Svenska
Gamereactor
artiklar
Dark Souls

När jag beslutade mig för att "Git guud"

Nykomlingen Moa kåserar om hur hon satte sig in i Fromsoftwares utmanande actionspektakel och idag klassar sig som riktig "gamer" tack vare det beslutet...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Det finns få saker som driver min stressnivå till sådana höjder att Mount Everest framstår som en anstötlig och obetydlig kulle utanför Coop - som ett souls-spel. Inte något direkt chockerande uttalande, men som i många av mina närståendes ögon skulle höja på ett eller annat ögonbryn. Jag må visserligen enbart vara en i mängden av spelare som gett sig in på genren, men kan stolt proklamera att jag fram tills nu - helt och hållet blundat inför alla spel som gett mig en utmaning. Spel ska vara roligt, inte något kantat av ångest eller svettfest jag kallar duga. Vilket enkelt liv jag levde förr, där högsta spelnivån jag ansåg utmanande var normal. Helst skulle spelet bara spelas av sig själv, så jag kunde slippa ansträngningen. Soffan skulle intas och en stund av mysig underhållning skulle vara givet. Ack så fel jag hade.

Dark Souls
Tack, men nej tack.

Ja, jag ska inte sticka under stolen med att jag var en ganska bekväm "gamer". Jag väljer att betona just "gamer", för att även om jag har lång erfarenhet av att spela både TV-spel och datorspel, så skulle jag i efterhand inte säga att jag var en särskilt bra gamer. Inte dålig, missförstå mig ej, men inte särskilt bra heller. För att ge er lite mer bakgrund, så har spel i alla dess former - alltid varit en del av min vardagsunderhållning. Redan som sexåring satte päronen en handkontroll i näven och tillsammans utspridda i varsitt rum - spelade hela familjen Rainbow Six på Xbox. Sedan dess har jag varit fast. Allt från Sims till Red Dead Redemption har förtärts genom åren, så jag kan väl utan tvekan säga att jag var en "gamer". Men en "gamer" som ständigt valde de enkla vägarna och som således aldrig direkt utvecklades i sitt spelande. Svårighetsgraden gick sällan över easy och skulle jag mot förmodan köra normal, men sen möta alldeles för mycket utmaningar - så skulle svårighetsgraden illa kvickt justeras till det mer bekväma och tillförlitliga easy mode. Så fortsatte mitt spelande långt över att jag blev vuxen.

Men så kom den där dagen när jag mötte min största utmanare här i livet - sambon Max. Där snackar vi en gamer utan dess like. Någon som uttryckligen sagt att det är "avslappnande" att spela ett souls spel. När han klargjorde att jag skulle ta mig igenom både Dark Souls och hans favorit - Bloodborne - florerade skrattet. Med ett: "Bra skämt, älskling.", avfärdade jag bestämt hans ord. Herregud, jag som knappt klarade Mass Effect trilogin på normal - aldrig skulle jag klara något som får spelare runt om att förstöra både en och annan kontroll. Kul, bra skämt där. Sannolikheten var större att grisar kunde flyga och att helvetet skulle frysa till is. Tills jag insåg att han var 100 procent allvarlig.

Detta är en annons:
Dark Souls
Jag klamrade mig fast vid alla bonfires likt en snuttefilt.

Efter många om och men, gick jag osäkert med på att testa. Uppförsbacken var enorm, det går inte att betona tillräckligt. Det var brutalt, en redig slarvsylta. Jag varvade med att skrika och att paniktrycka på alla knappar med att behöva ta längre pauser av att bara andas. Det hjälpte inte att jag blev tvungen att spela på Playstation, där jag var van vid att spela på Xbox. Inte heller att jag ständigt ändrade lock-on target för att jag var så van vid att styra kameran själv. Max däremot, var tålmodig även om han innerst inne bara ville dra i sitt hår och rycka åt sig kontrollen. Han var mitt lugn i stormen och kunde genom sina år av erfarenhet guida mig längs med vägen.

