Movietajm: Mars 2023

Måns Lindman:
Infinity Pool (Bio)
Brandon Cronenberg, son till den gamle skräckmästaren går i farsgubbens fotspår och dunkar ut en body horror-rulle som borde gjort pappsen stolt som en tupp. I sin tredje långfilm hittar han nämligen helt rätt med Infinity Pool och jag hade väl inga jättehöga förväntningar inför biobesöket det skall erkännas, och visst var Infinity Pool både märklig och lätt pretentiös men ju längre den pågick desto bättre blev det. Grisigt värre var det förstås, det är trots allt en body horror så sex, tortyr och kroppsvätskor förekom, i rikliga mängder dessutom. Simpel story i grunden, med fyllekörning, olycka och sedemera utmätt dödsstraff. Så fungerar lagen nämligen på den isolerade ö där Alexander Skarsgårds och Cleopatra Colemans karaktärer har checkat in på ett flådigt hotell för lite all-inclusive-mys. Men det skiter sig som sagt och nu skall straffet utmätas, av barn. Mer än så är spoilerterritorium och det bjuds på ett par märkliga detaljer som jag fortfarande går och funderar lite på. Ingen rulle som passar första dejten kanske men däremot andra eller tredje...

The Black Phone (Sky Showtime)
En annan son som går i farsans fotspår. Joe Hill, son till Stephen King och Sinister-gubben, Scott Derricksons sjuttiotalsskräckis var inte fullt lika läbbig som den var stämningsfull. Den bygger ju på en novell av just Hill så den lyckas hålla sig på en rimlig speltid och lider inte av "utfyllnadssjukan" som ofta finns i dagens filmer. Nej, The Black Phone lyckas faktiskt ypperligt med att hålla fokus från början till slut och även om den som sagt var inte var särskilt läskig så var den lysande rent produktionstekniskt, med en 70-talsatmosfär som kändes helt autentisk. Bra skådespeleri också, från de flesta i alla fall men som så ofta är fallet i just skräckfilm finns det även här ett par insatser som är kraftigt överspelade. Men det var ingenting som lade sordin över den magnifika stämningen och utan att berätta för mycket så var det tydligt att John Wayne Gacy har stått för inspirationen när Hill snickrade ihop den här storyn.

We Have a Ghost (Netflix)
Utfyllnadssjukan fanns dock här och den var akut. En över två timmar lång spökhistoria, som visserligen i sina bästa stunder var rätt mysig och doftade ljuvt av gamla Spielbergalster och Arkiv X. Men nej, den hade lätt kunnat kapas en halvtimma, i synnerhet eftersom det fanns ett sidospår som visade sig vara helt överflödigt och gjorde absolut ingenting för huvdudstoryn. Annars fick jag precis vad jag förväntade mig av Christopher Landons trivsamma men hysteriskt underutvecklade rulle. Skådespelarna kunde dock gå hem med äran i behåll, de gjorde vad de kunde i en typisk Netflix-film. Generisk, märkligt tom på innehåll men likt förbannat alldeles för lång.

Henric Pettersson:
Cocaine Bear (Bio)
De flesta har säkert hört berättelsen om björnen som fick i sig en rejäl dos kokain och när det visade sig att det skulle bli en filmatisering av detta började jag längta ordentligt. Trailern skvallrade dessutom om en otroligt vrickad film men efter att ha sett den är jag allt annat än nöjd, vilket jag så här i efterhand borde ha förstått. För Elizabeth Banks kan verkligen inte regissera. Pitch Perfect 2 var värdelös och Charlie's Angels likaså. Cocaine Bear var däremot inte värdelös men otroligt medioker och nästan sövande trist. Huvudkaraktärerna väckte noll engagemang hos mig som tittare och fastän filmen är ganska kort så tröttade berättelsen snabbt ut mig.

