Svenska
Gamereactor
artiklar

Nej, det var inte bättre förr

Vi slapp säsongspass och mikrotransaktioner, och live service visste ingen ens vad det var. Men 80- och 90-talet hade sina egna utmaningar för hugade gamers...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Jag tänkte återuppta Diablo IV-karriären igen efter en tids uppehåll och insåg att jag behövde uppdatera spelet först. Hela spelet. 100 gigabyte måste laddas ner först. Blev även osäker på om det var jag eller sambon som hade expansionen Vessel of Hatred och visste inte om det skulle fungera.

För en kort stund tänkte jag för mig själv att det var bättre förr och gled i tanken iväg till en enklare era där jag tryckte ner ett spel i min Game Boy och lirade och Fick Bergsalas enfärgstidning Nintendo Videospelsklubb gratis hem i brevlådan. Men... ju mer jag tänkte på saken insåg jag att det faktiskt inte var så enkelt alla gånger. Det fanns faktiskt även utmaningar också, ofta ganska rejäla sådana. Här är några exempel på att det inte alltid var bättre förr.

Nej, det var inte bättre förr
Det var riktigt riktigt farligt att vara själv under NES-eran. Utöver klasskompisarna fanns i princip inga möjligheter att få hjälp.

Att köra fast i ett spel


Den som spelade under 80-talet hade naturligtvis inte internet att förlita sig på. Körde du fast i ett spel var det i princip klippt. Bergsala hade en hotline man kunde ringa till för att få hjälp, men det var det. Det var fler än ett spel som jag och mina vänner lade på hyllan helt enkelt för att vi inte kom vidare.

Game Boy-skärmen var minimal och usel


Det är lätt att glömma hur det var att spela på en Game Boy. Enheten var på många sätt briljant och helt rätt i tiden, men bildytan var 2,3 tum. Ungefär stor som ett frimärke. Någon kontrast att tala om fanns inte heller utan den erbjöd fyra nyanser av grå mot en ganska gröndassig bakgrund. Bakgrundsbelysning saknades helt, så saknades ljus gick det helt enkelt inte att spela. Lösningen blev Light Boy, ett officiellt tillbehör med förstoringsglas och lampa - som dock ledde till nästa problem.

Nej, det var inte bättre förr
Under underbar enhet, men även så tekniskt undermålig att det skadade underhållningsvärdet.
Detta är en annons:

Game Boy och bilden som försvann


Den som var med när det begav sig och spelade Game Boy minns att den hungrigt behövde fyra AA-batterier, vilka räckte betydligt längre än för konkurrenterna. Jag vill minnas att vi ledigt fick ut runt 25 timmar. Men batterier var dyrt på den här tiden och föräldrarna var inte glada över att behöva köpa nya hela tiden. Laddningsbara batterier fanns, men var redigt usla och kan inte jämföras med idag. Det som hände var att vi under de sista skälvande timmarna med batterierna fick en skärm som blev allt svagare och svagare, och mer än en gång lirade jag trots att det knappt ens gick att se vad som hände. Dessutom, för att återknyta till punkten ovan, så åt Light Boy två AA-batterier och lampans hållbarhet var inte synkad med skärm. Jag älskade Game Boy, men den var verkligen inte bra att spela på egentligen.

Segas märkliga pausknapp


För den som spelade Master System fanns en uppsjö av härlig Sega-underhållning att gotta sig åt. Men Sega gillade redan då att göra saker på sitt sätt. Inte alltid det bästa, men alltid unikt. Därför satt pausknappen inte på handkontrollen - utan på konsolen... precis bredvid Reset-knappen. Det var mer än en gång det kissnödigt skulle panikpausas i hektiska händelser och Reset kom åt av misstag, varpå man fick skrika i kudden, ta en Valium börja om från början.

Nej, det var inte bättre förr
En av tidernas märkligast utformade konsoler, notera exempelvis att sladdarna kommer ut från handkontrollen, och den stödde två typer av kassetter samt hade inbyggda spel.

Mästare i panflöjt


Det har ju gjorts tusen memes om det och det är ett extremt välkänt populärkulturellt fenomen, men det måste ändå nämnas hur alla som spelade NES snabbt vande sig vid korroderade kontaktytorna som gjorde att spelen inte startade. Istället stod vi och blåste i NES-kassetterna som om vid spelade panflöjt, övertygade om att det var dammiga kontakter som ställde till det.

Svindyra spel


Idag skaffar många sig ett Game Pass-abonnemang och betalar runt 150 kronor i månaden, alltså ungefär 1800 per år. När NES kom igång kostade spelen runt 500 kronor (det fanns dyrare!) vilket i dagens pengavärde motsvarar knappt 1300 kronor enligt Ekonomifakta. För pengarna fick man ett spel som vanligtvis varade runt fem till i bästa fall tio timmar. Idag får man ett spel för 800-900 kronor som är oändligt mycket större, och med ett abonnemang som Game Pass Ultimate i princip all underhållning man behöver.

Nej, det var inte bättre förr
Spel till Neo Geo kunde ledigt kosta över 2000 kronor då. Idag motsvarande runt 3500 kronor. För en kassett.
Detta är en annons:

Spelvärlden var svår att följa


Folk som jobbade med spel i Sverige var lätträknade. De fanns nästan inte ens. Och utomlands ska vi bara inte prata om. Ville man veta vad som hände i spelbranschen fanns i princip bara ovan nämnda Nintendo Videospelsklubb, vilket senare åtföljdes av Nintendo-Magasinet och Sega Force. Alternativen var utländska speltidningar som ofta kostade runt 200 kronor styck i dagens pengavärde och alltså käkade upp både månadspeng och barnbidrag snabbt. Jag gillade Computer and Video Games bäst, men köpte gärna även Edge och spenderade således nästan lika mycket pengar på spelläsning som faktiska spel. Ändå fick jag bara flera månader gamla nyheter och rykten som ofta verkade påhittade.

Svårlästa lösenord


Att kunna starta sin konsol och på några sekunder fortsätta där vi slutade, är idag en självklarhet. Men... på 80-talet var det lösenord som gällde. Ofta orimligt långa med både specialtecken och gemener/versaler. För barn med risig handstil slutade detta ofta med katastrof. Ett tecken fel och allt du spelat var borta. I bästa fall hade du ett äldre lösenord, annars var det bara att starta om från början.

Nej, det var inte bättre förr
Ni som var med förstår kampen med att få igång spelen... // Vanamo Media Public Domain

Trimma tonhuvudet med mejsel


Ett av de mer bisarra inslagen i gaming förr var att trimma tonhuvudet på en kassettbandspelare för att få igång ditt tänkta spel. Ofta satt man som något slags kirurg och provade fram och tillbaka med en skruvmejsel för att hitta precis rätt läge, vilket ändå inte fungerade för nästa spel du ville lira. Där satt vi med spel som tog flera minuter att ladda in och försökte få till det i blindo eftersom vi egentligen inte fattade vad som gick fel (eller vad ett tonhuvud egentligen var). Att uppdatera sina spel idag är en barnlek jämfört med detta.

Vad har du för minnen av sådant som försvårade gaming förr, vilket vi kanske inte tänker på så ofta?



Loading next content