"Det är bra att dö, det är så man lär sig av sina misstag." - Max

Jag kan inte räkna antalet gånger som jag missclickade en knapp och råkade heala mig själv vid fel tillfälle, rullade ut för ett stup eller pulveriserades av mindre fiender på vägen till en boss. Inte heller antalet svordomar som letade sig fram när jag skulle orientera mig i Blightown, Miyazakis egna version av Moas personliga helvete. Det finns inte tillräckligt med synonymer för att beskriva hur mycket det stället sög. Eller psykbrytet som framkallades i mötet av Ornstein och Smough som var det närmsta jag kom till att förstöra en kontroll. Men trots alla dessa utmaningar, den enorma frustration och psykiska påfrestningar som upprepades gång på gång... Trots allt jag fick genomlida - så lyckades jag på något vänster - ta mig igenom det.

Detta är en annons:
Dark Souls
Det finns få jag avskyr lika mycket som de här nötterna.

Någonstans på vägen, skedde det en förändring. Ingen stor och tydlig en, utan en tyst och långsam. Sakta, men säkert. Fiende efter fiende. Det blev inte lika mycket panik i knappletandet. Antalet missclicks minskade. Jag började kunna undvika och förutse fienders attacker. Fortfarande klumpigt, men betydligt bättre än innan. Max suckade inte lika ofta. Hans hår låg orört på skalpen. Hans kropp mer avslappnad och munnen mindre sammanbiten. Mitt psykiska mående påverkades inte längre lika avsevärt när jag dog. Varje fälld boss fyllde mig med mer endorfiner än ett HIIT-pass på gymmet. Jag började njuta av utmaningarna jag ställdes inför.

Jag var fortfarande inte jättebra, men jag var bättre. Jag började lära mig att se när jag borde attackera och när jag borde parera. Blev mer lugn, eftertänksam och säker i mitt spelande. Inte längre lika panikslagen. Jag uppskattade allt mer alla utmaningar som ställdes framför mig - oavsett hur mycket frustration de än skapade. När jag väl sen brann där i slutet, så kände jag mig stolt. Stoltare än jag någonsin hade känt mig av att ha klarat ett spel. Jag, någon som klamrat sig fast vid easy mode som att det var en gossefilt - jag - hade lyckats ta mig igenom Dark Souls. Det var i det ögonblicket - den stunden av triumf över det tillsynes omöjliga - som min syn på spel förändrades.

Dark Souls
Ta mig härifrån.

Från att ha hatat allt vad utmaningar innebär, så blev det som en återuppvaknande likt elden. Jag var inte längre lika rädd för att utmanas. Döden i ett spel likställdes inte längre med ett stort misslyckande, utan en i del i processen (även om det fortfarande var och är till och från sjukt frustrerande). Även i mitt generella spelande kunde jag se stor förändring på mitt sätt att spela. Det var mer kvalité kontra kvantitet, mer eftertänksamt än aggressivt. Jag hade blivit en riktig gamer.

Direkt efter Dark Souls, gav jag mig på Elden Ring som jag körde klart tillsammans med Max efter en intensiv period av spelande. Även där alstrades många stunder av rent och skärt elände, men likaså en fortsatt progression. Nöjet att se sig själv bli bättre och bättre på något, är total. Särskilt om man inte sett sig som en särskilt bra spelare innan. Det får en till att vilja fortsätta utmanas och utvecklas vidare. Planer om att ta sig igenom Sekiro och Lies of P är ett faktum och är inte längre skämtsamt betonat. Men först och främst ska jag ta mig igenom Bloodborne, Maxs absoluta favoritspel tillika det spel som nog rent estetiskt tilltalar mig mest.

Inte för att skryta, men jag klarade både Cleric Beast och Father Gascoigne på första försöket. Kanske var lite skryt ändå, men det kan jag unna mig.

Dark Souls
Näst på tur att ta mig igenom.

Relaterade texter

Dark SoulsScore

Dark Souls

RECENSION. Skrivet av Jonas Elfving

From Software följer upp supersvåra Demon's Souls med ett ännu tuffare rollspel. Försäljningsargumentet är "dö och dö igen" och Elfving har undersökt hur underhållande det konceptet egentligen är...



Loading next content