Luther: The Fallen Son (Netflix)
Jag har aldrig sett Luther. Inte ett enda avsnitt, faktiskt. När jag för ett par veckor sedan satte igång filmen hade jag inte ens en tanke på att den byggde på TV-serien med Idris Elba i huvudrollen. Men jag såg den ändå, och det ångrar jag faktiskt inte alls. Till skillnad från vad de allra flesta verkar tycka så fann jag ändå Luther: The Fallen Son väldigt underhållande. Framför allt älskade jag Andy Serkis som den vidriga och vrickade seriemördaren och hade mer än gärna velat se ytterligare en film med Luther där han spelade skurken (även om det förmodligen aldrig lär ske). Kanske gillade jag filmen mer än andra eftersom jag inte sett serien och efterfrågan på fler filmer med karaktären känns osannolikt, men frågar du mig vill jag ha mer.

Luca (Disney+)
Jag såg den aldrig när den hade premiär för två år sedan och hade egentligen aldrig tänkt att se den. Men eftersom jag är tillsammans med en Disney-galning blev jag rekommenderad att kika på den och det ångrar jag inte. För Luca var supermysig och kändes lite som Disneys svar på Studio Ghibli. Handlingen var lövtunn men det gjorde mig absolut ingenting då jag tyckte det fina låg i stämningen, de vackra miljöerna och anpassningen till ett människoliv. Luca var en stark överraskning som jag definitivt hade kunnat tänka mig att kika på snart igen för att bli på bättre humör efter en skitdag.

Marcus Persson:
Wizards of the Lost Kingdom (Blu-ray)
En tvättäkta skräpfilmsklassiker av finaste kaliber som tickar alla boxar för den tidstypiskt falska marknadsföring så många videokassetter stolt lät pryda sina omslag med under 80-talet. Wizards of the Lost Kingdom är ett skandalöst hopplock av inköpt material löst sammanhållen med en handfull usla nyinspelade scener. Vår svenska stolthet Bo Svensson gör ett kort framträdande som konung Kor och förgyller momentärt den vämjeliga gegga till film där barnskådespelaren Vidal Peterson gör en av sina få rollprestationer, tacksamt nog. Lyckligt nog är det inte långt mellan skratten och filmens ringa speltid på knappt 80 minuter spelar denna historiska kuriositet rakt i handen. Precis lika fruktansvärt underbar som när jag som liten palt hyrde den på video.

Con Air (Blu-ray)
Korkat bombastisk men ack så underbar pärla som förkroppsligar allt man kunde önska sig som actiontörstande tonåring på tiden det begav sig. Tillsammans med The Rock och Face/Off formar den vad som mycket väl kan anses vara Nicholas Cage alldeles egna motsvarighet till Sagan om Ringen. Överspelet från de involverade vet inga gränser och vem kan glömma John Malkovich som Cyrus the Virus eller Ving Rhames som Diamond Dog. Men mer än något annat är det Cage själv med sin präktigt överdrivna dialekt och säregna porträtt av den överdrivet präktiga Cameron Poe som är Con Airs stora benägenhet. Tramsigt, orealistiskt och rysligt underhållande med ett tempo som inte går av för hackor. Det är helt enkelt omöjligt att inte älska denna klassiska actionrökare.

Highlander (4K Ultra-HD)
Där kan endast finnas en! Herregud det måste ha varit mer än tio år sedan jag sist fick för mig att kika på Russell Mulcahys klassiker. En regissör som egentligen inte har värst mycket till sitt namn men som trots detta cementerade sitt namn i filmhistorien tack vare just filmatiseringen av kampen mellan högländaren MacLeod och den ondskefulla Kruger "The Kurgan". En roll som Clancy Brown onekligen föddes för. Ja han är fantastisk i både Starship Troopers och The Shawshank Redemption också men herregud så skräckinjagande och våldsamt karismatisk han är här. Lambert är å sin sida tillika fantastisk han med som Connor MacLeod och tillsammans med Sean Connery i rollen som Ramirez förärar de tre Highlander med en osedvanlig charm och seriositet. Trots vad som på pappret är ett rätt tramsigt manus. Och musiken, herregud vilket soundtrack. En fabulös rulle som om möjligt är ännu bättre idag på den strålande vackra 4K-utgåvan, ren och skär njutning.

