till Östersunds tidningsförsäljare tidigt 90-tal vet jag inte), vilket gav mig en försmak av framtiden. I USA var spelen släppta år före Europa och mycket kom överhuvudtaget inte. Ta det här Final Fantasy det skrevs så mycket om, till exempel. Det fanns en konstant känsla av att man blev rejält lurad som europisk gamer och jag började inse att jag missade massor, men kunde egentligen inte göra något åt det innan Playstation kom och lätt kunde chippas, varpå jag kunde börja beställa spel från USA.
Segas vansinniga hårdvaruuppdateringar
Jag har alltid sett mig som Sega-fan. Det är något med attityden, experimentlustan och viljan att alltid göra saker på sitt sätt. Men... det är inte alltid lika med att det är bra. Som när Mega Drive hade lanserats, och Sega började spruta ut tillsatser och hårdvarurevisioner. Det fanns en adapter för Master System, det fanns en Mega-CD för spel på CD, det fanns 32X för att spela 32 bits-spel och det kom combo-enheter, miniversioner, bärbara varianter och flera nya Mega Drives. Det var en bokstavlig djungel att köpa rätt och veta vilken tillsats som passade med vilken enhet och vilka spel man kunde spela. Att det ändå gick så bra som det gjorde under 16 bits-eran är nästan svårt att begripa när man tittar bakåt.
Sega släppte detta tower-tillbehör till sin miniversion av Mega Drive som något slags humoristisk och möjligen självkritisk blinkning till sitt hårdvaruhaveri.
Detta är en annons:
Ultrarapid och en hoptryckt skärm
Under 80-talet så spelade vi mangrant NES och körde alla spel i ultrarapid (17% långsammare än utvecklarna tänkt sig) och hade en helt hopklämd skärm med tjocka widescreen-liknande kanter uppe och nere. Ingen av oss såg spelen som de skulle se ut, hörde musiken som den skulle höras och upplevde dess gameplay på rätt sätt. Det här var inga konstigheter när det begav sig och det var allt man visste och hade tillgång till, och problemet kom från att Japan och USA använde TV-systemet NTSC mot våra PAL. Ändå, nog är det en bisarr sits och än idag tycker jag att spelmusik som går i rätt tempo går lite för fort, och jag kan inte riktigt känna igen gameplay från ens de titlar som var mina favoriter.
Game Boy Advance och den becksvarta skärmen
Jag klagade ju på Game Boy-skärmen i förra artikeln. Med all rätt. Redan då tyckte jag den var dålig och sedan jag sett Game Gear och Lynx kändes det som ren och skär stenålder, och problemet med att den var otydlig och mörk löstes först med uppdaterade Game Boy-versioner. Trots det kom problemet tillbaka när Game Boy Advance släpptes. Den hade en liten och fullkomligen becksvart skärm som krävde maximal belysning. Tillbehörstillverkarna jublade och ljuslösningar sålde som smör i solsken. Än idag kan jag undra vad Nintendo tänkte egentligen, hade ingen provspelat innan? Som fotnot vill jag bara kasta in att Game Boy Advance SP och Micro-modellen förlät nästan allt, och är helt underbara. Men Game Boy Advance fick ändå bara tre år på marknaden (2001-2004) innan den ersattes av den betydligt bättre Nintendo DS.
Vad du än ska spela för något så hade du en joystick med en knapp.
Giana Sisters med joystick
Nintendo brukar ofta ges cred för att ha uppfunnit den moderna handkontrollen. Exakt hur det ligger till med den saken går att diskutera, men det handlar egentligen inte om att vara först, utan om att göra det rätt - och detta gjorde man, vilket inte kan ifrågasättas. Innan dess fanns därför alla möjliga märkliga handkontroller, ofta med små vred och liknande lösningar. Och joysticks. Både till Atari 2600 och Commodore 64 var joysticks standard och jag och alla andra spelade allt från The Great Giana Sisters till Test Drive, strippoker (stort på den här tiden och så lågupplöst med få färger att det krävdes enormt mycket fantasi för att kunna uppfattas som naket), fotbollsspel, The Last Ninja, Ghostbusters och Yie Ar Kung-Fu med en flygsimulatorliknande joystick. Det var kul då och det fanns ju inget annat, men snacka om att precisionen tog frustrerande stryk, och jag var inte ensam om att drömma om något bättre.
Flera av er delade med sig av härliga minnen från förr i originalartikeln. Fortsätt gärna med det, låt nostalgin flöda.