André Lamartine:
Cowboy Bebop: The Movie (Amazon Prime)
Egentligen är ju Cowboy Bebop-filmen ett väldigt långt avsnitt, då filmen i sig inte riktigt kan stå på egna ben utan showen - men jäklar, vilket underbart långt avsnitt det ändå är! Filmen var min första introduktion till Cowboy Bebop och jag minns hur förtrollad jag var av denna futuristiska västern när den rullade under SVT:s anime-event en sen fredagskväll och även om serien i sig är det närmaste man kan komma perfektion är långfilmen minst lika vass och häftig som världens bästa animeshow.

John Wick: Chapter 4 (Bio)
Jag trodde att jag skulle få samma menlösa gegga som i det tredje, usla Wick-kapitlet. Istället fick jag kanske årets bästa och fläskigaste actionupplevelse, som nådde sin kulm under sin sista actionpackade timme som bara exploderar av lekfullhet, energi och slapstick av sällan skådat slag. Det märktes att filmskaparna hade roligt när de lade all krut på fanservice, även om priset för denna actionfyrverkeri var ett vettigt manus. Chapter 4 behövde dock aldrig ett tajt manus för tat fungera - bara filmens sista timme är värd biobiljetten tack vare sitt actionspektakel.

Dungeons & Dragons: Honor Among Thieves (Bio)
Som jag skrev i min recension finns det ingenting som är särskitl originellt med Honor Among Thieves, men det är tillräckligt charmigt och underhållande för att fånga den lättsamma D&D-stämningen från rollspelet. Handlingen är trög, men det finns gott om charmiga karaktärer och lekfulla sekvenser som tar vara på varumärket. Det är lite som Guardians of the Galaxy, fast i en fantasyvärld som bebos av feta drakar och ugglebjörnar. Det är en kul stund för både familjer och D&D-fans.

Petter Hegevall:
Avatar: The Way of Water (Video on demand)
Få filmer har varit lika haussade hemma hos mig som uppföljaren till Jimpa Camerons smurfproppade matinédräpare och även om jag missade biosvängen har jag nu äntligen sett den via video-on-demand. Levde den upp till förväntningarna? Inte alls. Var den bra? Inte det minsta. Faktum är att Way of Water för egen del kändes precis som den där filmen som Avatar-kritikerna beskrev att de sett för 12 år sen. Själlös. Handlingsfattig. Generisk. Förutsägbar. Trist. Lång. Detta står sig som en av de slöaste, slappaste och mest menlösa uppföljarna sedan Terminator 3.

Creed III (Bio)
Den första filmen om Adonis Creed var bra. Sly var superb, storyn var tight och Michael B. Jordan gjorde ett habilt jobb som den stryksugne ungtuppen. Tvåan kändes klart sämre och detta trots att Drago Junior fungerade väl som fysiskt överlägsen utmanare. I trean är det Jordan själv som regisserar och även om han poserar lite väl mycket framför kameran och skådespelar med läpparna likt en Sam Worthington på steroider, var filmen helt okej. Boxningen skulle verkligen må bra av lite mer realism och karaktärsdramat skulle behöva vara djupare och mer detaljerat här, men överlag helt okej.

Watchmen: Director's Cut (Blu-ray)
Den perfekta serietidningsfilmen... Är vad den är. Snyders längre klippning av hans snordyra superflopp, är enligt mig ohotad etta på listan över comicbook-rullar som regerar. Jag har utan överdrift sett den 20 gånger och drog igång den igen för ett åar veckor sen, och njöt rakt igenom.

Vilka filmer kikade du på förra månaden?